I söndags var det Bönsöndagen – en dag då vi får stanna upp inför det mest grundläggande i vår tro: samtalet med Gud. Bönen. Inte som en prestation, utan som en relation. Inte som ett krav, utan som en inbjudan.
Vi har hört Herrens bön – den bön Jesus själv lärde oss. Den är inte bara ord att upprepa, utan en väg att vandra. En bön som bär hela livet. Låt oss därför stanna upp vid varje del, som sju steg i en andlig resa.
1. ”Låt ditt namn bli helgat”
Vi börjar med att rikta blicken mot Gud. Vi helgar hans namn – inte för att Gud behöver det, utan för att vi behöver det. Vi påminns om vem Gud är: helig, närvarande, trofast.
I dopet blev Guds namn uttalat över oss. Vi tillhör honom.
2. ”Låt ditt rike komma”
Vi längtar efter Guds rike – ett rike av rättvisa, fred och kärlek. Vi ser ännu inte dess fullhet, men vi anar det i varje handling av nåd, varje förlåtelse, varje upprättelse. Vi lever i väntan, men också i hopp.
3. ”Låt din vilja ske på jorden så som i himlen”
Här ber vi om mod att låta Guds vilja forma våra liv. Inte vår egen agenda, utan Guds hjärta för världen. Det är en bön om att få bli medskapare i Guds frälsningsplan – att våra liv får peka mot himlen, mitt i vardagen.
4. ”Ge oss idag det bröd vi behöver”
Vi ber om det vi behöver – inte bara för oss själva, utan för alla. Det dagliga brödet, men också det andliga brödet. Gemenskapens bröd. Nattvardens bröd. Vi påminns om att vi är beroende – av Gud och av varandra.
5. ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”
Detta är kanske den svåraste bönen. Att be om förlåtelse – och att ge den vidare. Men det är också den mest befriande. Förlåtelsen är inte bara en känsla, utan en kraft som bryter bojor. Vi får börja om – och låta andra göra detsamma.
6. ”Och utsätt oss inte för prövning”
Vi ber om beskydd. Inte från allt svårt, men från det som hotar att krossa oss. Vi vet att livet rymmer prövningar – men vi ber att de inte ska bli för tunga. Gud frestar inte, men han bär oss genom det svåra.
7. ”… utan rädda oss från det onda”
Till sist ber vi om frälsning. Att det löfte som gavs i dopet – att vi tillhör Kristus – ska gälla för evigt. Vi är inte ensamma. Vi är burna. Vi är räddade.
I dopet görs ingen skillnad. Alla är ett i Kristus. I bönens stillhet får vi erfara att Gud vill omfamna oss. Inte för att vi är perfekta, utan för att vi är älskade. Så låt oss be – inte bara med ord, utan med våra liv. Låt oss leva i bön, i förtröstan, i kärlek.
Amen.
Lars Viper