Tänk dig att du blir stum under en längre tid. Du tappar talförmågan och måste vara tyst. Orden finns där i huvudet men de kommer inte ut. Andra talar och du vill vara med i samtalet men dina ord fastnar på vägen ut och andra uppfattar inte det du vill förmedla.
Många människor drabbas av detta i samband med en sjukdom t ex en stroke och för andra försvinner talet i samband med åldrandet, men i prästen Sackarias fall är det inte sjukdom eller ålder som skapat hans tystnad. Nej, Sakarias blev stum efter ett möte med en ängel.
Jag tror att det kan hända många av oss att vi blir ordlösa, mållösa när vi möter en ängel, men i Sakarias fall var det större än så. Prästen Sakarias har i år talat om Guds godhet och härlighet, predikat och tjänstgjort vid altaret och i templet, men när Gud själv möter honom och förklarar att det som han så länge bett om, önskat och längtat efter, men nu sedan många år gett upp, ska gå i uppfyllsels då tvivlar prästen. Han tvivlar ängeln rakt upp i ansiktet och liksom vill markera för ängeln att den nog inte har alla hästar hemma. Ängeln måste ha uppfattat det fel eller gått till fel person. Jag tror sällan änglar har fel, och i det här fallet markerar ängeln sin trovärdighet genom att presentera sig som Gabriel som till vardags står vid Guds tron och som sänds ut av Herren själv. Det är som om ängeln förklarar för Sakarias att det nog är han som inte riktig fattar storheten i det här mötet. Och för att markera vidden av det som sägs säger Gabriel att Sakarias nu kommer att bli ordlös, stum till dess att barnet är fött. Vi kan ana att det rör sig om minst 9 månader, kanske mer.
Om jag bara stannar upp där en stund så finns det något intressant i att göra en präst stum. Vi präster är ofta väldigt snackiga. Vi gillar ord och vi tycker om att höras. Vi har läst många ord under 5 års studier och en del har läst dem även på grekiska och hebreiska och latin. Vi skriver ord och vi lägger ut och diskuterar ord och orden blir maktmedel och statussymboler. Nu tar Gabriel ifrån Sakarias ord – det är som att han blottar honom och gör honom naken. Vem är han utan sina ord?
Så får Sakarias nästan ett år av tystnad. Ett år då han inte kan förmedla sig på det sätt han gjort tidigare. Ett år då han inte kan hävda sig på samma sätt. Kanske blir det ett år av reflektion, stilla bön och fundering? Jag tror att det händer mycket med prästen Sakarias under detta år. När orden rycks bort – vem är jag då, kanske han tänker. När jag inte kan predika, vem är Gud då?
Så går tiden och hans hustru Elisabeth blir faktiskt gravid – mot alla jordiska odds, men som Gabriel sagt. Hennes mage växer men Sakarias tunga är lika bunden. Deras son skriker och räcker ur sig sina första ljud men Sakarias förblir tyst. Så kommer dagen då sonen ska ges ett namn. Släkten är samlad. Kanske har de nu vant sig vid att den gamla prästen är tyst för frågan går automatiskt till barnets mamma; vad ska han heta? Hon meddelar att Johannes ska vara hans namn. Då uppstår en mindre släktfejd. Johannes? Var kom det namnet ifrån? Borde inte pojken heta Sakarias som sin far? Ingen i släkten heter Johannes! Nu ber man den tyste pappan agera och Sakarias skriver på en tavla: Johannes är hans namn!
Och i den stunden släpper förlamningen i tungan och gommen, och orden som hela tiden funnits i tanken kan formuleras till hörbara meningar.
Vad skulle dina första meningar vara om du varit tyst i ett år?
