Galaterbrevet är ett av Nya testamentets teologiskt sett tyngsta brev. Inte tungt utifrån formuleringar – för det är ganska lätt att hänga med i ändå, men tungt eftersom dess innehåll är så viktigt. Som ett argument eller vittnesmål i en brottsutredning kan väga tungt och vara relevant för hela utredningen. Så är galaterbrevet för kristen tro.
Här sätter Paulus ner foten ordentligt när det gäller vad evangeliet handlar om i jämförelse med den judiska bakgrund han själv varit en del av och det är inte uppskattat av alla. Prästen och teologen Bertil Gärtner skriver om Galaterbrevet att det ”vibrerar av personlig vånda från Paulus”. Paulus närmaste ifrågasätter nämligen hans roll, teologi och ledarskap men för Paulus är det oerhört viktigt att inte backa tillbaka.
Vad är det då det handlar om? Jo, Paulus och den första kristna kyrkan har förkunnat Jesus som Messias, Guds son och frälsare. Jesus är den som uppfyllt lagen åt alla och därmed lett mänskligheten in i en ny relation med Gud fader igen. Det är evangelium- det glada budskapet! Paulus markerar att detta är helt banbrytande och radikalt; skillnaden mellan den gamla religiösa lagen och gemenskapen som ges genom Jesus är lika brutalt stor som skillnaden mellan att vara slav eller att vara fri människa. Slaven har inga rättigheter – bara krav på sig. Barnet har alla rättigheter.
Inledningsvis har galaternas ledare köpt detta och håller med, men nu blir det lite komplicerat. Nya människor har plötsligt kommit till tro. De har inte med sig historia och traditioner på samma sätt som de kristna som har judisk bakgrund. Vad händer när nya människor kommer till tro? Ska de inte följa de gamla ordningarna också? De borde väl, även om de kommit till tro via Kristus, också omskära sig som judar, äta renad mat, följa sabbatsbuden och följa reningsreglerna? Eller? Några av de andra apostlarna tycker så, men Paulus står på sig. Om det vore så, varför skulle då Jesus behöva komma? Vad är meningen med Kristus och hans död om vi ska tillbaka till det gamla? Nej, i ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek, säger Paulus.
Tänk dig en båt. En stor, lyxig båt som du kan använda för att frakta både människor och last. Du kan sova ombord på den och resa långt med den. Den kan ta dig till nya platser. På en sådan båt är det viktigt att det finns ekolod och navigeringssystem. Det är viktigt att skepparen kan läsa sjökartan. Det är viktigt att förstå sjöväderrapporten för att planera resan. Och det är viktigt med utlagda fendrar som skyddar och att veta var man ska kasta ankar. Det är viktigt att kunna föra loggbok och ha kunskap om vilka knopar som funkar bäst för olika material. Man behöver ha kunskap om hur lång en sjömil är och man behöver ha erfarenhet av vindar och båttyper och självklart måste man veta vad som är babord och styrbord.
Tron skulle kunna vara båten. Paulus menar att det är visst viktigt att det finns folk ombord på den ”religiösa båten” som kan saker men alla behöver inte kunna allt! Paulus kritiserar ledarna i Galatien för att kräva just det och han menar att en relationer med Jesus inte handlar om detta.
När Paulus själv kom till tro, och det är en berättelse som är fantastiskt att läsa om, så blev han slagen av att det han lärt sig, (och han var bildligt sett en höjdare inom den religiösa sjöfarten och kunde religiösa extra knopar och sjökartor utantill), så blev det uppenbart för honom att inget av detta var livsnödvändigt. Det var inte dåligt, men det var inte livsnödvändigt. Allt han lärt sig om regler inom tron, sabbatsbudets vikt, hur långt man får gå på en dag, vad som klassas som ren och oren mat, vem man ska umgås med och omskärelsen av pojkar – allt det var oviktigt i relation till en sak; tron på det Kristus gjort som ger förlåtelse och relation med Gud. Paulus beskriver det som att han tidigare varit slav under ordningar och nu blivit fri.
Vad är det enda man egentligen behöver på en båt? Jo, en flytväst eller livboj. En frälsarkrans. Det enda riktigt relevanta är att kunna rädda liv – hålla människor vid liv, flytande. Att frälsa människor – livrädda dem.
Man skulle kunna säga att det Paulus undervisar är att kristen tro handlar om att ge människor livbojen Jesus, flytvästen Kristus som kan rädda liv, föra in i en evig gemenskap med Gud, och att det är allt. Det räcker.
De religiösa ledarna i Galatien är inte negativa till detta. De håller med. Visst, Jesus är en räddningshjälp, men, säger de, när människor väl är räddade då ska de väl börja uppföra sig som man ska på en båt? Då ska de väl lära sig babord och styrbord, traggla knopar och lära sig navigera? Religiöst menade de; när de väl kommit till tro, då ska de väl ända omskära sig också, följa buden och undvika oren mat, som vi andra på trons båt gör?
