Ni har bott i Saltsjöbaden. När var det?
– Vi hyrde ett hus som låg precis bredvid Grünewaldsvillan på Saltsjöpromenaden. Vi bodde här mellan 1999 och 2007. Vi har fortfarande de bästa kontakter med Annika som vi hyrde av, säger Katarina.
– En bidragande orsak till att vi flyttade till Saltsjöbaden var, att min mamma fanns där. Hon bodde på Syrengården. Det var ett väldigt fint hus vi hyrde här och det var mycket naturskönt, säger Svante.
Vad minns ni mest från tiden i Saltsjöbaden?
– Det är luften! Att komma från Arlanda, åka genom stan och sedan: wow, blev det några grader kallare, fuktigare och en fräschör som gjorde att man kunde andas ut. Vi hade småbarnsåren här. Det blev en community kring små barn med många vänner. Det var ett halabaloo hela tiden. Vi har väldigt positiva minnen därifrån, säger Katarina.
Ni har bägge långa och framgångsrika karriärer. Hur kommer det sig att ni började spela tillsammans i duoformat?
– Det var ganska banala skäl i början. Vi blev tillfrågade av släkt och vänner om vi ville komma och spela vid dop och bröllop. Det var när våra barn var små, så det var inte på tapeten att dessutom starta en duo, behöva repetera och vara borta från barnen, båda två samtidigt. När barnen blev större insåg vi, att vi hade en massa låtar. När vi 2013 fick frågan om vi kunde göra en konsert på en festival på ön Elba, i Italien, så samlade vi ihop våra favoritlåtar och på den vägen är det, säger Katarina.
Hur är det att som duo kombinera solosång och cello?
– Det ställer stora krav på en, när man spelar bara två personer. Man kan inte gömma sig. Med det här speciella formatet med sång och cello kommer det väldigt mycket an på mig att göra hela ackompanjemanget. En låt kan ha gjorts tidigare av ett helt band med olika instrument. Nu ska jag göra de flesta delarna ensam. Det är väldigt krävande, men roligt, säger Svante.
– För mig är det ganska likt att sjunga med fyra strängar i The Real Group, men nu är Svante de fyra strängarna. Jag tilltalas av den avskalade formen. Det är musikaliskt väldigt nära mellan oss när vi bara är två. Det går inte att jämföra med något annat och är väldigt kul, säger Katarina.
Har ni någon speciell relation till församlingen eller Uppenbarelsekyrkan?
– Jag har sjungit i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden väldigt många gånger med The Real Group. Jag älskar arkitekturen och den tyngd själva kyrkan har. Den är både vacker och allvarlig. Det är en kyrka som inte är larvig, eller insmickrande, utan bara fruktansvärt vacker. Ibland har jag gått in där och sjungit alldeles ensam, bara för att det är en så stark plats, säger Katarina.
– Vi vigdes av Lasse Svensson, som var tongivande präst i församlingen då. Det var också han som hade begravningen av min mamma 2001, säger Svante.
Är det något speciellt med att spela i en kyrka?
– I en stenkyrka som Uppenbarelse- kyrkan är det väldigt lång efterklang och man måste anpassa sitt spel efter det. Man får spela långsammare och tydligare, säger Svante.
– Jag tycker det är en speciell atmosfär inne i en kyrka. Det handlar om att vara i och samspela med det rummet och det känns som om rummet hjälper till. Det gillar jag, säger Katarina.
Har kyrkan någon betydelse i samhället idag?
– Jag är själv inte religiös, men jag tycker byggnaderna måste vara kvar som ett ställe dit man kan bara gå in utan att bli pådyvlad kommers eller reklam. Det är viktigt. Det finns också en andlighet där musik är väldigt viktig. Det är jag tacksam för. Många av mina kollegor, som är yrkesmusiker, har den bakgrunden, säger Svante.
Vad kommer publiken att få höra på konserten den nionde september?
– Det blir några egna låtar, några jazzlåtar och lite Elton John, säger Katarina.
– Det är favoritlåtar som vi samlat på oss genom åren och som vi spelat och blivit tillfrågade om att spela, säger Svante.
Vad hoppas ni själva på av konserten?
– Det ska bli väldigt kul. Vi känner oss väldigt hemma i Saltis och kanske dyker det upp gamla vänner, säger Katarina.
– Ja, det vore väldigt roligt om det dök upp kompisar som man fick genom barnen, men som man förlorat kontakten med när vi flyttade och barnen växte upp, säger Svante.
Text: Arne Hyckenberg