När Thomas kom till Saltsjöbaden i januari 2002 var det som församlingspräst med inriktning på ungdomar. Han kom då från Göteborg och Näsets församling, på Västkusten
–Innan jag började här bodde vi i Majorna i Göteborg. När vi kom hit och flyttade in i vaktmästarbostaden bredvid kyrkan trivdes vi direkt. Det som slog oss var skillnaden mellan Majorna med alla ljud och läten överallt och den tystnad som var här. Det var fascinerande och naturnära och vi tyckte det var skönt med tystnaden. På sätt och vis var Saltis lite likt Näset. Det var nära havet och hade en liknande bebyggelse och miljö, säger Thomas Arlevall.
Ni flyttade från Göteborg till Stockholm. Hur var den omställningen?
–Vi tänkte nog inte att vi skulle stanna så länge och såg framför oss att vi skulle flytta tillbaka till Göteborg
någon gång. Under den första tiden saknade jag Västkusten, men sedan när det gått några år, kände jag mer och mer att jag hörde ihop med den här platsen. Det finns ett starkt engagemang både för kyrkan och för olika föreningar i det lokala samhället här.
Thomas kom till församlingen för att arbeta med inriktning på ungdomar. När han nu slutar är det i egenskap av kyrkoherde. Däremellan har han hunnit med att göra det mesta en prästtjänst kan innebära.
–Jag har fått göra så mycket i församlingen. Det har varit oerhört lärorikt att få prova på allt som en församlingspräst kan arbeta med och att också få vara med och ta ansvar för det. Det är helheten som gör prästjobbet så givande. Att ha gudstjänst med barn är så roligt. Barn är omedelbara och naturliga där de är, även i kyrkan. Samtidigt är det himla kul med konfirmander. Att få tala med vuxna om tron är också spännande. Sedan är det dop, begravningar och gudstjänster.
Jag vill vara en del av allt, men med vissa fokus. Det är ett arbete där inga dagar blir lika.
Hur såg din väg till tron ut och hur kom det sig att du blev präst? Fanns det andra yrkesbanor du funderade på?
–När jag var i sex-, sjuårsåldern fick jag en Barnens Bibel som jag läste på egen hand. Det byggde min tro väldigt mycket, så att bibelns berättelser blev viktiga för mig. När jag konfirmerade mig började jag läsa den vanliga bibeln mer och fortsatte sedan med det. Men min tro var personlig och jag gick inte i kyrkan.
I gymnasieåldern blev det mer kontakt med olika kyrkor, eftersom jag började spela i band och det var i kyrkor och församlingar vi repeterade och hade spelningar. Under den här tiden höll jag på med både musik och teater. Jag gick på Skara skolscen och sökte in till Göteborgs scenskola, som första reserv. När jag inte fick platsen började jag undra om jag verkligen skulle bli skådespelare. Medan jag satt och funderade på det, kom det som blev mitt kall. Jag hörde ingen röst, men i mitt huvud formulerades meningen ”du ska bli präst”. Ingen i min släkt hade varit präst och jag hade inte tänkt bli det heller. När jag sedan sökte in till prästutbildningen på Göteborgs universitet blev jag första reserv, precis som när jag sökte till scenskolan. Den här gången kom jag in.
Nu börjar du som församlingspräst i Sundbyberg. Varför blev det just där?
–De gånger jag varit i Sundbyberg har jag känt en dragning dit. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske finns det något i Sundbyberg som liknar Majorna och Göteborg. Det är en snabbt växande stad med både arbetare och nya företag. I början av året var jag och min fru Pernilla på en konsert i Sundbybergs kyrka. Då tänkte jag att här skulle jag kunna jobba. Ett par månader senare blev en tjänst ledig i församlingen. Inriktningen är församlingspräst med fokus på barnfamiljer i Ursvik, där det är många nyinflyttade och inte finns någon kyrka. Jag gillar att jobba med barn och familj för då träffar man alla generationer. Och sedan gillar jag att vara kyrka utan att vara i en kyrka. Hur gör man, i den nya tid vi befinner oss i, för att skapa möten och relationer som blir en brygga för människor in i kyrkan? Det är spännande och det blir en utmaning.
Har du något råd till din efterträdare som kyrkoherde här i Saltsjöbaden?
–En av de saker jag är mest stolt över att ha fått arbeta med under de här fyra åren som kyrkoherde är att kyrkan ska vara mitt i byn. Det är viktigt med möten och relationer, men inte bara inom kyrkans fyra väggar. Vi måste försöka vara utåtriktade så mycket vi mäktar med och hinner. Den inriktningen fanns förut och jag tycker vi har lyckats fortsätta med det. Det är vad jag skulle önska att nästa kyrkoherde tog med sig. Det är inte bara Saltsjöbaden som ska komma till kyrkan, utan kyrkan som ska komma till Saltsjöbaden, säger Thomas Arlevall.