Det finns all anledning för oss att på nytt reflektera över vår samtid. Samtidigt som vi har gjort det tidigare många gånger under de senaste fyra åren. 20-talets inledning blev väldigt dramatisk. De två första åren präglades av pandemin. Det innebar isolering, död, sorg och uteblivna upplevelser. Å andra sidan fick vi nya erfarenheter genom att vara hemma och umgås på ett annat sätt i det lilla sammanhanget.
Pandemin avlöstes av det aggressiva anfallet på Ukraina. Den ryska krigsmakten försökte med alla till buds stående medel invadera och ta över ett annat land. Det blev krig mitt i Europa. Det uppkom nya flyktingströmmar. De skandinaviska länderna rustar nu för beredskap och krig. Vi har fått en försvarsdebatt som fört Sverige in i Nato. Allting har förändrats väldigt snabbt. Den värld som en gång tycktes öppen för nya upplevelser genom resor och handel har blivit stängd. Många av oss känner rädsla inför framtiden.
Till detta kommer den ohyggliga konflikten i det heliga landet med oerhörda konsekvenser för människor på Gazaremsan. Det känns otryggt i och kring Taiwan. Och så här skulle jag kunna fortsätta och måla tillvaron i mörka och dystra färger…
Som människor känner vi oss små inför allt det som sker eller uppgivna eller rent av cyniska. Att i detta sammanhang tala om påsk och påskens glädje samt uppståndelsens budskap kan förefalla världsfrånvänt och till och med naivt.
Med rätt förstått och tolkat så handlar påskens uppståndelsebudskap om vårt nu och våra liv samt den värld vi lever i.
Mer än någonsin behöver vi i den värld vi lever höra om kyrkans trotsiga budskap om liv och hopp. Vi behöver läsa om och sjunga om en kärlek som bär genom lidande och död fram till morgonens starka ljus vid den tomma graven.
Vi behöver få tro på livet. Krig, död och nöd är inte något som kommer få ha sista ordet. Det är kyrkans påskbudskap