Jag är för ung! Det är Jeremia som i Jer 1:4-10 markerar för Gud att han på intet sätt kan åta sig uppdraget att vara profet. Han är ju för ung.
Han har rätt i att han är ung. Han är en tonåring, omyndig, runt 16 år gammal. Han har inte sett världen och han har inga högskolepoäng. Och han har inte pratat inför fler människor än den egna släkten på något kalas. Han kallas att bli Guds profet i den tid som i efterhand kommer att kallas Israels dystraste period, då Jerusalem intas av Babyloniens trupper, templet faller och folket deporteras bort från sitt land. Jag är för ung för detta är ett rimligt svar till Gud.
Men Gud verkar inte tycka så. Ungdom är ingen sjukdom eller en belastning. Kanske handlar det inte så mycket på om hur många födelsedagskalas Jeremia firat utan snarare om rädsla och bävan. Gud knackar på hans hjärtas dörr och vill att han ska bli Guds språkrör. Gud kallar honom att rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner för att sedan bygga upp och plantera. Det låter som en skogsarbetares vardag – rycka upp ogräs, vräka bort stenbumlingar, förstöra ohyra och bryta ner kvistar och stockar som hindrar marken, för att sedan bygga upp stenmurar som skyddar marken och plantera ny skog, vete eller gräs. Om det vore skogsarbetarens kallelse skulle kanske Jeremia anta budet. Han skulle se vägen framåt. Men som Guds profet rör det sig inte om stockar och stenar och gräs som ska sås, utan om ord som ska levereras till makthavare. Kritik som ska uttryckas. Ord av hopp och uppmuntran som ska sås till de som är sargade och sårade och gråter. Inget lätt uppdrag för en 16 årig pojke. Inget lätt uppdrag för någon. Lättaste vägen är nog att skylla på sin ålder: jag är för ung.
Vi har lätt att hitta anledningar till att inte göra det Gud vill, eller hur. Det är lätt att säga: jag är för ung. Eller jag är för gammal. Jag är för olärd eller jag är för okänd. Eller kanske jag är för känd. Jag är för asocial eller jag är för social. Jag är för dum, för kort, för lång, för osäker, för sprallig, för simpel, för rik.. vi har många anledningar. Profeten Jona landade i ett ”jag är för ointresserad” till och med! Mänskligt sett finns det massor av ord vi kan stoppa in där. Jag är för…. Men Gud verkar inte bry sig om dem!
I evangelietexten läser vi namnen på de 12 personer som Jesus väljer ut att vara hans 12 närmaste lärjungar. Det är en intressant skara. Här finns de män som vi kan följa både bakåt och framåt i tiden – blivande kändisar. Här finns de som vi inte har en aning om vilka de är – de nämns faktiskt bara här i denna lista, sen vet vi inget mer om dem. Vi vet att det finns män som är äldre och några ungdomar. Petrus var gift. Johannes var bara en tonåring. Det finns de som går till historien för sin iver, klippan Petrus och de som går till historien för sina misstag, Judas Iskariot.
De som klassas som Jesus närmaste; Simon, Jakob och Johannes och den som troligtvis varit föraktad av de andra då han kom in i lärjungagruppen, tullindrivaren Matteus. Ingen av dem verkar lärd eller skolad. Många är enkla män som mest jobbat praktiskt med fiske innan. En blandad skara.
Jesus valde ut de 12 och Herren valde Jeremia som profet för den tiden. Har människan då inget att säga till om? Är kallelsen ett påtvingat öde som man måste bära? Är Gud en dominant chef som lägger oönskade och orimliga uppdrag på ens axlar?
Gud verkar förstå att Jeremia tvekar. Gud har erfarenhet av det sedan tidigare kallelser, när han kallar Abraham och Mose till exempel. I det här fallet gör Gud två saker:
1. Först förklarar han helheten för Jeremia. Jeremia ser bara en liten bit av uppdraget och får panik. Inte kan väl jag prata, vräka omkull och plantera? Inte kan väl ja uttala de ord du vill ha sagda?
Gud förklarar: ”innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig. Innan du kom ut ur moderskötet gav jag dig ett heligt uppdrag att vara profet för folken”. Gud säger ungefär: ”Den här uppgiften är inte något som jag hittar på i stunden, utan ända sedan jag började planera för ditt liv har det funnits med i min plan. När jag satte samman dig i din mammas mage så tänkte jag in det sammanhang du skulle finnas i och la redan där grunden till vad du behövde ha med dig för den här kallelsen”.
Ett av de första små dataspel som mina barn hade var ett tårtskaparspel. Det var lagom enkelt för att även deras otekniska mamma skulle förstå det. Det bestod i uppdraget att göra en specifik tårta. Först visades målet; tårtan som den skulle bli som färdig. Det fanns tre olika moment i tårtbaket; formen, glasyren och dekoren och vid tre olika stationer längs rullbandet skulle man då välja rätt saker så att slutprodukten blev perfekt. Först valde man om det skulle vara en kvadrat, rund eller rektangulär tårta. Sedan valde man om det skulle vara chokladsås, grädde eller sylt som glasyr och slutligen valde man om det skulle vara bär, strössel eller maränger på toppen. Uppdraget gick på tid och man stod vid ett rullband och var tvungen att fatta beslut vid varje del. Om det skulle bli en rund gräddtårta med jordgubbar måste man redan från första instans välja rund form och sedan grädde och slutligen bär- annars blir det fel.
