Lyssna

Förlorad och återfunnen

Sussie Kårlin predikar på tredje söndagen efter trefaldighet

För två veckor sedan gick jag in på ICA i Rockneby för att prata med Jesper som packar varor åt oss där och köpa något mellanmål. Väl vid kassan ska jag betala och inser att jag inte har något bankkort. Det är borta. Det ligger alltid på samma ställe men nu finns det inte där. Jag blir helt ställd och får lite panik. Mitt kort är borta, säger jag till kassörskan som är en trevlig tjej och som inte alls får samma panik som jag får. Hur, vad, men ..stammar jag. Hjärnan börjar febrilt leta bland minnen- var har jag lagt det? Samtidigt inser jag att jag måste lösa den akuta situationen och frågar om det går att swisha, och ja, det går det, så betalningen blir gjord. Men när jag lämnar affären går min hjärna på högvarv. Var är mitt kort? Vart har jag lagt det? Var kan jag ha tappat det? Har någon stulit det? Något i mig säger att jag snabbt borde spärra kortet, men en annan del menar att det troligtvis jag själv som lagt det någonstans och att jag kommer bli irriterad om jag spärrat det och sedan hittar det 2 minuter senare, så jag börjar leta.

Jag vänder upp och ner på väskan och rensar fickorna. Jag röjer på hyllor och skrivbord. Tittar i trappor och köket på jobbet. Inget kort. Så börjar jag fundera på vart jag varit under dagen – sorgesamtal. Jag har varit hemma på ett hembesök. Ja, det är lika bra och ringa och fråga dem om kortet ligger där. Nej, personen är så trevlig och kollar både kök och gräsmatta, men inget kort. Jag måste fortsätta att jobba med annat men hjärnan släpper inte kortet utan ligger och maler i någon extra fil under hela eftermiddagen tills jag kommer hem. Då letar jag där men inget kort. Till slut erkänner jag för mig själv att mitt bankkort är borta och jag ringer banken och spärrar kortet. Kvinnan i telefonen verkar ta det som ett rutinärende i hennes värld och berättar att jag kommer får ett nytt, men för mig är det en sorg och en frustration ändå. Även om det är spärrat vill man ju veta vart det är!

 

Dagens evangelietext är en känd text som brukar kallas för ”den förlorade sonen.” Det är ingen helt lyckad rubrik. Lukas fyller hela kapitel 15 i sitt evangelium med tre Jesusberättelser som handlar om ting som hamnat på fel plats – sådant som försvunnit från den plats som de egentligen hör hemma på. Det är en kvinna, som tappat ett mynt och som storstädar huset för att hitta det – lite likt mig och mitt bankkort. Det är en herde som räknar in sina får och inser att ett yrat iväg sig. Herden går ut och letar tills han tittar det och så är det pojken som väljer att lämna fadern och familjen frivilligt, men som sedan själv också väljer att komma tillbaka. Den berättelsen som nämns som den förlorade sonen.

Vi anar att det inte är en lätt separation som familjen går igenom. Sonen ber om att få ut sitt arv i förskott. Kanske föregås det av meningsskiljaktigheter, diskussion och bråk, för sonen vill helt lämna sin far, inte ha något med honom att göra, inte bära hans namn och inte behöva ta hand om varken honom på ålderdomen eller något av hans prylar efter hans död. Relationen med familjen är avklarad, slut, spärrad - likt ett bankkort.

Och pappan går med på det. Pappan kräver inte att han ska stanna. Pappan nekar
inte honom hans arv, utan går med på det och ser sin ena son lämna det han byggt
upp, den famn som vyssat honom till sömns som liten och den gemenskap som lärt
honom så mycket. Sonen lämnar och i texten får vi följa hans inledande glädje och
iver över att få upptäcka världen, njuta av kvinnor och vin och leva livet. Men vi
märker också att livet inte alltid är så glassigt och att pengarna tar slut, vännerna
vänder honom ryggen och att han till slut måste söka jobb som grisskötare – det
smutsigaste yrke en judisk man kan tänka sig. Ett jobb som föraktas av alla och som
inte ens ger lön som täcker till att magen blir mätt. 

