När vi nu ska titta på bönen utifrån några bibliska perspektiv så måste vi börja med att repetera:
Ingen av oss har hela sanningen om någonting – därmed tror inte jag heller att jag har hela sanningen om bönen. Samtidigt som jag säger det så tror jag att bibeln kan hjälpa mig att fundera över mig själv och min bön och leda mig vidare in i bönens stora värld.
Detta kommer inte att handla så mycket om det jag skulle vilja kalla för önskebönen. Paulus uppmanar i ett sammanhang att lägga fram alla våra önskningar inför Gud. Det tror jag vi alla vet hur vi gör då så den dimensionen av bönen lämnar därhän i detta bibelstudium om bönen. Däremot vill jag fundera över tillsammans med dig över vad bönen i Jesu namn eller i Guds namn handlar om.
I uttrycket ”i Jesu namn” ligger så oändligt mycket mera än det sätt som man kanske många gånger använder det på. Jag tänker så här: Vi vår bön så lägger vi fram en massa önskningar och så avslutar vi bönen med, det bar jag om i Jesu namn. Amen. Då kan man med en sådan avslutning mena minst två olika saker: Den ena varianten betyder att nu Jesus gör du som jag säger så blir jag glad. Den andra varianten handlar om att visserligen har jag lagt fram mina önskningar, men avslutningen av min bön, i Jesu namn/i Jesu Kristi namn innebär då att nu lämnar jag önskelistan till förmån för att Jesus Kristus kan få fördjupa min bön. Följ mig på resan in i bibelns värld så ska vi titta på bönen i Jesu namn.
Då måste vi börja i Gamla Testamentet. Där hör namn och existens samman. Redan i de första verserna i vår bibel så namnger Herren Gud… ”Gud kallade ljuset dag” och ” mörkret kallade Gud för natt” Vi läser en bit ur första kapitlet så får vi se:
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sade: »I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.« Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen. Gud sade: »Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.« Och det blev så. Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav.”
Som du märker så har namnet redan från början betydelsen av att namnet hjälper oss att känna igen. När vi talar om Wilfried Sprinxelius i Tenhult (fingerat namn) så har vi en association till det namnet som hjälper oss att placera Sprinxelius. Men namnet hjälper oss inte bara att känna igen Sprinxelius utan namnet pekar på en bestämd person och därmed hör namn och existens också samman.
För även om namnet i vår kultur betyder allt mindre så har vi ännu inte börjat prata i termer typ: Förresten jag träffade ”tolv tolv tolv 4718” igår som bad hälsa så mycket. När och om den dagen kommer, så kommer jag sedan länge att vila bland de döda.
I den hebreiska världen hade många namn två betydelser, en positiv och en negativ.
Exemplet: ”Jakob, Må Gud beskydda”. Kanske var det en välgångsönskan som uttalades från föräldrarna över det nyfödda barnet. Men om vi slår upp 1 Moseboken kapitel 27: 36 så vad säger Esau om Jakob: ”Inte för inte heter han Jakob, han har två gånger bedragit mig… Jakob – bedragaren, Jakob må Gud beskydda. Namn och egenskaper hör samman.”
Redan Mose visar på namnets betydelse när Mose möter Gud i den brinnande busken och Gud vill sända honom till Israels folk. Gud - någon som Mose inte får se ansikte mot ansikte. Men vad ska jag svara när jag kommer till israeliterna när de frågar vem som har sänt mig. Och svaret kan tyckas märkligt. ”Jag är den jag är ” har sänt dig. Mose frågar är naturlig: Ge mig ett namn som jag kan hänvisa till.
Namnet hade också rättslig betydelse. När ett fält bytte ägare skedde detta genom en namnproklamation inför vittnen, köpeskillingen överlämnades och den nye ägarens namn ropades ut över det aktuella fältet. Så blev köpet verklighet!!
Om vi tar ett skutt in i NT så beskrivs den kristne i Jak 2:7 i uttrycket ”det härliga namn som uttalats över er” Jesu namn proklamerat i dopet. Den som döps i Jesu namn går in i ett nytt ägarförhållande; Nu är jag i och med dopet Jesu egendom.
Precis på samma sätt som när Gud i 2 mosebok hos Mose vid den brinnande busken proklamerar sitt namn: ”Jag är den jag är” så blir den gudomliga närvaron uppenbar.
Det finns många Gudsnamn i vår bibel, El och Elohim, Adonai som betyder Herren, och så JHWH, namnet som är för heligt för att uttalas. Vi har konstaterat att om man kände någon till namnet kände man någon till personligheten och när man känner någon till personligheten är det lätt att tro att man har makten över honom eller henne. Och ingen ska lura sig å tro att vi kan förfoga över Gud utan Guds storhet förblir och står över alla våra tankar om Gud.
Med detta som utgångspunkt går vi in i Johannesevangeliet. Där handlar det om bönen i Jesu namn. Till vår hjälp att förstå detta vänder vi oss författarinnan Stina Andersson från Skövde som levde mellan 1876 och 1940.
”Att bedja, är ej endast att begära, att själviskt ropa: Giv mig Herre giv!
Att bedja är att komma Gud så nära, att Gud blir livet i mitt eget liv.
Att bedja, är att helt sig själv förglömma, i bönen ”ske din vilja icke min”
att låta nådens källsprång strömma, i egen tomhet, eget armod in” ” