Foto: Arne Hyckenberg

Möt Karin Aldén

Nyhet Publicerad

Karin Aldén är ny präst i Saltsjöbadens församling. Vi träffade Karin redan på hennes första arbetsdag för att få reda på mer om vem hon är och vad hon ska arbeta med i församlingen.

Karin Aldén prästvigdes 2013 och kommer närmast från en prästtjänst i Västermalms församling i Stockholm. Arbetet i Saltsjöbaden har redan börjat och till julen flyttar Karin och familjen in i det lilla huset som ligger mellan kyrkan och församlingshemmet.
– Jag är mamma till Dora och Love som är sju år och till Livar som är 4 år. Min man heter Henrik. Vi tycker det är härligt att umgås och vi hänger mycket i skogen med hela familjen och hunden Disa, säger Karin Aldén.

Har du hunnit få några intryck av Saltsjöbaden?
– Ja, massor. Jag har förstått att saltsjöbadsborna tycker mycket om sin församling. Jag är också mycket tagen av kyrkorummet i Uppenbarelsekyrkan. Jag skulle vilja sitta där länge och bara titta på bilderna och bibelcitaten. Kyrkan är speciell och som ett konstverk, att den är så mörk är en utmaning men också en möjlighet. Naturen, vattnet och närheten till allting har också gjort starkt intryck på mig.

Vad är det du ska arbeta med i Saltsjöbadens församling?
– Jag ska arbeta som präst, framför- allt med församlingens ungdomar, barn och familjer. Jag kommer även att vara på förskolan Nyckelpigan och ha skolkontakter. Jag ska arbeta med allt som rör åldrarna 0–25 år. Sedan kommer jag självfallet döpa, viga och begrava också. I mindre församlingar får man kliva in i olika uppdrag. Det tycker jag om. Man får ett helhetsperspektiv och det är stort att få följa barnen från de är små och upp genom livet.

Hur kom det sig att du blev präst?
– Det var vid min konfirmation det började. Jag kommer från en sekulär bakgrund och mina föräldrar var inte medlemmar i Svenska kyrkan. Jag hade ingen kyrklig barndom, utom att jag sjöng i kyrkokören i Katarina församling. När min kompis ringde och frågade om vi skulle konfirmera oss sa hon att man åkte skidor och fick kompisar på lägret. Det tyckte jag passade mig perfekt och började med konfirmationsläsningen. Jag har alltid tyckt om att prata mycket om samhällsproblem och filosofiska och existentiella frågor, men jag var mycket kritisk till allt som hade med religion och tradition att göra. Jag är tacksam för att det fick ta plats för det ledde till att jag upptäckte en tro som jag nog alltid har burit fast jag inte haft ett språk för den. I kyrkan fann jag det språket, en tro och en gudsrelation som blev livsavgörande för mig.
– Jag fortsatte att vara ledare i kyrkan och efter en period, när jag lämnat det uppdraget för att arbeta som servitris, var jag återigen på ett läger med kyrkan. Där och då blev det tydligt för mig att jag skulle vara i kyrkan, tala om livet och Gud. Det var en omvälvande händelse, ett Gudsmöte, som ledde mig in på vägen till att börja läsa till präst. Efter lägret kom jag hem, sa upp mig från restaurangen och sökte teologi i Lund, där jag sedan studerade och blev kvar en massa år.

 

 

Foto: Arne Hyckenberg

Vad är bäst med att vara präst?
– Egentligen skulle jag vilja säga helheten, död och liv, sorg och glädje, men det finns ett par saker som sticker ut. Det ena är själavården med samtalet och berättelserna som hjälper oss vidare genom det som är låst, tyst och stumt. Det andra är konfirmationen, som är en spännande del av livet. Det har nog att göra med min egen väg in i kyrkan. Jag vet hur avgörande det kan vara för en människas liv att hitta sin riktning, sitt djup och sitt allvar, i en tid när mycket är ovisst och man ofta är splittrad. Jag tror att kyrkan har mycket på fötterna för att möta ungdomar. Det är något jag brinner för.

Vad betyder allhelgonahelgen för dig?
– Allhelgona är en tid för att uppmärksamma döden, dess verklighet i våra liv. Framför allt tänker vi på dem vi saknar och sörjer. De är också en del av våra liv här och nu. Under Allhelgonahelgen får vi närma oss det där svåra som också är en del av livet. I mörkret får vi gå till gravarna och tända ljusen i tacksamhet och glädje. Där finns plats för både tårar och skratt. Det är en viktig tid i vårt kyrkoår. Vi behöver dela också det som är svårt tillsammans, sida vid sida. De tusentals gravljusen blir ett tydligt tecken på att vi inte är ensamma i sorgen eller i dödens realitet i varje människas liv.

Har du något favoritställe i Bibeln?
– Det måste bli det med Jesus och barnen (Mark 10:13-16). Det finns i alla evangelier utom Johannes och vi läser det vid varje dop. Jesus lyfter fram att vi måste bli som barn för att upptäcka Guds rike. Barnen har saker som vi vuxna förlorat. Barnen har den instinktiva vetskapen om det totala beroendet. Det är något vi glömmer bort i vår individualitet och vår tro på att ensam är stark. Men Jesus säger ”omvänd er och bli som ett barn”.