Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Begravning i Romelanda

När en anhörig dör blir allting plötsligt annorlunda, oavsett om döden kommer hastigt eller väntat. Sorgen som kommer kan kännas svår att hantera och mitt i alltihop ska man dessutom hantera praktiska frågor om begravning och gravsättning. I denna process finns församlingens präster och diakoner till hands om så önskas.

 Alla människor i Sverige har rätt att bli begravda, att få en fin plats för sin grav. Men hur själva begravningsakten går till kan variera beroende på den avlidnes önskemål. Alla som tillhör Svenska Kyrkan har rätt till en begravningsgudstjänst i Svenska Kyrkans ordning i någon av Svenska Kyrkans kyrkor eller kapell. Präst, kantor och vaktmästare är där för att hjälpa de anhöriga att få ta det farväl man så väl behöver få uttrycka. Om den avlidne inte tillhör Svenska kyrkan tolkas det som att man inte önskar bli begravd i Svenska kyrkans ordning. Detta bör naturligtvis respekteras om inte särskilda omständigheter gör att man uppfattar det på annat sätt.

 

En trygghet för de anhöriga är ofta den hjälp och de råd en begravningsbyrå kan ge. De vet vad som behöver ordnas och kan ofta ge förslag på olika lösningar. Idag är det inte ovanligt att de anhöriga väljer att ordna med delar av begravningen själva.

 

Prästen som ska tjänstgöra vid begravningen tar kontakt med de anhöriga så snart som möjligt. Prästen har sedan ett samtal, oftast i hemmet, där anhöriga får berätta om den avlidnes liv och lägga fram sina önskemål.

I Romelanda och Kareby är det sed med själaringning för församlingsbor som gått bort. Själaringning var ursprungligen ett sätt att tala om för bygden att någon hade avlidit.  Likaså bjuder församlingarna in till tacksägelse med klockringning i kyrkan, i samband med gudstjänsten i kyrkan på söndagen. Namnet på den avlidne läses upp, ett ljus tänds i ljusbäraren och en enkel bön bes för de sörjande.

När det är dags för begravningsgudstjänsten finns det en ordning för hur en begravningsgudstjänst utformas i svenska kyrkan men utformningen har naturligtvis skett i samråd med anhöriga. 

Klockringningen kallar samman alla som ska delta och talar om att begravningen ska börja. Musik, sång och psalmer ger möjlighet att samla tankarna. Griftetalet, som riktar sig till de sörjande, tar upp frågor om livet, döden, sorgen och hoppet om evigt liv. Bibeltexter läses med tanke på situationen. Bönen blir ett samtal mellan Gud och församlingen.

Några saker som kan vara bra att tänka på är:

* Har den avlidne lämnat några önskemål om begravningen?

* Finns det önskemål om psalmer, solosånger eller någon dikt som man gärna vill ska vara med. Här finns möjlighet att sätta något av en personlig prägel på gudstjänsten. Vill man ha orgelmusik, eller bara pianokomp? Kanske finns det någon anhörig som spelar något annat instrument eller någon som kan tänka sig att sjunga. Texter bör naturligtvis stämma överens med gudstjänstens övergripande budskap.
* Ibland kan man vara osäker kring barnens medverkan? Det är en absolut rekommendation att barn får vara med. De har också ett behov av att få sörja och ta farväl på sitt sätt.
* Många väljer att låna församlingshemmet efter begravningsgudstjänsten för en minnesstund. Det kan vara skönt att få umgås med familj och vänner och få stöd av varandra. Minnesstunden är något som de anhöriga utformar helt efter egen smak. Om prästen inbjuds att vara med (vilket inte är ett måste) kommer han eller hon gärna, men då som gäst.
* Sorgen tar ofta längre tid än man tror. Även lång tid efter begravningen finns vi präster och diakoner till hands. Om man tycket att sorgen är tung att bära själv eller helt enkelt vill möta andra som också förlorat någon som stått en nära finns det möjlighet att gå med i en sorgegrupp. En diakon kontaktar de anhöriga en tid efter begravningen för att stämma av om det finns sådana önskemål.