Foto: Arne Hyckenberg

Carina Nilsson

Nyhet Publicerad

Möt Carina Nilsson en av av Saltsjöbadens två nya präster.

Carina Nilsson går från att vara kyrkoherde i Lidingö församling till att arbeta som församlingspräst i Saltsjöbaden. En längtan efter att åter få jobba med grundarbetet som präst fick henne att söka tjänsten i församlingen.
–Det har varit jätteroligt att vara kyrkoherde och jag har trivts med det, men jag vill tillbaka till hantverket. Jag vill vara med och utföra arbetet och inte bara leda det. Jag är nyfiken på de traditioner som finns här. De är viktiga och jag vill lära mig dem, säger Carina Nilsson.

Carina bor i Solna. Med en son som är fotbollskille och en som är körsångare har hennes fritid präglats av mycket fotboll och musik.
–Jag har varit en riktig fotbollsmamma. Bor man i Solna behöver man inte fundera på vilket lag det är som gäller. Jag tycker fotboll är fruktansvärt roligt och kan inte tänka mig en vår utan att vara med på allsvenskanpremiären.

Jag såg Dracula på operan och tänkte, nu måste jag läsa boken

Körsång är ett intresse Carina delar med sin andra son, som liksom hon själv gått på Kungsholmens musikgymnasium/Stockholms musikskola. Sedan Carina blev präst har hon inte haft tid att sjunga i kör, men går på mängder av konserter i olika sammanhang.

Carina har också ett stort intresse för skönlitteratur och läser mycket. Den senaste boken hon läst är, kanske lite oväntat, en riktig skräckhistoria.
–Jag såg Dracula på operan och tänkte, nu måste jag läsa boken. Den var mer fascinerande än jag trodde. Ibland får man rucka på sina fördomar.

Text: Arne Hyckenberg

Svenska kyrkan har alltid varit Carinas hemmaplan. Hon har växt upp i Matteus församling i Stockholm men har också stark anknytning till småländsk fromhet.
–Jag har funnits i kyrkans värld sedan jag föddes. På pappas sida finns småländsk fromhet från Lina Sandells hemtrakter. Jag har fått med mig mycket av den fromheten. ”Tryggare kan ingen vara”, ”Jag kan icke räkna dem alla”, ”Blott en dag” och alla de andra psalmerna är min gudstro. Men tron har också formats av utmaningarna jag mött i Stockholm, inte minst i synen på kvinnliga präster. Det var ett stort steg för mig att våga bli präst. Min släkt i Växjö stift var gammalkyrklig och mot kvinnliga präster. Motståndet fanns på den tiden också i Stockholm, men jag hade goda förebilder här. Caroline Krook peppade mig att bli präst. Det var ett stort steg för mig. Jag sökte till den teologiska utbildningen många gånger, innan jag vågade börja.

Stöd och uppmuntran från Caroline Krook och andra hjälpte Carina att våga bli präst. Men redan som barn upplevde hon en mycket tydlig kallelse.
–Jag var tio år när min kusin prästvigdes. När han stod där framme upplevde jag att det här kommer jag också att vara med om. Det var en stark och jättetydlig inre kallelse och upplevelse av Gud. Jag var som Maria, när hon undrade hur det skulle gå till att få barn, när hon inte hade någon man. Jag undrade hur det skulle gå till att bli präst, när jag inte var en man.

Att vara kyrka för mig är att det ska finnas en plats där ensamheterna ges en motkraft.

Men Carina blev präst och fick sin första tjänst i Kista Akalla, i en samarbetskyrka med EFS och Svenska kyrkan. Efter det var hon ungdomspräst i Danderyd. 2007 blev Carina kyrkoherde i Lidingö, där hon  tidigare arbetat som ungdomsledare och assistent.

För ett par år sedan blev Carina utnämnd till  hovpredikant för Stockholms stift.
–Att vara hovpredikant är ett hedersuppdrag man får på livstid. Det betyder, att jag får leda gudstjänster i Slottskyrkan två gånger per år. Det är kungen som utser hovpredikanter, några från varje stift. Det är jätteroligt och väldigt hedrande.

För Carina Nilsson är det viktigt att kyrkan i vår tid erbjuder meningsfulla mötesplatser för människor.
–Ensamheten är en av våra största utmaningar. Den fysiska ensamheten är lätt att hamna i, men också den existentiella ensamheten. Att vara kyrka för mig är att det ska finnas en plats där ensamheterna ges en motkraft. Varje människa är alltid, alltid, en del av Guds mänsklighet. Kyrkan är bra på att ge mening och trygghet. Men vi kan inte bara säga det. Vi måste visa det konkret och hela tiden fråga oss vem det är vi saknar och vilka det är som inte är här. Vi har en unik position, där vi får finnas med och räknas med i så många sammanhang. Det är fantastiskt och något jag är stolt över att vara en del av, säger Carina Nilsson.