Ej kommer han med härar, och ej med ståt och prakt dock ondskan han förfärar, i all dess stolta makt (Sv ps 103:4)
I Uppenbarelsekyrkans målningar, skulpturer och inventarier skildras och illustreras hur Gud på olika sätt har uppenbarat sig genom människans historia. Allt utgår från Nathan Söderbloms teologi. Söderblom var en mycket framstående forskare innan han blev ärkebiskop. När vi går in i kyrkan är det som att – med Viktor Rydbergs ord – komma ”ur nattomhöljda tider” och gå fram emot dopfunten, det ljusa koret och altaruppsatsen av Carraramarmor med citatet från Johannesevangeliets 4:e kapitel ”Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning”.
Människans bilder av Gud och människans åsikter om Guds vilja har skiftat genom tider, kulturer och politiska strukturer. Man kan i människans historia inte finna något enda folkslag som inte haft någon slags religion. Ibland finner man endast enkla och ganska primitiva kulter, ibland ytterst sofistikerade och komplicerade tankesystem. Tankar och föreställningar har både växlat och utvecklats.
Ett intressant exempel är hur de olika filosofierna och värderingarna skiljer sig åt i två stora grekiska epos: Iliaden och Odyssén. I den äldre texten, Iliaden, som skildrar belägringen av Troja, spelar ära, vrede och hämnd huvudroller. Den store hjälten Akilles vrede och ära framhävs och beundras. Odyssén handlar både om kung Odyssevs irrfärder efter trojanska kriget men också om människans existentiella sökande. I Odysséns sista sång möter Odysseus den döde och ärade hjälten Akilles i underjorden. Akilles medger att äran är ingenting värd, han ville hellre vara en enkel ärelös människa som fortfarande är vid liv.
Vid vår tideräknings början var Palestina ockuperat av världsmakten Rom. Samtidigt som ockupationen medförde våld och förtryck innebar den också en yttre ordning – pax romana, den romerska freden. Men missnöjet växte under ytan. Gång på gång kom det till uppror och våldsamheter. Många gerillaledare trädde fram och påstod sig vara Guds utvalda redskap.
Än idag träder människor fram och påstår att Gud har givit dem uppdrag att ta till våld. Dem som tror så har inte hört Guds röst utan de har hört rösten från den som Jesus kallar ”en ovän”. När Gud skall tala till oss gör han det genom det lilla, försvarslösa barnet. Detta är Evangeliets paradox: Jesusbarnet och ditt eget inre barn kan rädda världen.
Julens budskap: Gud blir människa, innebär en kallelse för oss. Den kallar oss bort från låtsasbilderna och projektionerna av vår egen hjälplöshet. Under mina snart femtio år som själasörjare och psykoterapeut har jag träffat många medmänniskor vilkas gudsbild har präglats av styrka och makt, ära och glans eller teologiska hårklyverier. De gudsbilderna skall vi inte falla för. När Maria kommer där, på sin väg mot Betlehem, tung i sin nionde månad, är det en kallelse till oss. En kallelse bort från fakebilder, låtsasliv, pushnotiser och ytlighet. Vi får en chans att öppna våra hjärtan för den makt som vill oss väl, den kärlek som vill våra liv.