Medan vi väntar på att visum och inresetillstånd blir klart ställde vi några frågor till Joakim Schröder, vår nye församlingsspräst, som har en unik, spännande bakgrund med många talanger och erfarenheter dela med sig till Svenska Kyrkan i San Francisco.
1. Hur fick du idén att läsa teologi och bli präst i Svenska kyrkan i Sverige och nu San Francisco?
Jag har alltid varit en sökare. I min ungdom funderade jag mycket på existentiella frågor. Sökte svar. Fann svar och fann nya frågor.
Jag fick en stor andlig upplevelse när jag en stormig septemberdag vandrade längs vattnet på Österlen.
Jag var väl runt 25 år och visste inte riktigt vilken väg jag skulle ta i livet. Nu visste jag. Skrev in mig på teologiska institutionen i Lund och blev kvar där i två år.
Hade då inga planer på att bli präst eller arbeta i Svenska kyrkan. Jag visste bara att jag ville veta mer om den här spännande religionen.
Och jag fick många svar. När vi läste kyrkohistoria, när jag läste hur kristna teologer och tänkare genom åren beskrivit Gud, kände jag igen mig.
Det var samma kraft som jag upplevt, i skogspromenader, i konsten, i den stormiga havspromenaden. Gud. Tre bokstäver. En överenskommelse.
Ett namn på den goda och kärleksfulla kraften i universum. Vi kallar den kraften Gud.
Flera år senare, efter att ha jobbat några år som konfirmationsassistent med prästen Olle Carlsson i Katarina församling, tog jag upp studierna. I Uppsala. Och långsamt växte idén att ta steget fullt ut - och bli präst.
Att få jobba med tillvarons innersta hemligheter och vara ett redskap för frid och fred och andligt växande tillsammans med andra människor.
Kallelsen var oemotståndlig. År 2000 prästvigdes jag i Storkyrkan i Stockholm av biskop Caroline Krook. Hon som inte är känd för att le, log stort och varmt när hon lade handen på mitt huvud, nästan ett tillbakahållet skratt. Och sände mig ut i en värld av faror ständigt beskyddad av en högre makt och med Jesus som medvandrare. 20 spännande år som präst har gått och jag är redo för nya utmaningar. Jag har funnit många svar genom mina och andras erfarenheter. I församlingslivet i Stockholm. Att vandra våra liv tillsammans med Gud. Men jag är fortfarande nyfiken. Att arbeta som församlingsherde i Svenska kyrkan i San Francisco är en kallelse och en utmaning. När Mary Philippson kontaktade mig förra året och berättade att det behövdes en ny präst i SF sade mitt hjärta omedelbart ja!
2. Berätta om din uppväxt och hur ditt intresse för teater och barnteater väcktes och växte från skådespelare till drama författaren, regissör och producent för film, teater och radio och TV.
Jag är uppvuxen i Stockholm och har bott där nästan hela mitt liv. Jag har inga biologiska syskon. Däremot växte jag under tio år upp i ett kollektiv. Först i ett stort hus på Lidingö och sen ett ännu större hus på Furusund i Stockholms Skärgård. Från att ha varit ensambarn fick jag plötsligt fyra kollektivsyskon. Vilken glädje! Och de är än idag som syskon för mig och jag för dem. Att vara ensambarn har sina fördelar - och nackdelar. Nu fick jag syskon att bråka, dela och kompromissa med. Så tacksam för det!
Mitt intresse för att jobba med teater och film kom tidigt i livet. Mer som en slump och tillfällighet. När jag var femton år fick jag kontakt med filmregissören Staffan Hildebrand. Han hade året innan gjort en dokumentärfilm om fjortonåringar i Stockholm "Fjortonårslandet". I filmen medverkade flera av mina bästa kompisar och samma år träffade jag Staffan Hildebrand. Ett par månader senare ringde han mig och frågade om jag ville spela en roll i en dramadokumentär som han skulle göra om det uppmärksammade Punkdråpet, då en ung kille dödades på Gamla stans tunnelbanestation i bråk mellan punkare och förortskillar. Jag skulle spela punkaren. Då var jag bara 16 år och det blev början på flera filmer som skådespelare, med Hildebrand och Lars Mohlin. Året efter fick jag kontakt med en teatergrupp i Stockholm där min moster arbetade. Sen var clownen Max min arbetsgivare i fyra år och vi spelade barnteater på teater Figaro på söder. Ett av mina roligaste arbeten i livet. Att interagera, med teaterns hjälp, med barn mellan 3-10 år betydde mycket för mig. Och det är något jag tagit med mig i mitt prästarbete. Teater är en fantastisk konstform och faktum är att religionen och teatern i sitt ursprung var som syskon med varandra. Jag tänker på det grekiska dramat där både den religiösa ritualen och dramat var sammanflätade på samma scen. I tio år arbetade jag sedan med teater och film. Utbildade mig till manusförfattare. Ledde ungdomsprogram på radions P3. Producerade egna filmer.