Och det är där Paulus sätter ner foten och markerar, nej, det behövs inte. Evangeliet handlar inte om det. Det handlar inte om att föra in människor in i gamla traditioner och regler utan att rädda människor till evigt liv och gemenskap med Gud själv. Det räcker. Och att kasta ut flytvästar och rädda liv- det är en handling av kärlek. Det är kristen tro. Det är kyrkans uppgift.
Sedan är det inte fel om några av de nykristna vill fördjupa sig i de religiösa reglerna, men det är inget måste. De lagar som Gud gett är inte dåliga och inte föråldrade- det finns fortfarande mycket gott i detta att en dag i veckan vila och att regelbundet låta marken ligga i träda för återhämtning, men det räddar inte liv och det är inte främsta fokus. Jesus säger samma sak när han får kritik för att hans lärjungar, då de vandrat långt och är hungriga, börjar bryta av ax längs åkrarna och äta av det på en sabbat. Sabbaten är visst viktig, men liv är viktigare. Människor är viktigare för Gud än regler. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek.
Vad har det här med oss att göra då?
Även om det är fina teologiska sanningar, vad har det med oss att göra? Jo, jag tänker några saker:
1. Våga prata om Jesus!
Genom historien har vi som kyrka precis som ledarna i Galatienförsökt att göra folk till sjömän istället för att rädda dem. Vi vill att människor ska lära sig om kyrkan, om ordningar och traditioner. Vi kräver av folk att de ska förstå våra ”kyrkiska” ord, som ”evanglieprocession”, ”teodicéproblem” och ”fullmäktige”. Vi tycker att de borde sluta svära och att de kunde ”väl handla på Maxi någon annan dag än på söndagen”. Det är som att vi vill att de ska bli sjömän och öva på knopar och hissa segel fastän de främst av allt behöver en flytväst, en räddning, en livboj.
Jag tror att många människor, även idag 2020 i Coronatid, behöver räddas. Deras liv faller i sär när man inte får träffa andra, man permitterats från jobbet och när man börjat dricka lite för mycket. Jag tror att många av oss i kyrkan blivit som ledarna i Galatien och fariséerna- vi vet inte hur vi ska erbjuda livbojen så vi erbjuder knopar och sjökunskap. Vi vet inte hur vi ska dela med oss av Jesus så vi ger religiositet. Det kan faktiskt vara farligt – farligt för kyrkan och farligt för individer. För genom historien är det alltid mötet med Jesus som förändrat och räddat liv – inte mötet med institutioner och förordningar. Paulus själv vet det så väl. Han levde med ordning och regler men förvandlades först i ett bländande möte med den uppståndne och där fick allting ett nytt ljus. Det är det Paulus är så mån om att säga till galaterna och oss idag: Våga dela med er av livbojen, frälsarkransen Kristus. Våga dela liv och berätta om Jesus för andra. Fastna inte i diskussioner om teologiska frågor utan våga prata om Jesus! Jesus kan ger frihet.
2. Se bortom människors yta och vanor. Genom historien är det också tydligt att vi precis som ledarna i Galatien velat forma om de som kommit in i vår gemenskap. När människor väl kommit in i församlingsgemenskapen så tycker vi att de” bör bli som vi”. Vi är skeptiska till att de inte vill delta så ofta i mässan, att de klär sig annorlunda, att de inte vill lära sig om gamla traditioner eller att deras tro inte verkar få samma konsekvenser för deras liv som vår tro får. Paulus är skarp här; i ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på våra kyrkohistoriska traditioner eller personliga erfarenheter utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. Vi behöver lära oss att se bortom de staket som vi själva målat upp.
3. Tro får sitt uttryck i kärlek. Paulus skriver ofta om kärlek, och det är aldrig kärleken som den romantiska känslan eller den överväldigande förälskelsen han talar om. Det är kärleken som uppoffrar sig för en annan, ser en annan och möter en annan. Kärleken som går en extra mil åt någon. Kärleken som kastar ut livbojar och drar fastän det är tungt och regnigt. Kärleken som ger av sin tid och ekonomi och sin egen vånda. Kärleken som ber och bryr sig.
Det är kärleken som har sin förebild i ”han som älskat först”; Gud som älskat så mycket att han sänt sin son som en livboj för att rädda världen. Ibland funderar vi på om vi har tro i våra liv, om vår tro är stark nog. Paulus skriver att tron- den får sitt uttryck i kärlek. När vi ser kärlek- ser vi tro.
Den som vill öva sig i tro kan därför öva sig i att älska:
*Älska andra - fastän att de inte är som vi.
*Älska sig själv - fastän man själv inte är som man önskar att man vore.
*Älska Gud – fastän vi inte alltid förstår vad som händer i världen eller ser Gud
Jag skulle vilja skicka med en liten utmaning till dig idag, att läsa Galaterbrevet. Det är 6 kapitel och inte så svårläst. Man märker av Paulus vånda och frustration, men brevet är också fyllt av kärnmeningar som är fantastiska att suga på. Man kan stryka under dem och låta sig bäras av dem. Jag avslutar med några av dem. Låt dessa få bära dig:
* Du är ingen slav till Gud, du är Guds barn.
* Genom lagen blir man inte rättfärdig- endast genom tron på Jesus.
* Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.
* I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek.