Foto: Arne Hyckenberg

Musik som brobyggare

Nyhet Publicerad

Musik har en stor betydelse vid begravningar och i sorgearbete. Carina Nilsson är präst och Katja Själander är organist i Saltsjöbadens församling. De arbetar tillsammans med begravningar.

I församlingens samtalsgrupp Gemenskap i sorgen får sörjande hjälp att be-
arbeta sin sorg och verktyg för att hitta en väg tillbaka till livet. Carina Nilsson leder Gemenskap i sorgen där musiken spelar en viktig roll.
–I grupperna hinner vi inte spela musik, men vi pratar väldigt mycket om musik. I Gemenskap i sorgen gör man en resa tillsammans som är som en brygga till ett nytt land. I början handlar samtalen och musiken om hur livet har varit, men målet är att bygga en bro till framtiden och mitt nya land. Jag ska gå vidare, men jag kan när som helst gå tillbaka. Då är musiken jätteviktig för att bygga den bron. Man går från musik vi lyssnade på tillsammans till musik som ger mig hopp och möjlighet att komma vidare. Sista gången vi träffas brukar jag fråga alla vilken musik det är som ger livsmod och hopp just nu.
–Att få komma på konserter i kyrkan har också varit viktigt för många för att bygga den här bron. Musiken har en läkande effekt, inte minst att sjunga själv. Det betyder inte att man måste tycka att man kan sjunga. I Saltarkören, församlingens kör för daglediga, får alla som vill vara med. Man hittar musik som ger tröst nu och det är välgörande att få vara med i en gemenskap och att få sjunga. Där är Saltarkören fantastisk, säger Carina Nilsson.

Under pandemin har vi alla varit tvungna att anpassa oss till nya rutiner för att förhindra smittspridning. Begränsningarna på hur många som får samlas gäller även för kyrkan. Carina Nilsson och Katja Själander har sett att det inte bara varit negativt, utan också bidragit till en fördjupad upplevelse när bara de närmaste är med vid begravningen.
–Sedan mars är gränsen 50 personer i kyrkan och 15 i Skogsö kapell. Det betyder att det bara är de absolut närmaste som är där. Då är det klart att det händer något. Jag behöver inte hålla masken och gå in i en roll som till exempel änka eller dotter, som vi människor gör. Det är inget konstigt med det. Rollen blir annorlunda om jag sitter där bara med människor som jag är trygg med och som delat sjukdomsförloppet och allt som hänt med, än om jag sitter där med släktingar, vänner eller före detta arbetskamrater som jag kanske inte ens träffat tidigare. Jag behöver inte vara värdinna. Jag kan bara vara jag. Det har blivit innerligare och mer av känsligheten för det som händer här och nu. Jag som präst har träffat familjen innan och har en relation till alla som finns i rummet. Det kan jag inte ha om det är 100 personer. Det har gjort det ännu djupare, säger Carina.
–Vid begravningar är Härlig är jorden fortfarande högst upp bland psalm-
önskemål. Den känner alla igen över generationer. Den och Blott en dag är de två populäraste psalmerna. Psalmvalet är relaterat till årstiderna också. På sommaren blir det gärna en sommarpsalm och i jultid en julpsalm. Sedan har vi Evert Taube. Jag har en bok med Taubesånger och jag tror jag spelat nästan allt i den. Guds kärlek är som stranden och som gräset sjöngs av konfirmander på 70- och 80-talet. Deras barn känner igen dem och vill idag ha dem på mammas och pappas begravning. My Way som sjöngs av Frank Sinatra spelar jag ganska konsekvent. Den har en fin melodi och en text som berör, säger Kaja Själander.
–Att härlig är jorden och Blott en dag är så populära tror jag beror på att det är jättebra texter. I samtal säger många att Blott en dag beskriver precis hur de känner. Många av de vanligaste sommarpsalmerna har slutverser som också fungerar jättefint, som i En vänlig grönskas femte vers: I paradis han huld och vis mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera, säger Carina.

Det har blivit innerligare och mer av känsligheten för det som händer här och nu.

