Foto: Martin Reftel & Jessica Reftel Evans

Enheten i Kristus

Sussie Kårlin predikar på fjortonde söndagen efter trefaldighet

Jesus är i bön. Han har just hållit ett sista rätt så långt tal till sina lärjungar. Ett tal som åter igen handlar om vem Han är och att de inte behöver oroa sig för Hjälparen ska komma och leda dem, och Han har påmint dem om det oerhört viktiga i hans lära; att älska varandra. Judas lämnade lokalen innan talet inleddes och kvar sitter de 11 lärjungarna och lyssnar. Kanske har de svårt att hänga med och jag själv har svårt att greppa allt när jag läser texten i Joh. 16 och 17. Men så avslutas det formella talet och det leder in i en bön, som många tal av judiska ledare gjorde och gör, och som Jesus gjort förr. Det han talat om vill han också be för.

Det ligger något föredömligt bara i detta. Att det vi talar om ska vi också be för. Eller hur? Tänk så lätt det är att tala om allt hemskt som hänt; vännen som blivit allvarligt sjuk, paret som ska skiljas, bränderna i Kalifornien och klankriminaliteten i Sverige. Så lätt att sucka och snacka, men Jesus lär oss att det vi talar om får vi, och bör vi, också lyfta fram i bön. Det får vara en liten utmaning från den här dagen. Prata inte bara med andra om saker utan prata med Gud om dem också.



Han ber innerligt och ärligt. Om några timmar kommer Jesus be om kraft för sig själv och om möjlighet att slippa lidandet som väntar, men nu ber han inte för sig själv. Nej, han ber för dig och mig.

Han ber för dig och mig. Vi låter det sjunka in en liten stund: Jesus ber för dig och mig där.

Tänk dig att du går igenom gamla lådor på vinden i ditt barndomshem och du hittar ett brev från en avlägsen släkting, långt tillbaka. Någon som levt många generationer tidigare och tänk dig att Han i brevet skriver en hälsning till sitt blivande barnbarnsbarnbarn- dig! Det är så texten i Joh. 17 ska läsas. Jesus bön för dig och mig.

 

Jesus ber för oss kristna, för kyrkan i världen. I verserna innan säger han ”jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig”. ”Världen” handlar i Bibeln om den fallna delen av skapelsen. Den ogudaktiga delen. Den som inte vill ha med Gud att göra. Det som blivit fel, bakvänt och skadat. Det kan låta konstigt, men Jesus ber här inte för världen, för att det som är skadat i samhället ska bli rätt. Han ber inte för de som förstör och hotar. Nej, Jesus ber för sina lärjungar- de som fanns på plats där i rummet då och de som skulle komma att efterträda dem, vi. Jesus visste att de alla 11 skulle blir rädda för det som skulle komma. En skulle förneka att han kände Jesus. 10 skulle springa och gömma sig och endast en av dem skulle våga finnas kvar vid hans sida när han avrättades. Han bad för dem.

Och han bad för de som skulle komma att samlas i hemlighet efter hans död och oroas över vad myndigheterna skulle göra med dem. De som förföljdes för sin tro. Han bad för den första kyrkan som skulle få många kluriga frågor att brottas med: hur ska vi hantera den judiska traditionen jämfört med detta nya? Vilken sorts dop är egentligen det rätta? Att döpa barn eller vuxna? Och han bad för de troende som skulle komma att dela upp sig i grupperingar utifrån ledare och vilken förkunnare de själva fascinerats av; någon som hör till Apollos och någon till Kefas. Vem har den rätta läran eller finns det någon sådan?

Och Jesus vet att kyrkan kommer dela upp sig i nya förgreningar; luthersk, ortodox och katolska förgrening. Och oj, så många frågor som de troende kommer att brottas med som kommer att förändra dem, separera dem och dela upp dem; hur ska nattvarden tolkas och firas? Vilka får vara präster och ledare i en församling? Hur mycket ska man ge i kollekt och till vad? Är det rätt med skilsmässa, abort och dans i kyrkan? Kan man ära Gud med dansband och hård rock? Får man ha trasiga jeans på gudstjänsten? Så många saker som under de 2000 år som församlingen funnits diskuterats och delat upp människor. Det är som att Jesus i den stunden ser en dataskärm fladdra förbi med alla de ämnen som kyrkan de närmaste 2000 åren kommer att diskutera och ha delade meningar om och han bara faller ner på knä och ber:

Jag ber att de alla ska bli ett.

Att vi ska bli ett. Det är Jesus enkla, barnsliga bön. Att vi ska bli ett. Att vi inte ska dela upp oss i grupperingar inom våra församlingar – vilka som är mer fromma eller troende än andra. Vilka som är vi och vilka som är dom. Att vi inte ska prata illa om de församlingar som tolkar Bibeln på ett annat sätt än vad vi gör eller agerar på ett annat sätt i bönen och lovsången. Att vi inte ska fördöma den del av kyrkan som hängs ut i media för att de agerat felaktigt utan sörja med dem och vilja hjälpa dem. Att vi ska bli ett.