Texterna i Luk 15 berättar Jesus med ett syfte; att måla upp Guds omsorg om oss. Gud är som kvinnan som letar efter myntet, herden som söker efter fåret och pappan som förvisso låter ett barn lämna men som sedan står vid vägkanten och väntar på att barnet ska komma hem. Han är orolig för hur barnet har det. Ledsen för det som blivit. Han står och väntar med en insikt om att saker är spärrade men med en förhoppning om att det ändå ska gå att få tillbaka det förlorade.

 

När jag spärrat mitt bankkort inföll sig ett visst lugn i min kropp. Kortet är spärrat.
Ingen kan ta ut pengar från det. Så bra. Men samtidigt fortsatte tankarna att mala;
men var är det? Vad hände med det? Kommer jag någonsin få veta det? Var det jag
som var klantig eller har någon tagit det? Kanske får jag aldrig veta…

Några timmar senare behöver vi åka och handla mat. Jag tar fram shoppinglistan och kassarna och inser att ”just ja, jag har inget betalkort”. Jag ber yngste sonen hänga med, så kan han betala med sitt kort och jag kan swisha honom för det. Japp, han är med på det. Har du ditt kort med nu då, frågar jag? Han tar fram sin telefon och kollar, ja, fast, vänta, här ligger två kort, mamma. Vad är det här för kort? Så drar han ut mitt bankkort. Där var det. I hans mobilfodral. Hur? Va? Men?

Jag fattar inget, och inte han heller. I efterhand kan jag ana, men det är inte alls
säkert, att det är jag själv som varit förvirrad. Vi har ganska lika telefoner- jag och
sonen. Troligtvis har jag stoppat in mitt kort i hans kortficka i hans telefon när de
båda legat på bordet. Någon annan förklaring har jag inte. Men det spelar ingen roll.

 

När sonen kommit till besinning, som det så fint står, och börjar vandringen tillbaka mot gården, så står det att pappan på långt håll ser honom. Hur ser man en man på långt håll? Jo, det gör man för att man håller utkik. Bara den som väntar på någon ser personen på långt håll, för man spanar, skannar av, väntar på små tecken och håller ögonen öppna. Man har spanat så länge att man också kan se tecken på förändring i omgivningen. Pappan ser honom på långt håll för att han spanar, väntar, håller ögonen öppna och hoppas att han den här dagen ska komma.

Han gjorde samma sak i går och i förrgår. Och så står det att pappan går, nej;
springer - honom till mötes! Gud är som pappan som väntar på oss. Väntar på att vi ska komma hem till Gud igen. Pappan som springer oss till mötes och sedan öppnar famnen för att välkomna oss hem igen.

Jesus pratar ofta om sin fader, Gud. Jesus tycker om att måla upp vem Fadern är och hur Fadern tänker och känner, och något som Jesus konstant irriterar sig på- i mötet med fariséer, äldste och överstepräster – är att de verkar plockat bort Faderns omsorg, kärlek och bultande hjärta från Guds identitet. De har bara visat Guds helighet, Guds krav och allvar för människor, men glömt – medvetet eller omedvetet – att berätta om Guds älskade faders hjärta. Jesus nämner det ofta och vill betona Faderns kärlek till oss. Trons viktiga del att vi får adopteras av Gud, välsignas av Gud, älskas och förlåtas av Gud. Som det ju ska vara i en föräldra- barn relation när den funkar som bäst.

Jesus vill med berättelsen om sonen som vänder hem berätta att vi alla får komma till Gud. Visst, vi får också lämna Gud. Det får vi. Om vi behöver lämna Gud för att själva ta reda på vilka vi är utan Gud eller för ett tag upptäcka annat, så får vi lämna Gud, men vi ska veta att Gud alltid är där vid vägkanten och spanar efter oss och möter oss springandes den dag vi vill komma tillbaka. Han är orolig och väntandes under hela tiden som vi är borta för att han bryr sig om oss.