 

 

Foto: Unsplash

Allhelgona är en helg då många besöker kyrkans minnesgudstjänster och konserter. Väldigt många brukar komma till Skogsö kyrkogård och kapell.
–Vi håller fast vid traditionen att framföra ett rekviem vid Allhelgona. Det som är speciellt i år är, att vi inte vet om gränsen för besökare fortfarande är 50 personer. Vår ambition är att möjliggöra för så många som möjligt att uppleva musiken och stämningen. Därför blir det två konserter à 45 minuter på Allhelgonadagen. Saltsjöbadens kyrkokör kommer sjunga Rekviem av den engelska kompositören John Rutter. Det är komponerat på både latin och engelska. Verket är mycket vackert och körsångarna är tagna av musiken. Rutter har inspirerats i sitt komponerande av Gabriel Faurés Rekviem, av hans trösterika melodilinjer och värme i musiken. En sats påminner om musikal, en annan för tankarna till blues och spiritual. Jag tror att Rutters Rekviem tilltalar en nutidsmänniska som kan känna igen sig i musiken om skänker tröst och hopp. Det lyser i ögonen på körsångarna under repetitionerna och jag hoppas att publiken kommer märka deras värme vid dessa allhelgonakonserter, säger Katja Själander.
–Vi kommer också att bjuda in till minnesgudstjänster i Uppenbarelse-
kyrkan, en på lördagen och en på söndagen. Det blir med begränsningar förstås. Det kommer att vara sig likt, men ändå väl genomtänkt utifrån den pandemi som vi är mitt uppe i. På Skogsö kommer Susanne och Eric Francett att spela i kapellet vid tre tillfällen med besöksgräns på 15 personer, säger Carina Nilsson.

Både Carina och Katja har lång yrkeserfarenhet och kan berätta om musikens betydelse på begravningar och i sorgearbete, samt hur mycket som förändrats i det arbetet under åren. De har sett en samhällsförändring som kyrkan på ett naturligt sätt anpassat sig till.
–Jag har arbetat som kyrkomusiker sedan mitten av nittiotalet. Sedan dess har det skett en stor förändring i musikvalet till begravningar. På organistutbildningen hade man fasta listor på de verk man behövde kunna vid förrättningar som organist. Det var exempelvis några stycken av Bach, några av Händel och så vidare. När man kunde de 20–25 styckena på listan var man redo att spela på begravningar. Standardrepertoaren för 25 år sedan var Gammal fäbodpsalm, Albinonis Adagio och Bachs Air. Sedan kom en förändring och det skiftade till att bli mer och mer personligt. Gränserna har mer och mer kommit att suddas ut mellan det klassiska och pop, jazz- och folkmusiken. Ju yngre personer som dör desto personligare blir också musikvalet. De begravningar vi har idag ställer mycket högre krav på oss musiker än tidigare. Efter olika önskemål ska vi kunna leverera musik i alla möjliga genrer och musikstilar, säger Katja.
–Jag blev prästvigd 1994. Det var också då brytningen kom. Det första som förändrades var att man började med sorgsamtal. Jag hör till den första generationen präster som utbildats för det. Innan dess hade man aldrig samtal och man träffade inte präst eller musiker. En begravning gick till på samma sätt överallt. De psalmer och den musik som var självklara då hör man knappt idag, säger Carina Nilsson.

Musiken har blivit så tillgänglig. Man har den i fickan hela tiden och skapar sina egna spellistor.

Vad tror ni förändringen beror på?
–Det har skett en samhällsförändring med individuella val på alla tänkbara områden, som skola, vårdformer och mycket annat. När jag började som präst handlade det om hur en begravning skulle gå till för att man skulle göra rätt. Idag är det mer att en begravning ska spegla vår familj och den avlidnes personlighet. Det stämmer med hur vi lever idag och är inget konstigt alls. Kanske speglar det också att vi gått från att vara en statskyrka till att vara ett fritt trossamfund, säger Carina Nilsson.
–Musiken har blivit så tillgänglig. Man har den i fickan hela tiden och skapar sina egna spellistor. Det bidrar ytterligare till ett personligare musik- val. Jag har varit med om att den avlidne skrivit ned sina önskemål om vilka musikstycken som ska spelas, vem som ska sjunga solo och vilken förtäring man ska ha vid mottagningen. Det har inte varit något jättekonstigt, men det blir väldigt personligt på det sättet, säger Katja Själander.

Text: Arne Hyckenberg