Följ med oss läs och studera bibeln.
Vill du vara med och läsa bibeln tillsammans med oss? Har du ingen bibel? Då kan du antingen gå in på bibeln.se eller så hör du av dig till oss så ser vi till att du får en bibel!
Sussie Kårlin
Telefon 0480-382 04
Mail sussie.karlin@svenskakyrkan.se
Vi har kommit till det sista kapitlet i Markusevangeliet och alla forskare är eniga om att Markusevangeliet egentligen slutar efter vers 8. De efterföljande verserna är ett senare tillägg, eller två till och med! Ursprungsevangeliet slutar med berättelsen om den tomma graven och det bortrullade stenen, den okända gestalten som ber kvinnorna att gå och berätta för lärjungarna att Jesus har uppstått och kvinnorna som springer bort från graven rädda. Markus slutmening är just denna: ”och de sade ingenting till någon, för de var rädda”. Vilket vemodigt och uppgivet slut!
Troligtvis tyckte de första kristna även det, att Markus slut var uppgivet och dystert. Och när sedan Lukas, Matteus och även Johannes evangelier fanns att bruka gjorde någon Markus den goda gärningen att i efterhand bättre på hans verk och man lade till vers 9-20. Tillägget är förvirrande för de som lärt känna Markus för det är skrivet med ny stil och nya personer dyker upp från ingenstans i slutscenen.
Men spökskrivaren som kompletterar Markus har ett syfte; att lyfta upp fortsättningen på det som hände efter att kvinnorna lämnat rädda. Han berättar det relevanta i att Jesus visade sig för fler och att Jesus gav lärjungarna och alla de troende uppdraget att berätta om honom för hela världen och att den kraft i honom också skulle finnas i oss då. Han beskriver också väldigt kort det faktum att Jesus tas upp till himlen igen. Den okände författaren som kompletterar Markus väver in saker från Lukas, Matteus, Apostlagärningarna och Johannes och även om det är tydligt att det är gjort i efterhand så är det gjort för att ge evangeliet ett, i hans ögon, ett värdigt slut. För ett glädjebud om Jesus kan inte sluta med att kvinnor blir rädda, eller?
Precis som i en spännande film så är slutscenen viktig, så är det även i Markus evangelium. Kvinnorna är vid graven. Sabbaten är över och de har tagit sig till Josefs grav för att smörja den kropp de inte varken hann smörja eller sörja tidigare. Det är kvinnorna som är närvarande och anledningen är att männen är frånvarande! Troligtvis var det möjligt för kvinnor att röra sig fritt för de utgjorde inget hot. Kvinnans roll var att verka i hushållet och i relationerna. Hon skaffar mat, vårdar barn och äldre, smörjer döda och hälsar på andra. Männen däremot vaktade man nog noga denna påsk. Vi vet att lärjungarna, alla män, gömde sig för att de var rädda att själva bli dödade. Josef från Arimateia kanske också stannade hemma nu, men kvinnorna kunde röra sig fritt.
Därför är det inte alls konstigt att det är kvinnorna som är först vid graven och först att vittna om den uppståndne. Det som däremot är häpnadsväckande är att en manlig författare väljer att skriva om detta – det är stort! Kristendomen får många gånger kritik för att vara kvinnofientlig, men ju mer man sätter sig in i den historia och det samhälle den är präglad av inser man att Bibeln är det motsatte; väldigt mån om att belysa och lyfta fram kvinnorna!
Den okände mannen vid graven väcker många frågor. Vem var han? Det finns många teorier:
- en ängel. En ängel som gör dem förskräckta. Det händer även på andra ställen, t ex då herdarna ser änglar, men ingen annanstans läser vi om att änglabud fått människor att darra och utom sig springa ifrån dem. Många tvivlar därför på att det var en ängel.
- en budbärare. Man kan tro att det var en himmelsk eller mänsklig budbärare som Gud skickat. Någon som bara fick i uppgift att för en stund vara där men som sedan förflyttades vidare.
- många menar att det dock var Jesus själv. Klädseln påminner om den han bar då han förhärligats, men varför pratar han om sig själv i tredje person i så fall?
- Några menar att det skulle kunna vara Markus, författaren själv, som är den mannen. Kanske samme man som flydde naken från Getsemane?
