–För det första kan vi konstatera att det är ofantligt många människor i vår värld som alltid lever i en ofrivillig fasta. Rent fysiskt handlar det om att man inte har mat för dagen, men också att man måste avstå från det mesta som vi tar för självklart. Det är en fasta man inte valt själv, säger Jonas Jonson.
Fasta i olika former som en del av andlig disciplin finns praktiskt taget i alla världsreligioner. I de olika kyrkliga traditionerna betonas fastan olika strängt. De ortodoxa kyrkorna markerar till exempel de olika fasteperioderna mer än man gör i protestantiska kyrkor.
–Fastans idé i den kristna traditionen är att man ska öva sig i ett avklädande, som man säger. Man ska lämna bakom sig sådant som är
mindre väsentligt för att ha frihet att ägna sig åt det som är riktigt viktigt.
–Det innebär naturligtvis att man ska ägna sig åt andlig övning, i bön, bibelläsning och gudstjänst och att överhuvudtaget inrikta sig mot Gud. Fastan handlar inte om att plåga sig själv, utan mer om att med förväntan och allvar förenkla sitt liv, inte springa lika fort och inte söka lika mycket materiella ting, säger Jonas Jonson.
Jonas Jonson ser hur olika livsstilstrender gjort fastan mer begriplig för människor utanför kyrkan än den var förr.
–Väldigt mycket av det som är traditionell kristen fasta har övergått till en sorts disciplin som man träffar på i nästan vilken tidning som helst, där man får instruktion om diet, motion, stillhet, vila och om att avstå från beroendeframkallande verksamheter, som rökning, alkohol och droger. Det är en självpålagd fasta som inte har något religiöst innehåll, men som delvis är likadan som den kyrkorna alltid talat om. Detta har gjort fastan till ett mindre främmande begrepp utanför kyrkan nu än det var för bara 20 år sedan.
Vad har den kristna fastan gemensamt med den påtvingade fastan under pandemin?
–Det går att koppla den kristna fastan till den ofrivilliga fasta vi lever i nu, den som pandemin har gett oss. Vi har blivit ålagda distans, hemarbete och färre sociala kontakter. Vi får avstå från teater, idrott och alla möjliga evenemang. Det gör också att människor upptäcker andra värden i livet. Det blir viktigare med de nära relationerna. Vi inser vår sårbarhet och vår skyldighet att skydda och att leva lite för andra.
–Vi upplever också starkt dödens verklighet. Vi måste tala om döden och vi vågar göra det. Det här är en tid för reflektion och uthållighet och en sorts övning i tillit och tålamod, även om det inte är tillit till Gud, så mycket som till samhället och till smittskyddet. Det vi nu tvingas göra, det gör vi för de andras skull. Alla åtgärder vi blir ålagda är för att inte smitta andra. Vi gör alldeles som i en traditionell fasta, även om vi är påtvingade det här för gemenskapens skull, för allas skull. För världens frälsning skulle man kunna säga om man vill ta till starka ord. Vi gör ju det här för att få bukt med smittan, denna ondska som drabbat världen.
–På det sättet ligger det en djup kristen innebörd i det här. Vi får göra det som i alla tider varit den grundläggande kristna etiken, nämligen att leva för de andra och inte sätta sig själv i centrum.