Foto: Arne Hyckenberg

Saltsjöbadens diakoni 100 år

9 maj 1918 bildades Saltsjöbadens Diakonikrets. Det diakonala uppdraget och kallelsen lever kvar ännu i dag och går som en röd tråd genom verksamheten. Möt fyra personer med engagemang för det diakonala arbetet.

Ulrica Hamrin Foto: Arne Hyckenberg

Diakonikretsen i Saltsjöbaden har funnits i 100 år. Det uppmärksammas och firas i församlingen. Ulrica Hamrin, som är församlingspedagog med diakonala uppgifter, kan berätta om jubileet.
–Från den 9 maj förra året till den 9 maj i år uppmärksammar vi hundraårsjubileet av diakonikretsen. Det stora som händer under jubileumsfirandet är en festmässa den 17 februari. Efter gudstjänsten blir det kaffe och tårta och bildvisning. Senare på eftermiddagen blir det en konsert med psalmer i jazzton. Där medverkar bland
andra jazztrumpetaren Jan-Allan och EvaMarie Agnelid, kyrkomusiker i församlingen. I början av februari medverkade Hans Wehlin på en tisdagslunch där han berättade om Diakonikretsens framväxt från 1918 fram till idag.
–Sedan märks det genom alla dem som deltar i kretsens olika aktiviteter, volontärerna och alla som de träffar. Under året fortgår också samtal om hur vi kan lyfta det diakonala arbetet, berättar Ulrica Hamrin.

Ett starkt diakonalt arbete har genom historien varit en viktig del av församlingens verksamhet och det är mycket som ryms där.
–Det är kul att diakonin har varit så viktig under alla dessa år i Saltsjöbaden. Nu vill vi belysa att arbetet finns och är viktigt. Och är det någon gång man återvänder till kyrkan är det när det krisar och blir kaos. Undersökningar visar att diakoni är jätteviktigt för människor i allmänhet, säger Ulrica Hamrin.

Vad är Saltsjöbadens diakoni och hur märks den?
–Diakoni betyder att tjäna. Det är en del av kyrkans uppdrag, precis som gudstjänst, mission och undervisning. Vi märks för att vi gör så mycket. Samtidigt kan det vara lite svårt att nå ut och det är många som blir förvånade, när de upptäcker allt vi gör lokalt och internationellt.

Vem kan då vara med i det diakonala arbetet och hur kan det utvecklas i framtiden?
–Det vore roligt om det diakonala arbetet kunde sprida sig ännu mer utanför våra väggar än det vi redan nu gör på Sjötäppan, sjukhuset och andra ställen i Saltsjöbaden. Det finns ett stort engagemang i Saltsjöbaden och många som bor här har både god ekonomi och engagemang. Vi ser idag många som är 80 och 90 år som hjälper andra för att de är så starka. Det finns så mycket vi kan hjälpa till med och man behöver inte vara rädd, vare sig för att ge, eller för att få. Det räcker med att räcka ut en hand för att ge eller för att ta emot. Vad vi än tror om varandra så har vi människor mer eller mindre samma behov.
–I framtiden ser jag fler möten i samtal och bön, samarbete med både privatpersoner och föreningar, där vi som församling i det diakonala arbetet kan erbjuda samtalsstöd och annat.
–Det skulle också vara jättespännande om församlingsbor kunde se kyrkans möjligheter och kapacitet och komma med sina existentiella frågor, säger Ulrica Hamrin.

Staffan Braugenhardt Foto: Arne Hyckenberg

Staffan Braugenhardt har varit verksam i det diakonala arbetet i cirka tio år. Han är idag vice ordförande i Diakonikretsens styrelse. För Staffan rymmer Saltsjöbadens diakoni mycket, med projekt både i Saltsjöbaden lokalt och internationellt.
–Det handlar om att utifrån kristen grund se och bistå människor i livets olika skeden: ungdomar, äldre, utsatta, nyanlända och behövande i andra länder. Ordna skoj på lovet för ungdomar, träffa och samtala med personer på Sjötäppan och sjukhuset, bistå utsatta med en matkasse, vara lärare i svenska för nykomlingar, ge au-pairflickor i Saltsjöbaden en möjlighet att träffas, ge flickor i andra länder möjlighet att gå i skolan med mera, säger Staffan Braugenhardt.

Vad driver dig att vara med?
–Möjligheten att få bidra att få vara med i ett positivt socialt
sammanhang. Det är många inspirerande människor som är inblandade på olika sätt.

Vilka möjligheter och utmaningar ser du i arbetet?
–Genom de många frivilliga som deltar som volontärer och som har en mängd olika kompetenser finns stora möjligheter till insatser. Utmaningarna är att på rätt sätt komplettera kommunens sociala arbete, som ju inte fanns när Diakonikretsen bildades. Hittills har detta fungerat väl.

Hur många är idag engagerade i det diakonala arbetet?
–Ett hundratal personer är betalande medlemmar i Diakonikretsen. Budgeten och därmed de ekonomiska möjligheterna är större nu än tidigare.

För utomstående kan det vara svårt att förstå vad som är Diakonikretsen och vad som är församlingen. Vad är skillnaden?
–Diakonikretsen bildades primärt för att anställa en s.k. församlingssyster. Kretsen skulle ”befrämja den frivilliga församlingsvården i Saltsjöbadens församling” Kretsen är juridiskt skild från församlingen med egen styrelse och revisor, men genom att kyrkoherden enligt stadgarna alltid är ordförande i styrelsen blir kretsens arbete en del av församlingens diakonala arbete, säger Staffan Braugenhardt.

