Foto: Arne Hyckenberg

Tro, vänner och ett minne för livet

Att konfirmeras är en stark tradition i Saltsjöbaden. Det är många som är med på de läger/alternativ som församlingen ordnar. Här är fokus både på tro och gemenskap. Konfirmationen ger ungdomarna verktyg att möta livets stora frågor samtidigt som de får många nya vänner. Här kan du läsa om hur några konfirmander upplevde sin konfirmationstid på ett av sommarens två läger på Utö, i Stockholms skärgård.

På gårdsplanen framför Utö Värdshus sitter ett trettio- tal ungdomar i ring och sjunger. Utsikten mot havet är fantastisk i förmiddagssolen. I hamnen nedanför värdshuset har dagens första besökare anlänt med skärgårdsbåten, det vill säga det begränsade antal som fick gå ombord vid Årsta havsbad.
Ungdomarna på morgonandakten tillhör Saltsjöbadens församlings konfirmationsläger, som i år är på Utö, istället för i Strömstad där det brukar vara. Ulrica Hamrin leder morgonandakten. Hon är församlingspedagog och en av de ansvariga ledarna på lägret.
–Det är många som vill åka till Strömstad och som anmäler sig. Därför hade vi planerat två läger i sommar. När det blev som det blev började vi titta runt för att se vart vi kunde åka istället. Jag kontaktade Utö och fick samma ”deal” som de brukar erbjuda skolklasser under året. Eftersom de hade låg beläggning blev det en win-win-lösning. Den största skillnaden mot Strömstad är att där är vi på en isolerad ö och ensamma på den gården. Då är det lätt att hålla samman gängen och volleybollplanen ligger alldeles utanför dörren. Som ledare hade man farhågor att det skulle finnas andra här på Utö som kunde dra igång saker, men det har inte skett, säger Ulrica Hamrin och fortsätter:
–Det har varit en fantastisk grupp som sett till att alla kommer med och ingen blir utanför. På andakten idag talade jag om att man ska kunna stanna i här och nu. Just i år tror jag det är extra viktigt att få vara i gemenskapen här. Det är många konfirmander som sagt att de bara gått och väntat på att lägret ska börja.
–Jag är så glad att jag får vara med på deras resa. De har kommit så långt. Konfirmation handlar inte längre så mycket om regler utan möjligheter, att hitta sig själv och sin Gud. Det betyder inte att man får några färdiga svar, men man får en liten bild av något man inte kan hitta själv. Det bästa tror jag är när de samtalar i smågrupper och delar med sig till varandra. Då kan de få höra av sina kompisar det som de kanske inte vågade säga själva, säger
Ulrica Hamrin.

Karin Aldén Foto: Arne Hyckenberg

Karin Aldén är präst på konfirmationslägret. När det är dags för dagens första lektion sitter konfirmanderna i en vid cirkel i samlingssalen. Karin står längst fram. På whiteboarden har hon skrivit ett ord: DÖDEN. Det är dagens tema.
–Man måste ingenting. Man måste bara dö. Så skrev jag på första sidan i mina dagböcker under en rebellisk tid när jag var ung. Jag hade insett att döden var det enda man inte kunde välja bort berättar Karin Aldén.
Undervisningen fortsätter med att Karin berättar om hur döden var närmare människor som levde förr när det var mycket vanligare att man dog hemma, vilken betydelse ritualer har när någon dör och om hur man ska agera när man möter någon som överväger självmord.

Temat döden fördjupas sedan ytterligare med att konfirmanderna samlas i grupper och samtalar om vilken relation de har till död och sorg. De får också göra varsin Tröstebok. Den är personlig och innehåller bland annat namn på dem man saknar och sörjer samt en lista på saker som ger tröst. Trösteboken kan vara till hjälp när svåra saker händer senare i livet.

Undervisningen på lägret har lagts upp så att den följer Frälsarkransen, ett band med olika pärlor som har speciella betydelser. Temat med döden är den svarta pärlan i armbandet.
–Frälsarkransen har fördelen att den är ett handfast böneverktyg. Vi använder det framförallt i andakterna och vi berör de olika teman som pärlorna kopplas till i den kristna traditionen. De får med sig Frälsarkransen hem. Att kunna se den på sin arm när man står mitt i mörkret kan inge trygghet och tillit. Idag har vi pratat om döden och delat det som är mörkt och svårt. Det, tillsammans med samtalet om uppståndelsen och att det blir bättre, kopplar vi till den svarta pärlan, säger Karin Aldén.
–Att reflektera över döden gör nog inte att vi oroar oss mer för framtiden. Jag tror det får oss att stanna upp i nuet och glädjas över det vi faktiskt har. Det är viktigt att ha rum för samtal som det om döden. På något sätt är konfirmandundervisning en förberedelse för att kliva in i livet med dess komplexitet av glädje och smärta. Vi försöker ge konfirmanderna verktyg för det. De verktygen, bönen och meditationen, är 2000 år gamla och de håller.

Många skulle nog säga att gemenskap och samvaro är en absolut förutsättning för att ett läger ska fungera. Det blir också mycket tydligt när vi besöker lägret på Utö. Gruppsamtalen präglas av öppenhet och förtroende på en mycket hög nivå, även när det är svåra saker, som sorg, död och personlig tro, man samtalar om. En stor del av tiden upptas också av olika aktiviteter. Det verkar alltid vara något på gång. Man spelar volleyboll, minigolf och Bumperball. Man hyr cyklar och badar. Ett år som detta är det förstås också vissa begränsningar på gemenskapen. Distanseringen tillåter inga kramar och alla är noga med att tvätta och sprita händerna ofta.

