Karin Aldén prästvigdes 2013 och kommer närmast från en prästtjänst i Västermalms församling i Stockholm. Arbetet i Saltsjöbaden har redan börjat och till julen flyttar Karin och familjen in i det lilla huset som ligger mellan kyrkan och församlingshemmet.
– Jag är mamma till Dora och Love som är sju år och till Livar som är 4 år. Min man heter Henrik. Vi tycker det är härligt att umgås och vi hänger mycket i skogen med hela familjen och hunden Disa, säger Karin Aldén.
Har du hunnit få några intryck av Saltsjöbaden?
– Ja, massor. Jag har förstått att saltsjöbadsborna tycker mycket om sin församling. Jag är också mycket tagen av kyrkorummet i Uppenbarelsekyrkan. Jag skulle vilja sitta där länge och bara titta på bilderna och bibelcitaten. Kyrkan är speciell och som ett konstverk, att den är så mörk är en utmaning men också en möjlighet. Naturen, vattnet och närheten till allting har också gjort starkt intryck på mig.
Vad är det du ska arbeta med i Saltsjöbadens församling?
– Jag ska arbeta som präst, framför- allt med församlingens ungdomar, barn och familjer. Jag kommer även att vara på förskolan Nyckelpigan och ha skolkontakter. Jag ska arbeta med allt som rör åldrarna 0–25 år. Sedan kommer jag självfallet döpa, viga och begrava också. I mindre församlingar får man kliva in i olika uppdrag. Det tycker jag om. Man får ett helhetsperspektiv och det är stort att få följa barnen från de är små och upp genom livet.
Hur kom det sig att du blev präst?
– Det var vid min konfirmation det började. Jag kommer från en sekulär bakgrund och mina föräldrar var inte medlemmar i Svenska kyrkan. Jag hade ingen kyrklig barndom, utom att jag sjöng i kyrkokören i Katarina församling. När min kompis ringde och frågade om vi skulle konfirmera oss sa hon att man åkte skidor och fick kompisar på lägret. Det tyckte jag passade mig perfekt och började med konfirmationsläsningen. Jag har alltid tyckt om att prata mycket om samhällsproblem och filosofiska och existentiella frågor, men jag var mycket kritisk till allt som hade med religion och tradition att göra. Jag är tacksam för att det fick ta plats för det ledde till att jag upptäckte en tro som jag nog alltid har burit fast jag inte haft ett språk för den. I kyrkan fann jag det språket, en tro och en gudsrelation som blev livsavgörande för mig.
– Jag fortsatte att vara ledare i kyrkan och efter en period, när jag lämnat det uppdraget för att arbeta som servitris, var jag återigen på ett läger med kyrkan. Där och då blev det tydligt för mig att jag skulle vara i kyrkan, tala om livet och Gud. Det var en omvälvande händelse, ett Gudsmöte, som ledde mig in på vägen till att börja läsa till präst. Efter lägret kom jag hem, sa upp mig från restaurangen och sökte teologi i Lund, där jag sedan studerade och blev kvar en massa år.