– Jag är en stockholmsgrabb från början, född i Vasastan. Jag har framförallt levt i Stockholms innerstad under mina uppväxtår. Jag sjöng i gosskör i S:t Jacobs kyrka vid Kungsträdgården, där jag också konfirmerades, säger Lars Viper.
I samband med värnplikten började Lars läsa teologi och prästvigdes i 25-årsåldern. Han gjorde sin prästpraktik i Stockholms stift under biskop Krister Stendahl.
– När han gick i pension valde jag att prästvigas av Jonas Jonsson som jag haft som lärare vid Uppsala universitet. Min prästtjänst kom att huvudsakligen bli i Strängnäs stift, där Jonas Jonson var biskop. Jag har också arbetat i Enköping i Uppsala stift.
–Min fru Marianne och jag har de senaste åren bott i Nyköping, där jag varit kyrkoherde i Nyköpings församling sedan 13 år samt kontraktsprost i Nyköpings kontrakt. Under somrarna har vi tillbringat mycket tid i Norrtälje, säger Lars Viper.
Vad fick dig att söka tjänsten som kyrkoherde i Saltsjöbaden?
–Det som lockade mig när jag såg den här tjänsten, i somras, var att detta är ett mindre sammanhang, där församlingen efterfrågar någon som både ska vara präst och chef. Det tyckte jag var roligt och något jag längtat till. Sedan är jag ju från Stockholm, så det är ”win-win” att få komma tillbaka hit.
I mitten av januari gick flyttlasset från Nyköping till Saltsjöbaden och nu bor Lars och Marianne i prästbostaden som hör till tjänsten.
–Att vi lämnade Nyköping berodde även på att våra tre söner är vuxna och utflugna. Vi funderade var vi skulle bo och om vi skulle bli kvar i Nyköping. Jag kände att jag behövde göra något annat, så jag sökte tjänsten här. Jag är jätteglad över den här kyrkoherdetjänsten som känns utmanande och rolig.
Vilka är dina styrkor som kyrkoherde?
–Jag brukar tänka på mig själv som någon som försöker ta ut riktningar och vara visionär. Mitt uppdrag är att leda framåt och inte att sitta och detaljstyra allt. Jag tycker den bästa bilden för gott ledarskap är en fjällvandring, där ledaren ska motivera en grupp människor att gå mellan två fjällstationer. Chefen måste både få den som går sist att orka och den som vill springa före att lugna sig, samtidigt som chefen håller kursen. Det är en bild av vad som är ledarskap.
Vad tar du med dig från din tid i Nyköping?
–Det jag tar med mig är att kyrkan måste vara relevant för de människor som finns runt omkring i samhället. Vi har ett ben i vårt eviga nedärvda budskap, som är evangeliet i ord och handling. Vårt andra ben är att vara relevanta för människor och möta dem i nuet.
Hur ska kyrkan göra för att vara relevant här och nu?
–Att möta människor och samtala är överlägset. Det är något vi aldrig får dra oss undan. Jag läste om en undersökning som visade på att alla människor bär på hemligheter. Det tar upp en stor del av vår tid. Får man en chans att tala med någon om sina jobbiga hemligheter kanske det inte är så farligt längre. Det är precis detta vi jobbar med i kyrkan och där finns vår möjlighet att vara relevanta. Vi behöver vara tydliga med att vi är till för människor och att budskapet har bäring på det liv vi lever idag. Vi har inte en färdig bruksanvisning, utan snarare en orienteringskarta att ge människor, för hur man kan leva och förstå sitt liv och framtiden. Det är något unikt som kyrkan kan erbjuda. Det är mitt och församlingens yttersta mål att skapa den här relevansen för människor.