 

Fredrika Peiron, Gustav Lindberg och Frans Willquist Foto: Arne Hyckenberg

Fredrika Peiron, Gustav Lindberg och Frans Willquist är tre av konfirmanderna på lägret. De berättar vad de tyckt bäst om hittills och vad de fått vara med om.
–Gemenskapen tycker jag är det bästa, att man får många nya kompisar. Men framförallt att man tänker över sitt liv på ett sätt och man släpper på hjärtat. Vi har nya placeringar varje gång vid måltiderna, så man lär verkligen känna alla. Det är grymt. Jag älskar också att vi får sjunga så mycket. Det är så härligt. Min favorit är nog att ledarna kommit in varje kväll och nästan sjungit en nattsaga, säger Fredrika Peiron.
–Jag håller med om gemenskapen och att man träffar många nya vänner. Men också att man har väldigt roligt och gör många roliga grejor. Vi har en massa lektioner där vi lär oss om bibeln och om tron. Sedan gör vi en massa lekar och äter med varandra. Stämningen har varit grym, säger Gustav Lindberg.
–Vänskapen tycker jag också, att få lära känna människor som man inte träffat förut. Men också alla aktiviteter, speciellt en sådan här sommar när allt varit nedstängt och det varit svårt att hitta på saker. Då är det väldigt kul att komma någonstans där det alltid finns något planerat och där man får göra något roligt varje dag. Eftersom vi byter placering varje gång vi äter mat kommer man att ha pratat med alla någon gång. Det har känts bra och inte påtvingat. Vi har fått välja rum själva. Det är bra att ha den tryggheten när man ska sova, säger Frans Willquist.

Det är ännu några dagar kvar på Utö och sedan ytterligare en veckas undervisning hemma innan konfirmationen i Uppenbarelsekyrkan, men Fredrika, Gustav och Frans tycker ändå att de vet vad de kommer att ta med sig från konfirmationstiden.
–Jag kommer ta med mig en en hel del om existen- tiella frågor. Det som påverkat mig mest är att jag lärt mig hur jag själv fungerar. Jag har fått perspektiv som hjälper mig att kunna tänka ut själv vad jag tror. Det har också hjälpt mig förstå hur andra tror och att det kan se väldigt olika ut. Jag rekommenderar konfirmationen till alla som är osäkra eller säkra på, om de är kristna. Man får lära sig mer om Gud och kristendomen, träffa nya människor och ha allmänt väldigt kul, säger Frans Willquist.
–Konfirmationstiden kommer att vara ett minne för livet. Jag kan rekommendera den även till den som inte har en superstark tro. Innan jag kom hit var jag inte på något sätt troende. Nu känner jag att jag förstår varför folk tror och att jag ändå tror lite själv också, säger Gustav Lindberg.
–Det är helt fantastiskt och nästan ett måste att konfirmera sig. Jag var lite skeptisk i början och kände inte att jag hade någon stark tro. Jag undrade också hur det skulle gå med Corona. Nu tycker jag det är bland det roligaste jag varit med om. Man lär sig så mycket mer än bara om Gud. Idag, till exempel, när vi fick lära oss vad man gör när någon har det tungt i livet, säger Fredrika Peiron.

Enar Brova, Emelia Rootzen och Gustav Dahlberg Foto: Arne Hyckenberg

För Fredrika, Gustav, Frans och de andra 28 konfirmanderna återstår ungefär en vecka av konfirmationstiden när vi träffas. Många av dem som varit konfirmander tidigare år har valt att fortsätta och gå ledarutbildningen. Det är något som församlingen uppmuntrar och en naturlig väg till fortsatt engagemang i församlingen. Det innebär också att man som ledare har möjlighet att ge vidare det man själv fått till nya konfirmander. Gustav Dahlberg, Emelia Rootzen och Enar Brovall är alla tidigare konfirmander som nu är med som ledare. Det var deras egna positiva erfarenheter som blev avgörande.
–Först och främst blev jag ledare för att min egen konfirmation var väldigt lyckad. Jag såg att mina ledare tyckte det var kul och jag ville själv få samma upplevelser. Jag har blivit kvar och det här är mitt femte eller sjätte läger. Rent konkret är ju konfirmationen en bekräftelse av dopet. Läger är roligt och lärorikt med upplevelser och gemenskap. Det känns som man blir renad i själen. Vi går efter Frälsarkransen med ett nytt tema varje dag. Ibland får man vara glad, ibland inte ha några bekymmer och ibland ha det tufft. Det som är mest annorlunda i år är nog den fysiska kontakten. Vi brukar ha en kramring efter varje andakt, vilket man blir tightare av som grupp och det är mysigt. Lekarna blir också annorlunda eftersom man inte får röra varandra på samma sätt, säger Gustav Dahlberg.
–Gemenskapen och alla de fina vänner man fått gör att man känner att man vill bli ledare och att man vill träffas igen. Man växer mycket som person när man får höra andras tankar. Det hjälper en att komma på nya saker och kan tänka i andra banor. Det är nästan roligare att vara ledare än att vara konfirmand. Det är också en väldigt bra erfarenhet att få lära sig leda en grupp, säger Enar Brovall.
–Det här är mitt första läger som ledare. Jag tyckte också det var jätteroligt att konfirmera mig och vår ledare pushade för att vi också skulle bli ledare. Det jag tog med mig från mitt läger var att jag växte jättemycket som person. När jag kom hem kände jag mig mognare och mer säker på mig själv. Jag hade nog inte varit den jag är idag om jag inte gått på mitt konfirmationsläger säger Emelia Rootzen.

Text Arne Hyckenberg

Konfirmation 2021