När vi tänder ljus ser vi också vad som INTE finns. Skuggorna i vår inre värld aktiveras lätt av skuggorna i vår yttervärld och får oss att oroas och försvara oss mot upplevda hot.
När vi känner oro, när ensamheten och rädslan blir påtaglig får vi ofta tunnelseende. Då kan vi lätt inbilla oss att vi hotas av mörka krafter.
I kyrkan övar vi oss i att vända blicken mot ljuset. Vi uppmuntrar varandra att inte låta mörkret tala till våra själar. Vi försöker hjälpa varandra till den trygghet som ger oss kraft att inte lyssna på dem som pekar ut fiender.
Rädslan gör oss förvirrade och lättstyrda
Extremism och dogmatism har ofta sin grund i en smärta, en förlust eller en kränkning. Den vrede som inspirerar till en dogmatisk anda och till missförstånd och missbruk av religiös symbolik har utgjutit mycket blod och vållat många katastrofer i såväl Europa som i övriga världen.
Idag ser vi hur den massiva våldsutövningen leder till att de som är verkligt fromma och troende förhindras att leva som systrar och bröder tillsammans i världen och att som medmänniskor och medborgare i lika mån bidra till samhällets väl.
Tiden läker inga sår, men alla sår behöver tid att läka
När vi tänder ljus på gravarna bejakar vi att sorgen är en förutsättning för glädjen. Det är ett missförstånd att det kallas för styrka när en sörjande är behärskad och inte gråter. ”Hon är så stark”, säger vi. Att inte visa sina känslor öppet uppskattas av omgivningen och anses ”duktigt ”. Men inuti är vi inte så starka, det vet alla som sörjt. Tvärtom. Att gå till graven, tända ljus och på ett symboliskt sätt få uttrycka det som kanske rasar inuti oss är då en hjälp att komma igenom sorgen och så småningom uppleva att livet fortsätter. Trots det som vi förlorat. Diktaren Ibsen myntade uttrycket ”Evigt ägs blott det förlorade”.
Vi tänder ljus för Jesu skull
Ljuset påminner om honom som är världens ljus. Kyrkans budskap är att den vi förlorat finns hos Gud. Kyrkans uppgift är att visa på Jesus. Jesu födelse, liv och undervisning visar oss en Gud som är idel kärlek.
En Gud som inte driver bort mörkret utan i stället fyller det med ljus. Evangeliet visar oss – inte en maktfullkomlig och nyckfull despot – utan en Gud som älskar oss, och är med oss i allt – intill sin egen död.