Vi får komma till Gud – oavsett om vi gjort det värsta man kan göra. På Jesu tid var det att jobb med grisar- idag finns annat som skulle klassas som
svingöra – jobba med prostitution, trafficking, droger, jobba för IS eller skriva
skvaller och lögner i media. Vi får komma tillbaka till Gud vad vi än gjort.

Vi får komma tillbaka till Gud vad vi än sagt om Gud. Om vi vägrat höra ihop
med Guds namn, förnekat vårt dop, trakasserat andra kristna, mobbat dem
eller stigmatiserat dem. Om vi skrivit långa insändare eller böcker som
förnekat Guds existens eller bara markerat att Gud är dum – vi får komma
tillbaka till Gud.

Vi får komma tillbaka även om vi själva är sårade, smutsiga och förtvivlade.
När vi tittar ner på våra liv så ser vi hur vi förvaltat tiden vi fick, pengarna vi
hade, relationerna vi haft – på ett oklokt sätt. Vi skäms för de vi blivit och vi
inser att andra skäms över oss. När vi ser att vi bara är spillror av de vi var
tidigare. Hur vi spelat bort pengar, druckit bort vänskap, skadat våra kroppar –
då är vi ändå välkomna tillbaka till Gud.

Pappan kramar inte bara om. Pappan återupprättar också. Genom att ge tillbaka
hans identitet, hans släktnamn. Ringen och kläderna. Han värmer och bekräftar
honom. Han mättar hans hunger och ställer till med fest. Det är fest när ett barn
kommer hem igen som tidigare varit borta. Det är fest när någon vänder om till Gud igen. Gud älskar att människor hittar tillbaka in i gemenskapen med Gud igen.

Den andra brodern har svårt med det här. Han fattar inte att pappan så lätt kan
förlåta. Han blir avundsjuk på möjligheten att få upprättelse och gemenskap trots allt brodern har gjort. Kanske ångrar han att han inte också lämnade ett tag.

Vi som har varit med i kyrkan och i tron länge, kan lätt hamna där. Vi läser om de
som inte varit -varken samhällets eller Guds- bästa barn och som när de kommer till besinning får så mycket av Gud; upplevelser, frid, kanske helande och känslomässig upprättelse. Kanske går kyrkan in och hjälper ekonomisk och ger förtroendeuppdrag, kanske media berättar deras berättelser igen och igen och kanske att deras vittnesbörd känns så ärtiga och käcka att man nästan bara mår illa – av avund och irritation.

Fadern förstår brodern- det är mänskligt att tänka och känna så. Fadern är även den pojkens pappa och även han innesluts i de varma orden: Mitt barn – du är alltid hos mig. Allt mitt är ditt. Han bekräftar honom, precis som han bekräftar oss andra som funnits med länge i tron, kämpat på med att fylla kyrkvärdsschemat, be för nära och kära utan att verka se något resultat och städa kapellet och koka kaffe. Mitt barn – du är alltid hos mig. Jag älskar dig, jag är stolt över dig, du är värdefull.

Men, nu måste vi tänka på nått annat. Nu måste du släppa bitterheten, avunden
och jobbet. För det här är något extra. Något utöver det vanliga. En sensation likt att upptäcka en ny planet i solsystemet, hitta liv på Mars eller få fram ett vaccin för Corona – Nu har din bror kommit hem och det är värt allt. Det är värt fest och jubel, gödkalv och guldring. Varje gång en människa hittas igen, väljer att komma tillbaka till Gud är det fest – för Gud är den väntande, springande fadern som älskar, förlåter och upprättar. Amen.

Sussie Kårlin är kyrkoherde i Ryssby-Åby pastorat