 

Hans Wehlin Foto: Arne Hyckenberg

Inför Uppenbarelsekyrkans 100-årsjubileum 2013 sammanställde Hans Wehlin foldern Diakonin i Saltsjöbadens församling de första hundra åren, som beskriver Diakonikretsens historia. Hans har själv varit mycket aktiv i det diagonala arbetet i många år.
–Det var någon gång på åttiotalet det började för mig. Men jag har alltid varit lite inriktad på att arbeta för och med andra. Jag har bland annat varit aktiv i scouterna och Lions. Det var genom dåvarande kyrkoherden Lasse Svensson jag blev invald i Diakonikretsen. Sedan bestämde styrelsen att jag skulle bli sekreterare. Den uppgiften innebar att hjälpa kyrkoherden, som också är ordförande i styrelsen, att föra verksamheten framåt, med planering, dagordningar och kallelser till sammanträden. Det var en aktiv och arbetande styrelse. Vi var engagerade i att vara med och göra saker, som tisdagsluncher, vårluncher för de boende på Sjötäppan och sjukhuset, säger Hans Wehlin.

Vad är det som gjort att diakonikretsen levt kvar i 100 år?
–Jag tror att det alltid funnits ett tydligt engagemang i samhället från början med Wallenberg. Idag ser man det i flyktingarbetet, där även många utanför Diakonkretsen har engagerat sig. Gruppen ”Välkommen till Saltis” är ett exempel. Den har mer än 600 medlemmar. Lions, Rotary och andra föreningar här är också exempel på att det är god jordmån för frivilligt engagemang i Saltsjöbaden.

Som utomstående kan det vara svårt att skilja på vad som är församlingen och vad som är Diakonikretsen.
–Saltsjöbaden har från början varit unikt när man valt att bilda en förening för det diakonala arbetet. Men med kyrkoherden som ordförande är det inte stå intressant om det är det ena eller det andra, eftersom arbetet leds av församlingen.

I foldern ”Diakoni i Saltsjöbaden - De första 100 åren” skriver du att det sätt som en församlings diakoni utformas på beror mycket på den enskilda församlingens förutsättningar. Hur kan man se det i Saltsjöbaden?
–Det var församlingens första kyrkoherde Nils Widner som såg till att det blev en diakonikrets. Jag tror det var ett listigt sätt att engagera fler människor i den diakonala verksamheten och därigenom bredda basen för engagemang. Jag tror det är det som fungerar nu också.

Det ideella engagemanget har gått som en röd tråd genom de första 100 åren. Hur kan det komma sig och hur håller man en sådan tradition levande?
–Jag tror det handlar om att hitta rätt människor som är villiga att engagera sig.

Vilken betydelse har Diakonikretsens arbete haft?
–Det är svårt att säga. Även om det som görs är populärt och välbesökt är kunskapen om det inte så utbredd. En del av den diakonala omtanken är att inte arbeta för att synas, utan för att hjälpa. Därför får man kanske nöja sig med de exempel som finns på hemsidan, där man kan läsa om en mängd olika saker som görs, säger Hans Wehlin.

 

 

Patrik Stendhal Foto: Arne Hyckenberg

Patrik Stendahl har varit engagerad i kyrkans ungdoms- verksamhet i halva sitt liv. Efter konfirmationen, när Patrik var 15 år, blev han ungdomsledare, något han fortsatt med sedan dess. När Svenska Kyrkans Unga i Saltsjöbaden bildades 2015 engagerade Patrik sig aktivt i det arbetet. Nu väntar ett engagemang som suppleant i Diakonikretsens styrelse.
–Man kan bara vara med i Svenska Kyrkans Unga tills man är 30, som jag fyller i år. Jag vill fortfar- ande vara engagerad, men nu med människor som inte är jätteunga. Det finns många sätt att engagera sig på. Att vara suppleant är lagom svårt och det ger mig en möjlighet att känna mig för, om Diakoni- kretsen är det rätta. Jag kan se om jag har tiden som krävs och att det funkar med resten av livet, säger Patrik Stendahl.

Med sin långa erfarenhet av arbete med ungdomar hoppas Patrik nu kunna få möjlighet att arbeta för att olika åldrar ska arbeta tillsammans på ett bättre sätt.
–Jag älskar ungdomsarbetet. Det vore roligt om äldre och ungdomar kunde göra mer tillsammans, istället för att det är unga med unga och äldre med äldre. Jag har en del idéer om vad man kan göra för att uppnå det. Därför tycker jag att det är bra att vara med i styrelsearbetet, så att jag kan ta ansvar för det jag vill driva igenom. Det är bättre än att bara komma med förslag till styrelsen och förvänta sig att någon annan ska genomföra det.

Vad är diakoni för dig?
–Det är lite svårt att säga. På ett sätt är det väl samhällsinsatser. En fördom är att diakoni bara är förknippat med vad man gör för äldre. Och även om det finns en bredd i åldrar har jag inte alltid sett det. Jag tänker att det ska vara unga med äldre och äldre med unga.
–Något som kan vara diakoni är att äldre delar sin hantverkskunskap med yngre. Ett exempel på det är om syföreningen kunde hjälpa ungdomarna med ett syprojekt de vill genomföra. Jag tänker på att är många som vill sy egna medeltidskläder, till bland annat Medeltidsdagen i samband med Tacksägelsedagen. Jag tror att både äldre och yngre skulle tycka det var ett väldigt roligt projekt.
–Behoven i Saltsjöbaden tror jag handlar mycket om att hitta sådana mötesplatser mellan äldre och yngre. Det är roligare att blanda åldrarna. Det är inte så svårt som man tror och jättekul när det blir bra, säger Patrik Stendahl.

 Text: Arne Hyckenberg