– Vi omges av ett överflöd av prylar och vi lever i ett enormt informationsflöde. Det bidrar till att samtalen minskar och leder till meningsfattigdom, säger Mikael Kurkiala, omvärldsbevakare på Svenska kyrkan.
I boken ”När själen går i exil: modernitet, teknologi och det heliga” ställer han sig frågan vad som fattas oss, trots att vi i Sverige lever gott.
– Vi är duktiga på att ta hand om våra kroppar idag. Därför har vi bland annat en högre medellivslängd än tidigare. Men jag tror att det moderna samhället har varit sämre på att tillgodose våra andliga och själsliga behov.
När vi glömmer bort själen kan livet bli tomt och meningslöst. Ofta är vi snabba att fylla detta tomrum med konsumtion.
– Vi behöver ett existentiellt språk för att känna samhörighet. Ett språk i såväl vardagen som i den djupaste sorgen och den största glädjen. Men inte att förglömma romantikens språk, säger Mikael.
Julens berättelse om det lilla Jesusbarnet är något som Mikael
tilltalas av.
– Den ger en bild av det heliga som en existensform utan något syfte eller ”nytta”. Heligheten ligger i ett sätt att vara, inte i ett sätt att handla. Denna form av varande kan vi inte förklara utan bara förundras över. När vi håller ett spädbarn i vår famn förundras vi därför att vi erfar ett mysterium, något vi inte kan förklara.
Mikael menar att religiösa traditioner ofta bär på djupare insikter om människans inre och att kyrkan skulle kunna inta en viktig roll bland oss människor.
– Kyrkorummet och kyrkans riter bär på erfarenheter sedan en lång tid tillbaka. Det kan vara musik, tystnad eller stämningen. För vissa kanske kyrkans rum och språk framstår som exklusivt för en krets av människor som har en kristen identitet. Men det tycker jag är tragiskt. Kyrkorummet kan ge människor ett språk för sitt andliga liv. Det tillhör oss alla.
I boken skriver Mikael om sin syn på själen och dess betydelse för människan.
”Själen är den kil inom människan som förtöjer henne vid evigheten. Det är genom den hon hakar vid alla andra länkar i livets stora kedja. Om själen tvingas i exil tappar människan sitt fäste i tillvaron”.
Text: Emelie Simmons