Ni som följt USA under hösten vet att man där inte bara har haft presidentval utan även valt in en ny domare i högsta domstolen. Amy Cony Barett valdes in som domare i oktober och innehar nu det ämbetet och uppdraget på livstid. I USA är valet av domare politiskt och olika falanger vill värna att ”rätt” domare kommer in. Som svensk kan man tycka det är lite underlig- man vill ha utbildade, erfaren, opartiska domare men ändå vill man att de ska stå på ens egen sida i vissa frågor. Det är som att man ändå vill säkra upp sig för att om det skulle bli känsliga fall så kommer domaren stå på ens sida – fast man ju egentligen inte vill att det ska vara så.
Vi kan ana något liknande i sportvärlden. Vi tänker oss en VM lottning där Sverige ska möta Argentina i fotboll. Senare lottas även domarna och vi svenskar blir lite glada i magen när vi får en tysk domare som vi vet har norskt påbrå – för då tror vi att han komma döma rätt men kanske ändå låta hans skandinaviska arv väga lite tyngre om det blir en känslig situation, eller?
Ja, det här med domare är ett känsligt kapitel. Och även om vi vill ha en opartisk domare så vill vi att domaren ska döma till vår fördel, eller?
Den här söndagen kallas för domssöndagen. Den vill påminna oss om att det finns en dag då vi alla ska kallas inför domstol – hela mänskligheten och var och en av oss. En dag då vi ska stå till svars för det vi varit en del av, vad vi sagt och gjort. En dag då vi får se vilka konsekvenser våra val fått för oss själva, andra människor och skapelsen. Och Bibeln är tydlig med att den som då sitter där som domare är Gud. En Gud som inte låter sig påverkas av politiska maktspel, släktskap eller mutor – utan en alltigenom helig och rättvis Gud.
Somliga tycker att det låter fruktansvärt det jag säger – både att våra liv skulle granskas och att vi ska dömas och att Gud kan vilja döma vanliga människor som bara försöker göra sitt bästa, men många, och även jag, tycker snarare att det motsatta vore fruktansvärt! Det vore fruktansvärt om allt det hemska som hänt på jorden bara skulle få komma undan, slinka igenom systemet, utan att någon agerar. Hur kan vi acceptera att de skador som mänskligheten gör mot varandra och naturen inte förs upp på agendan och döms? Gud är inte taskig som dömer oss, utan snarare tvärtom; Gud kan inte vara Gud, om Gud inte agerar mot orättvisan utan istället bara blundar mot allt som gjorts och sagts som skadat.
En viktig del i den kristna tron är att det är just Gud som är domaren. Inte vi själva. Vi kan ha våra egna åsikter om vad som är rätt och fel, och vi kan vara hårda i domen mot andra och mesiga i domen mot oss själva – eller helt tvärtom, skoningslösa mot oss själva och medstrykande mot andra – men tack och lov så är det inte en människa som en dag dömer mänskligheten utan Gud.
Vad är det då Gud dömer? Ja, vi vet att vi har ett ansvar för hur vi förvaltar de tillgångar som råkade bli just givna till oss – vår tid, våra pengar, våra relationer och våra gåvor och talanger. Vi läser i Bibeln att Gud vill att vi ska värna de minsta, bry oss om änkan, den faderlöse och invandraren. Vi vet att vi är kallade att ära Gud med våra liv, ta hand om skapelsen och berätta om vår tro för andra. Kanske är det några av de raster som vi en dag synas genom?
Men, vem kan då frikännas? Vem kan hålla mot de kraven? Vem är så perfekt? Svaret är: ingen. Ingen människa klarar det. Ingen människa blir friad, för vi bär alla på en del av mörkret inom oss. Domssöndagen vill få väcka oss att inse just det- rannsaka oss hur vi lever och få oss att förstå att vi inte klarar oss undan domen. Vi är ansvariga.
Men hur ska det då gå? Ja, det är där domssöndagens glädjebud kommer in. Det vi inte klarar av att göra med vårt förnuft, våra känslor, vår tid och vår ambition – det klarar Gud av. Gud väljer att ge mänskligheten en väg ut. Han sänder sin son; Jesus, som en hjälp. Jesus har klarat av att hålla buden. Jesus klarar kraven. Jesus är rättfärdig, som Bibeln så vackert använder som ord för det som klarar att hålla måttet och blir frikänd. Och dessutom valde den rättfärdige Jesus att ta straffet för all orättfärdighet för oss genom att dö för oss.
Och när domen faller över våra liv går Jesus in och säger: ja, det är sant att Sussie har betett sig så där, men jag, som är rättfärdig, har tagit hennes straff. Jag har redan avtjänat straffet och hon kan gå fri. Jag ger henne av min rättfärdighet. Bibeln talar om att vi blir rättfärdiga genom vår tro på Jesus, vår tillhörighet hos Jesus – att vi är ”färdiga i rätten och kan gå därifrån fria” – för att Jesus tagit vårt straff.
I Joh. 3 läser vi ” (Joh.3:16-17) Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte ska gå under utan han evigt liv, ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom
Att vara rättfärdig handlar om att ta emot den rättfärdighet som Jesus har. Vi tar emot det i dopet. Vi tar emot det i nattvardens bröd och vin. Vi tar emot det i öppna hjärtan då vi läser Bibeln eller ber. Vi tar emot det i en stilla tystnad då vi bara lyssnar in Guds andetag i våra liv. Vi tar emot det i ett krisartat skrik på hjälp där vi bara vrålar ut Jesus namn. Rätt färdiga blir vi bara genom Jesus. Men det finns många vägar till Jesus.
Alla som varit indragna i domstolsbeslut vet om att domstolsprocesser är jobbiga. Massor med människor går omkring och väntar på domstolsbeslut – många hoppas på att vinna mål och tjäna pengar, men främst av allt hoppas man på ett avslut. Domen föregås alltid av långa utredningar och processerna kan vara både fysiskt och psykiskt plågsamma, kostsamma och stressande. Men när domen väl kommer får man ett avgörande och ett avgörande kan ge en nystart.
Domssöndagen ligger på kyrkoårets sista helg. Det finns en teologisk och pedagogisk tanke med det. Det är Gud som har sista ordet i det som händer under detta år, i mitt liv och i världens historia. Gud har sista ordet. Och efter domsöndagen väntar ett helt nytt, oskrivet kyrkoår, en advent, en nystart. Det gäller på många plan;
· Varje gång som jag kommer till Gud med det som blivit fel, i syndabekännelsen, är det en domssöndag. Jag bekänner min synd och Jesus går in och säger: jag har dött för dig, du är rättfärdig och Fadern förlåter.
· Varje domssöndag finns möjligheten till rannsakan. En genomlysning hur jag förvaltat det gånga året, en möjlighet att be om förlåtelse till Gud, göra upp i relationer till andra, göra nya vägval för nästa år och Fadern ger upprättelse och råd för kommande år.
· En dag, då vi står inför en himmelsk domssöndag, är det Gud som är domaren och genomlyser allt i våra liv. Då ges Jesus i uppdrag att frikänna och visa på en evig, himmelsk nystart: En evighet utan smärta, orättvisa och krig. En tillvaro där till och med själva döden är utplånad. En total nystart. Den är vårt hopp.
Liksom alla dör genom Adam, så skall alla få liv genom Kristus… Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft… Den siste fienden som förintas är döden…
(delar av dagens episteltext 1 Kor:15:22-28)