Jag brukar säga att kyrkan är bäst på att gestalta det goda, ljusa, Guds närvaro, sorg, förlåtelse och hopp. Medans teatern är bra på att gestalta det mörka och destruktiva i människan. Bägge sidorna behövs.
3. Berätta om ditt liv som präst och arbete bland barn, unga och gamla.
Ja jag har ju varit präst nu i 20 år. Mest som barn- och ungdomspräst. Har alltid haft en konfirmandgrupp. Men jag har alltid även jobbat med unga vuxna och äldre. Från vaggan till graven. Dop, vigsel, begravning och gudstjänster. Där möter vi alla åldrar och dessa uppgifter brukar utgöra ca 50% av en prästtjänst. Så även för mig. Och de människor jag möter där utgör oftast grunden för själavård senare i livet. Att växa tillsammans med Gud. Lekstunder med bibelläsning på kyrkans förskola. Andakter på äldreboenden. Sen har man sina egna projekt och upplägg. När det gäller barn och ungdomar så jobbade jag sex år i Storkyrkan och använde teater som pedagogiskt hjälpmedel. Bibelspel, påskspel, julspel och även Allhelgonaspel (för vuxna). Jag har lett vuxenkonfirmation under två år i Skogås och då var deltagarna oftast unga vuxna mellan 20-35 år. Väldigt spännande och bra för de som kommer in i kyrkan sent. Har alltid haft bibelstudiegrupper och det är något jag vill ta med mig till SF. De senaste bibelstudiegrupperna som skedde under Covid-19 skedde genom Zoom på nätet och gick mycket bra!
4. Hur ser du på kyrkans roll under och efter pandemin? Diakonala utmaningar?
Coronan är en stor utmaning både för kyrkan och världen. Helt plötsligt kan vi inte göra det vi brukar göra. Kan inte träffas. Många blir isolerade. Det normala sociala livet har fått en allvarlig törn. Extra stor utmaning är det för oss i kyrkan, då så mycket handlar om att faktiskt fysiskt ses. Samlas och ha gudstjänst tillsammans. Sjunga, be, omfamna varandra, samtala. Kyrkans roll nu under pandemin är att fortsätta att vara kyrka med oförminskad kraft. Stötta och motivera med de kanaler som står till buds. Det är en prövning. Men det är inte unikt i världshistorien. Krig och svält, naturkatastrofer, pandemier har alltid skapat extra ordinära prövningar. Om du känner dig ensam lyft luren och ring någon. Ta del av kyrkans utbud på nätet. Be om tålamod och vägledning. Efter prövningar brukar många säga att de faktiskt växt och utvecklats trots motgångar. Låt oss be om det. Lita på Gud. Det kommer gå över.
Pandemin kommer att mattas av. Det kommer komma vaccin. Och då får vi med glädje öppna kyrkans portar. Fira gudstjänst igen tillsammans. Vår ofrivilliga diaspora i våra hem (eller var vi nu bor) har ett slut. Då ska vi fira!
5. Hur kan vi nå den unga generationen bland svenskar i San Francisco och Bay Area?
Vi ska finnas där för dem. Visa att vi finns för dem. Jag tror existentiella samtal och möten, samtal om livets insida är något alla är i behov av. Speciellt för den unga generationen som är på väg ut i livet. Vi måste visa att vi som kyrka är tillgängliga för dem. Att vi tar deras behov och längtan på allvar. Och att vi är beredda att möta dem på deras villkor. Om inte berget kommer till Mohammed, får Mohammed gå till berget. Seminarier och samtal. Filmkvällar med samtal i kyrkan. Unga människor har samma behov av gemenskap och hitta mening i livet som alla andra. Men formerna kan skifta. Jag har haft många unga i bibelstudier och vuxenundervisning. Vi har en dyrbar skatt i budskapet om evangelium och försoning för alla. Men det är inget man prackar på människor. Speciellt inte unga. Det måste ske i öppen dialog.