Vi vet inte. Det förblir ett mysterium. Och slutet i Markus väcker många frågor. Varför sprang de rädda därifrån? Och varför sa det inget till någon, fastän att mannen bad dem gör just detta? Och hur kom det sig att de uppenbarligen ändå gjorde det, sa en massa, eftersom evangeliet spreds till lärjungarna?
Markusevangleium slutar brutalt och kanske inte som vi önskat det. Men det vittnar också om att det är skrivet för en tid. Markus skrev ner det han fått veta, så långt han visste. Och det är vi glada för. Sedan kompletterades det med andra troendes utsagor och evangeliet lever vidare i andras berättelser.
Markus vill med sitt evangelium säga att Guds rike är nära. När något är nära påverkar det oss. Vi räknar ner till dess att raketen lyfter. Vi packar för en kommande resa – vi är snart på tåget. Vi förbereder oss på att bli föräldrar – det är nära nu. Guds rike är nära genom Jesus ankomst till världen och Jesu ankomst in i våra liv. Att Jesus kom till jorden och dött för oss är ett glädjebud, ett evangelium, och vi får, precis likt Markus, berätta om hur vi upplevt Jesus för andra – så långt vi kan – sedan får andra ta vid. Det är det som är att vara kyrka – de troendes gemenskap som delar upplevelser av den uppstånden tillsammans.
Tack för att du velat följa med mig genom Markusevangeliet. Mycket av det jag pratat om har jag själv klurat på men en del källor har också funnits till grund för mitt material. Det är t ex bibelkommentarerna ”Guds rike är nära” av Anna Runesson, ”Kommentar till Nya Testamentet Markusevangeliet” av Lars Hartman och ”Markusevangeliet för alla” av Tom Wright. Hos dem finns mycket mer att fördjupa sig i.
Mitt i natten kallar man samman det judiska rådet och genomför ett förhör med Jesus. När det sedan blir morgon binder man Jesus och tågar iväg med honom till Pontius Pilatus. Pilatus är romersk prefekt över Judéen, Samarien och Idumeen 26-36 e kr. Han är kejsarens förlängda arm ut i riket och han skulle hålla ordning i provinserna och se till att skatten betalades in till kejsaren. Prefekten var även ordförande i högsta domstolen och hade makt att utföra dödsdomar. Pontius Pilatus går till historieböckerna för att vara känd för sin grymhet och ovilja till att kompromissa. Senare avsattes han faktiskt av Rom just p.g.a. sin brutala hänsynslöshet. Det är i Pilatus händer Jesus öde läggs och förutsägelsen från Mark 10:33 slår in: ”Människosonen ska utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärde, och de ska döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna”. Pilatus är en av hedningarna, icke-judarna. De judiska ledarna har inte makt att själva utdöma dödsstraff eftersom Israel är ockuperat av Rom, och därför behöver de Pilatus domslut.
Ett intressant faktum är att det man anklagar Jesus för skiljer sig åt från nattens utfrågning. Under natten har översteprästen velat döda honom för att han menar sig vara Gud, nu berättar man för Pilatus att Jesus menar sig vara judarnas kung. Det är ett smart drag av de judiska ledarna. På Jesu tid skiljde man inte på religion och politik i Romarriket. Seger över ett land innebar även seger över deras Gud. En Gud regerade över landet. När man nu anklagar Jesus för att säga sig vara judarnas kung vill man väcka onåd hos Rom och säga att Jesus menar sig vara en konkurrerande makthavare till Rom. För Rom var ju kejsaren Guds son. Om nu Jesus markerar sig som kung är han en hotbild mot kejsaren. ”Du är alltså judarnas kung”, frågar Pilatus Jesus. På det svarar Jesus: ”Du själv säger det”. Han varken förnekar eller dementerar, och det gör den hårdföre Pilatus brydd.
Markus väljer att i sitt evangelium förminska Pilatus roll i domen. Han försöker visa att Pilatus försöker hitta andra vägar, t ex genom att erbjuda Barabbas som alternativ dödsfånge. Han skriver också att Pilatus ifrågasätter om Jesus verkligen gjort sig förtjänt av dödsstraff. Det är otroligt spännande – den blodsälskande, våldsamme och burduse Pilatus tvekar att döma till döden!!! Markus markerar också att det krasst sett var de judiska ledarna som dömde Jesus, drog igång detta och såg till att det genomfördes. De har Jesu blod på sina händer. För de första kristna var texten i Markus förståelig här. De förstod att Markus ville rikta kritik till hur de judiska ledarna skött personen Jesus och att han anklagade dem för Jesu död. Tyvärr har det senare missförståtts av kristna där man istället attackerat och anklagat judarna som folk för Jesu död. Det var aldrig Markus intention.