Jag tänker att Gud försöker förklara för Jeremia att detta att han utvalts till att vara profet inte är något som Gud hittar på i slutminuten av sista halvlek. Nej när Jeremia skapades, på rullbandet vid hans tillkomst, plockade Gud ihop de delarna så att de fanns där redan från början – gömda i tårtan – utan att han själv visste det. För att kunna brukas senare.
Vi kan idag med vår vetenskap tydligt koppla många av våra beteenden, begränsningar, anlag till tidigare generationer. Vi följer DNA strängar och ser att vi ärver ögonfärg, anlag för reumatism och gåvan att kunna teckna från tidigare släktingar. Det finns i våra gener. Men det finns också en dimension till; Guds dimension. Gud som är med i våra liv från den tid då vi inte fanns till nu. Gud som format och skapt i oss. Lagt ner sin kallelse och sin längtan – både i det vi kan tolka som andligt och det vi inte skulle se som fromt- men för Gud är allt viktigt i Guds rike. Kallelsen till att verka för fred, rättvisa och omsorg. Gud förklarar för Jeremia att ”du är kallad från starten. Det finns en plan för ditt liv”. Det ligger utanför DNAsträngar och forskning men märks i livet.
Det ord som används för detta är utvalde. Herren har utvalt dig. Det betyder känner. Och inte bara känner ytligt utan känner i den form som Jesus säger att Fadern känner mig och jag känner Fadern. En närhet. Samma ord som används i Bibeln när det står att Adam kände sin hustru Eva. En intim närhet. Att vara känd med kärlek. När Jeremia kallas av Gud till ett uppdrag så kallar inte Gud genom att peka med hela handen utan genom att hålla om och bekräfta med intim kärlek: Jag känner dig. Du är utvald. Jag tror på dig för jag vet vad du har i dig och jag känner dig.
Även om vi inte får samma specifika kallelse som Jeremia så gäller samma sak för oss: Gud känner oss. Känner oss som att Gud utvalt oss och älskar oss. Redan innan vi var födda så hade Gud en plan med våra liv och Gud vet vilka ingredienser som fanns från början och som livet gett oss och kan därför kalla oss in i uppdrag. Gud känner oss många gånger bättre än vad vi själva gör!
2. Den andra delen Gud gör är att Gud lite senare tar Jeremia med till en krukmakare. Tonåringen får följa med till en krukmakare som jobbar med leran. Leran läggs på plattan och krukmakaren drejar, blöter och formar. Gör om och fixar till. Så som denna krukmakare formar leras så formar jag dig, säger Herren till Jeremia.
-”Alltså, även om du från början har en kallelse i dig, så är det inte så att jag lämnar dig med den. Jag kommer vara med och forma dig, blöta dig, lägga till, peppa, finnas med dig längs vägen- du går inte ensam.”
Det samma gäller oss när vi går längs livet. Gud vandrar med oss och formar oss, stöttar oss och han är inte klar med oss. Krukmakaren formar om och ibland gör han något helt nytt med leran. Så är det i våra liv också. Ibland kallar Gud oss till något nytt – kanske sent i livet eller kanske fastän att vi fungerat i en specifik uppgift länge. Leran omvandlas. Vi tvekar men Gud har en tanke. Då är det lätt att säga: jag är för gamla eller det är för sent eller jag är för torr som lera- det duger inte längre. Men det tycker uppenbarligen inte Gud. Vi kan inte vara för unga och inte för gamla för att brukas av Gud. Varken ungdom eller ålderdom är ett hinder för Gud.
I Gamla testamentet är det tydligt hur Gud jobbar genom ett folk och via enskilda profeter. När Jesus kommer kallar han lärjungar – de 12 – men inte bara dem. Vi läser att det finns gott om lärjungar som inte nämns med namn, som inte finns med hela tiden utan kanske bara vissa veckor, vissa tider på dygnet och på vissa platser. Vi läser vidare i episteltexten om Paulus alla medhjälpare. Där finns en del nämnda vid namn – och då både män och kvinnor. Syster Foibe, medhjälparna Prisca och Aquila, Maria och Junia. Men även här finns många som inte fått med sina namn i Bibeln.
De är okända för kyrkohistorien men kända av Gud och viktiga för evangeliets spridning i världen. Alla är kallade av Herren för att göra sitt. Ingen är lämnad av Gud utan formad, bevakad av krukmakaren Gud själv. Kristen tro är beroende av att många likt de 12 lärjungarna och likt Jeremia tackat ja till kallelsen att följa Gud.
Jeremia tackade ja och verkade 30 år som profet i en tuff tid. 10 av de 12 lärjungarna tackade ja och följde Jesus till och med in i döden som martyrer- det är därför vi idag har blodets färg på liturgiska kläder. Genom deras trofasthet i kallelsen – bara för att de inte lät sin ungdom, sin ålderdom, sin okunskap, sin bekvämhet o s v begränsa dem- har vi fått ta del av evangeliet och nu är det vår tur att ge vidare till kommande generationer. Amen
Gud, ge mig mod att tacka jag till den kallelse du ger mig – även om den verkar konstig och svår. Hjälp mig att förstå att du som känner mig så väl också kan utrusta mig för nya uppdrag även om jag känner mig för ung, för gammal, för ringrostig eller för fel för uppdraget. Tack att du vill använda oss för att berätta evangelium till den tid vi lever i. Amen