Så är det som om Jesus anar att vi inte kommer förstå denna mening, att bli ett, så han måste, i sin bön, förklara den. ”Som du fader är i mig och jag är i dig, ska de vara i oss”

Den meningen kan man meditera länge på. Och den innehåller minst två viktiga aspekter:

1. Det ena handlar om Guds längtan att vi ska hålla ihop, vara ett på ett djupare plan. På samma sätt som det inte går att särskilja Fadern och sonen ska det inte gå att dra isär Kristi kropp; församlingen. De som är döpta och tror tillhör Kristi kropp – där är ingen jude eller grek, man eller kvinna, pingstvän eller frälsningssoldat – alla är ett i Kristus.

Vissa saker i min identitet kan förändras – en del hastigt och annat tar tid. Jag är just nu frisk, präst och Opelägare t.ex. Men vem vet, om någon dag kanske jag har symptom och blir förkyld och sjuk. Kanske att jag byter jobb också, vem vet? Även om jag idag inte har den tanken. Men Opel- nja, det kommer jag nog inte ha hela livet även om den just nu rullar väldigt bra. Andra saker kommer aldrig att förändras i mitt liv: jag är för alltid dotter till mina föräldrar och jag är för alltid mamma till mina barn. Det kan inte tas ifrån mig. Jag är i en enhet med dessa identiteter; mamma och dotter.

På samma sätt vill Jesus förkunna att kyrkan att i djupet är i förening med Fadern och Sonen. Det går inte att förändra och att vi på samma sätt är förenade till varandra som kristna. Vi är ett.

2. Den andra är att Jesus åter igen vill markera sin identitet, vem han är. In i det sista vill han predika att han är Guds son. Fadern är i Jesus. Det är detta som han slutligen kommer att dömas för att han säger. Det är detta han under lång tid inte uttalat för att han vetat att hans tid på jorden då skulle förkortats, men det är detta som nu måste sägas inför hans död. Det är detta vad kristen tro ytterst sett alltid handlar om; att tro att Jesus är Guds son. Att Gud tagit gestalt i Jesus.

Vi får ha olika synsätt på vilka kläder en präst ska ha i gudstjänsten, vilket vin som ska drickas i nattvarden, vilka sånger som ska brukas i gudstjänsten, och om man ska göra korstecken, buga sig eller bikta sig eller lyfta händerna eller ej- men vi kan inte kalla oss kristna, vara förenade i den kristna församlingen om vi inte ytterst sett landar i denna sammanfattning av vad tron är: att Jesus Kristus är Guds son.

Jag tror att den där meningen är livsviktig när vi tänker på den världsvida kyrkan och på oss själva som sitter här inne och i våra lokala sammanhang. När den meningen blir centrum för oss då kommer vi närmre varandra. Det är som en cirkel där vi alla kommer närmre varandra om vi dras mot centrum. Om vi däremot fokuserar på andra saker; trummor eller inte, liturgiska kläder eller inte, tungotalets bruk i gudstjänsten eller inte då drar vi bort ifrån varandra. Jesus Kristus är Guds son är en mening och en teologi som får oss att närma oss varandra, enas.

Då ska världen tro, säger Jesus. När kyrkan är enig. När församlingen fokuserar på det centrala och inte debatterar mot varandra – då kommer också andra till tro. Då ska världen förändras. Gud har inte glömt världen, den del av samhället som är skadad, sargad eller bortvänd från Gud. Men redskapet för att nå och förändra världen är att kyrkan är enig – i sin trosbekännelse och i sitt syskonskap med varandra.

Du har säkert hört argumentet, från en granne eller släkting eller kollega. Jag kan inte tro på Gud för kyrkorna bara bråkar med varandra. De strider om allt möjligt och är oense som om de vore konkurrenter på mobiltelefonmarknaden. Jesus förstod att det skulle bli så redan för 2000 år sedan. Så länge kyrkor ser varandra som konkurrenter så blir det svårt att attrahera nya människor till tron. Så länge kyrkor bråkar om detaljer blir det svårt att jobba med mission och diakoni som hjälper världen.

Därför ber Jesus för oss. Jesus bad för oss där på skärtorsdagens kväll innan han avrättades och Jesus fortsätter att be för oss på Faderns högra sida. Att vi ska förstå vem Jesus är, att vi ska ha det som en central del av vår teologi och att det ska få ena kyrkan i världen.

Och så får vi, inte bara tala om detta, utan även be- vi också.

 

Gud, hjälp oss att enas med våra trossyskon runt vår jord i bekännelsen att du är Guds son. Förlåt oss för de gånger vi dömt ut andra som inte troende nog. Förlåt oss för när vi dömt ut oss själva av samma anledning. Förlåt oss för att vi inte velat närma oss eller lära från våra syskon i andra församlingar och hjälp oss att växa samman med varandra. Välsigna vår församling och alla andra sammanhang som predikar att du är Guds son. Amen.

Sussie Kårlin är kyrkoherde i Ryssby-Åby pastorat