Dopgudstjänsten

Nu står de där, de som väntar på dopgudstjänsten. Stämningen är nervöst förväntansfull. Barnet har nyss fått mat och är lagom simmigt i ögonen. Ska det skrika eller vara tyst?

Efter första psalmen känns det naturligt att uttrycka sin tacksamhet för barnen och livet, och att be Gud om hjälp att vara goda föräldrar. Ofta ber någon av föräldrarna tackbönen:

 

”Gud, vi tackar dig för vårt barn.
Tack för gåvan du har gett
och förtroendet du har visat oss.
Ge oss ömhet, fasthet och lugn.
Hjälp oss att ge din kärlek vidare
till det barn som vi har fått ansvar för.
I Jesu namn.
Amen.”

 

Sedan läser någon berättelsen om Jesus och barnen (Markusevangeliet 10:13-16) och man kan nästan se sig själv i situationen. Nu bär föräldrarna fram sina barn på samma sätt som kvinnorna gjorde den där dagen för länge sedan. De vuxnas försök att köra bort barnen slutade med att de togs upp i Jesu famn.

Prästen frågar nu efter barnets namn. Högtidligt får någon av föräldrarna yttra namnet, den första gång det sägs i ett officiellt sammanhang. Här lyfts barnet fram som en unik person och individ. 

 

Så kommer prästen fram och lägger handen på barnets huvud och ber. Bönen är en vädjan till Gud om beskydd för allt ont och farligt i världen. Här bär vi fram vår oro inför framtiden och ber om hjälp för det nyfödda barnet.

 

”Gud, du som ensam räddar från allt ont,
befria NN från mörkrets makt,
skriv hennes/hans namn i Livets bok
och bevara henne/honom i ditt ljus,
nu och alltid.
Amen.”

 

Många präster gör tre korstecken, ett på barnets panna, ett på munnen och ett på hjärtat. Tankar, ord och handlingar, hela den lilla personen är omsluten av våra böner.

 

Ur Bibeln läser någon sedan berättelsen om hur Jesus anförtrodde lärjungarna uppdraget att ge dopet till alla människor och undervisa dem om Guds kärleksfulla vilja för världen.

 

Då själva dopakten närmar sig hälls dopvattnet upp i dopfunten. Kanske är det storebror eller storasyster som med högtid och allvar lyfter kannan med dopvatten. ”O Gud, du som i dopets källa låter det vatten strömma fram som ger världen liv”. Det ber prästen samtidigt som vattnet hälls i dopfunten. Det är kanske samma dopfunt som syskonet själv döptes i några år tidigare och föräldrarna ytterligare några decennier tillbaka.

 

Församlingen står nu upp och stämmer in i kyrkans dopbekännelse, den som också kallas för trosbekännelsen. Den formulerades redan på 300-talet och används vid varje dop och nästan varje högmässa. Ofta får föräldrar därefter med ett ”ja” ge ord åt sin vilja att barnet ska döpas. Prästen tilltalar sedan barnet med alla dess namn för att göra det tydligt att det är just denna lilla person, i hela hans eller hennes fullhet som nu ska döpas. Genom att tre gånger ösa vatten på barnets huvud döper prästen honom eller henne:

 

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Här sker dopets mysterium.

 

Omslutet av allas kärlek lyfts det nydöpta barnet högt upp över församlingen. En ny människa, en ny framtid, ett nytt liv med Gud och andra människor. Här når glädjen sin höjdpunkt.

 

Efter en bön om en god framtid för barnet avslutas dopgudstjänsten med Herrens bön (Fader vår eller Vår fader) och Välsignelsen.

Det finns många olika psalmer man kan sjunga vid en dopgudstjänst. Här nedan finns ett urval presenterat. Numren avser psalmens nummer i den Svenska Psalmboken.

41 Vem är det som kommer på vägen?
68 Jag tror på Gud som med sitt ord
210 Jag lyfter ögat mot himmelen
248 Tryggare kan ingen vara
297 Härlig är jorden
380 Fader, du som livet tänder
383 Med vår glädje över livets under
384 Ett liv ur dina händer
385 I Jesu Kristi namn vi ber
386 Upp ur vilda, djupa vatten
606 Det gungar så fint när han bär dig mitt barn