Kanske skulle någon skrika och svära över den förbannelse som drabbat en? Ilskan över att behövt vara tyst så länge är så uppdämd att man markerar i aggression? Kanske skulle någon bli tyst igen, för det är säkrast. Man har ju vant sig vid att vara tyst och nu känns det obekvämt att tala igen. Lika bra att vara tyst. Sakarias första år efter en lång tid av tystnad är evangelietexten från idag. Han fylls av Guds ande och bubblar ur sig en lovsång till gud och ett profetiskt tilltal till sin son.
Jag tänkte stanna upp där vid tystnaden. I kyrkohistorien har alltid tystnaden varit ett hjälpmedel för att växa i sin relation till Gud. Många går i kloster, går i tystnad ensamma på pilgrimsvandring eller åker på retreater för att minska intrycken från orden och fokusera på Guds inre röst. I tystnaden väljer man bort ljud och ord – även de egna. Istället tillåter man sig att bara vara. I Guds tystnad tillåter vi Gud att tala och vi tillåter oss själva att möta delar av oss själva som vi annars pratar ihjäl eller pratar bort.
Jag tror att det hände mycket med Sakarias i och efter tystnaden. Jag tror att han mött Gud på ett nytt sätt. Kanske insåg han att det han tidigare satt som grund för tron fått ge vika för annat. Tidigare har han tjänat Gud med sin kropp och sina ord, under tysthetstiden kanske Sakarias kom till insikt att han inte behöver göra och säga – det räcker med att finnas och ta emot. Kanske att Gud på så sätt blev ännu större då?
För den Sakarias som sedan öppnar sig mun väljer att som första mening lovsjunga Gud. Lovsjunga Herren och säga att gud är nära sitt folk.
Man hade kunnat tro att Sakarias skulle anklaga Gud för att vara lång borta när orden försvunnit men det verkar snarar vara det motsatta; i tystnaden har Gud kommit nära – sitt folk och honom. I tystnaden har Sakarias sett att Gud arbetar i den tid han lever i, reser frälsningens horn och visar barmhärtighet. Tystnaden, stillheten och retreaten har ofta den inverkan på oss – den gör Gud större och oss själva mindre. Den skapar tro.
Så vänder sig Sakarias till sin nyfödde son, 8 dagar gammal, och profeterar över honom: Du, mitt barn, ska kallas den högstes profet. Du ska gå före Herren och bana väg för honom.
I tystnaden har Sakarias kommit Gud så nära att han fått insikt om vad Gud gör i den tiden, hur Gud kommer verka och varför. I tystnaden föds profetiorna.
Johannes blir en profet som med sin röst ber folk att omvända sig. Johannes använder både ord och handling för att få folk att förstå att Gud är på gång. Herren är nära.
Johannes blir vägröjaren som rensar undan för att Jesus ska kunna gå fram i människors liv. Han förbereder för Jesus ankomst i deras vardag, och rent krasst sett politiskt och historiskt.
Jag undrar vad jag hade sagt som mina första ord om jag tvingats vara tyst ett år? Jag undrar vad som präglat mig under de året och som legat och bubblat så att jag snabbt ville få ut det? Jag hoppas att det också skulle vara en lovsång.
I Guds tystnad får jag vara. Det är första raden i psalm 522. I guds tystnad får jag vara – ordlös, stilla utan krav. Klara rymder, öppna dagar – här en strand vid nådens hav.
I Guds kärlek vill jag vila- vet mig önskad, älskad, sedd. Övar mig i barnets tillit, prövar höjd och djup och bredd.
Kanske är det så att Gud idag utmanar och kallar oss in i mera av tystnad. Att Gud vill stänga våra munnar och hjälpa oss att inte prata sönder saker, inte markera med ord och inte snacka bort viktiga tillfällen. Kanske vill gud ge oss sin tystnad för att ge oss vila, ge oss av sitt tilltal och ge oss av sin närhet, så att vi mera fascineras av vem gud är och precis som Sakarias en dag kan öppna våra munnar och ge uttryck för hur mäktig Gud är – något som inte bara då är ord för oss utan erfarenhet?