Allhelgonahelgen är en tid för minnen. Vi tänker på dem vi älskat – de som inte längre finns bland oss. Vi smyckar gravar, tänder ljus, och låter tusentals lågor lysa upp den mörka allhelgonanatten. Ljusen värmer oss – utifrån och in.
Kyrkogårdarna är platser för minnen och möten. Här har vi tagit avsked. Här har vi sagt tack. Här har vi lämnat våra kära i Guds händer. Begravningsgudstjänsten blir en gräns mellan nuet och det som väntar. Kapellet – en gränsstation mellan jordiskt och evigt.
Många kyrkogårdar ligger naturskönt, några vid vatten. Vattnet – en gräns mellan land och hav – bär på symbolik. Det är både kaos och liv. Det är färden bortom horisonten, mot en hamn. Ett gränsland. En strand. Ett nu. Något finns bortom havet… Vi är på väg, omslutna av Guds närvaro.
Tron vill förmedla att där vi ser ett slut, där finns också en början. Allt levande ska möta döden – men döden är inte slutet. Den är förutsättningen för en fortsättning. Ett liv bortom tid och rum. Jesus sa: Jag är uppståndelsen och livet. Och när vi tänder våra ljus i allhelgonatid, då viskar han också: Jag är världens ljus.
Lars Viper
Kyrkoherde