Barabbas betyder ”Bar-abbas”- ”son till fadern”, en människoson, en mänsklighet. Teologiskt sett finns en stark poäng med detta; Jesus dör för att människorna, mänskligheten, ska befrias. Jesus dör för vår skull!
När Jesus dömts kvarstår avrättningen. Den inleds med bespottning och psykisk misshandel. Sedan börjar Jesus sista vandring, hans uttåg. Många känner till Jesus intåg i Jerusalem, men uttåget är minst lika viktigt. Nu har Hosianna-ropen ersatts med rop om korsfästelse. Golgata var en kulle utanför stadsmurarna och korsfästelser skedde på platser där folk kunde se de avrättade – som avskräckande exempel. Jesus golgatavandring är en förnedring.
En skadeskjuten, plågad och trakasserad man är på väg mot sin död. Han är sliten och orkar inte ens bära sin tvärslå till korset hela vägen själv utan behöver hjälp med det. På det sättet drar han även in en annan oskyldig man in i förnedringen. Jesus avkläds sina kläder och sin värdighet och korsfästs och dör. Man avlider oftast långsamt när man korsfästs. Det kan ta dagar innan man dör, och dödsorsaken är oftast kvävning när kroppen inte orkar resa sig för att andas in mera.
Markus är noga med tidsangivelserna kring Jesu död, och det visar sig att Jesus dör snabbt; endast efter 6 timmar på korset. Det förvånar Pilatus men vi kan ana att kombinationen av stress, ångest, oro, övergivenhet, sömnbrist, piskslag och korsfästelse nog påverkade den processen. Mörkret som faller över jorden innan Jesu död blir ett symboliskt tecken på vad som händer i världen när mörkret verkar vinna över ”han som är världens ljus”. I samma stund som Jesus dör brister förhänget i templet. Det är en stark symbolisk bild. Den kan tolkas som att vägen in i det allra heligaste öppnas och görs tillgänglig för alla, hela mänskligheten, alla Bar-abbas.
Den förste person att efter Jesu död erkänna Jesus som Guds son var en okänd, troligtvis icke-judisk, soldat. En officer som drabbas av det han upplever och brister ut i någon slags trosbekännelse: den mannen måste ha varit Guds son!
En annan hittills okänd man dyker sedan upp i texten. Det är Josef från Arimataia. Vi vet inget om honom men vi kan ana att han är
- en from man som värnar om att hålla lagen, för han vill verkligen att Jesus ska bli gravlagd innan sabbaten drar igång.
- en rik man, för han äger en grav som redan är uthuggen för honom och som var så rejäl att det behövdes en stor sten för att försegla den.
- att han var en av Jesus efterföljare i smyg, för han har inte nämnts tidigare i något evangelium men han är mån om Jesus.
- en modig man, som vågar gå till Pilatus och be om Jesu kropp.
Josef hinner fixa linnetyg att svepa in Jesu kropp med, men mer än så hann han inte innan det blev sabbat och Jesus skulle gravläggas, och det finns några kvinnor som vittnen till var han blev gravlagd.
Det finns många paralleller mellan det som drabbar Jesus i Markus 15 och psalm 22 i GT. Den psaltarpsalmen anses vara en profetia om Jesu lidande och jämför man så finns det mycket som stämmer: i psalm 22 förutsägs att Messias ska föraktas och hånas och att folk ska skaka på sina huvuden när de ser honom. Det skrivs att soldaterna ska dela upp hans kläder mellan sig och orden ”min Gud, varför har du övergivit mig, uttalas förtvivlat. Läs gärna psalm 22 efter att du läst kap 15 i Markus och förundras över att Gud genom sina profeter förutspått Jesus lidande långt innan Jesus ens var född. Guds perspektiv på saker och ting kan vara nyttiga att bära med sig. Jesu död var inget misslyckande. Gud har inte förlorat. Smärtan, döden och korset är välplanerat av en Gud som har ett syfte med korset och som har en plan för att vinna över döden. Det läser vi om i kap 16!
Lyssna
Lyssna
Lyssna
Lyssna
Lyssna
Lyssna
Lyssna
Lyssna
Lyssna
Lyssna