Det var inte bara kriget som gjorde det svårt i slutet av trettiotalet och under fyrtiotalet. Även klimatet var bistert i Sverige de åren.
–Det var svinkalla vintrar på 40-talet. Man kunde inte cykla utan det var skidor som gällde. Skolskjuts fanns inte på kartan, inte heller skollunch. När det var frukostrast fick man ta på skidorna och åka två km hem för att sleva i sig något, sen tillbaka igen för resten av skoldagen. Det var lite tufft kan man tycka, men det var verkligen andra tider! Men var det kallare än minus 15 tog man med smörgåsar och något att dricka på morgonen och kunde stanna i skolan. Mitt i allt detta hade vi lokala civilförsvarsövningar i närområdet utomhus, kvällstid, kallt och skrämmande.
Nu är det 2020 och vi lever åter i en kris. Det är inte krig den här gången, utan Covid-19-pandemin som vänt upp och ner på det mesta. För de allra flesta kommer den här julen att bli mycket annorlunda. Anna Berggren tycker det är viktigt att hålla fast vid de traditioner som skapar en känsla av trygghet, men också att inte reta sig på vad man missar.
–Jag tycker man ska tillåta sig att vara nostalgisk. Plocka fram julgransljusen, smällkaramellerna eller vad man nu sparat. I familjer med små barn, varför inte ställa upp krubban igen, odla gräset osv? Vi har så olika traditioner i vårt långa land. De är värda att ta tillvara och berätta om, och kanske just i år kommer det att finnas utrymme för att minnas. Sen måste vi förstås vara noga med att följa instruktionerna vi fått. Vi får inte tro att vi är försedda med ett hemligt pansar som gör att Covid-19 inte fastnar på just mig.
– Många är oroliga, många har varit svårt sjuka, några har fått kvarstående men efteråt. Många har också dött, och det finns så mycket sorg överallt inför den här julen, som kanske blir den första utan en speciell nära person. Det här är en period vi måste ta oss igenom. Låt stillhet och musik hjälpa oss.
–Jag och alla som bor här i Saltsjöbaden är priviligierade. Vi kan gå ut i naturen utan att trängas. Det finns oaser bara vi sticker ut näsan. Jag har gått runt mycket på Skogsö, kyrkogården är så vacker och välskött och kapellet är öppet var dag.
Ett brev betyder så mycket, brukar man säga. För Anna Berggren har det blivit bokstavligen sant.
–Jag har tagit upp något som jag tror många i min generation här i Saltsjöbaden gör, nämligen att skriva brev till varandra, inte mejl, utan riktiga brev. När jag och en vän på Gotland började skriva till varandra förra våren tyckte vi det var så skönt. Jag kan behålla brevet hur länge som helst och besvara det när jag vill. Jag behöver inte känna mig stressad som jag gör med mejl.
–Mitt umgänge med min dator är inte av bästa sorten. Det är som att ha en tonårsdotter i huset. Ibland gör den som jag vill och ibland gör den det inte. Jag tror att många i min ålder är ovana att uttrycka känslor på en dator. Den verkar kräva en snabbhet av oss. Det gör den ju inte, men det känns så. Med ett brev blir det lättare att skriva vad man tänker och känner och det känns bra när man skickat det.
När det inte är möjligt att träffa andra på samma sätt som tidigare jular får man anpassa sig och göra det som är möjligt efter förutsättningarna. För Anna Berggren betyder musiken mycket. Kanske är det också lite positivt att få slippa en viss anka till jul...
–Jag har vuxna barn och barnbarn. Jag har sagt ifrån att jag inte vill komma hem till någon som har små barn den här julen. Det får vi skjuta på tills vidare. Det blir inga stora kalas och vi åker inte till varandra. Vi tar det lugnt och hoppas på en stilla julafton. Men jag vill ha telefonkontakt med vartenda ett av mina barn och det har jag.
–På det personliga planet tänker jag att det kanske är första julen jag slipper se Kalle Anka. Och jag kan få lyssna på den musik jag väljer själv. Jag lyssnar gärna på alla olika rekvier, som Otto Olssons och Mozarts. Kanske blir det en av de första gångerna jag kan gå på julmässa på julafton. Blir det inte någon mässa litar jag på att både radio och tv ger oss något liknande, säger Anna Berggren.
Text: Arne Hyckenberg
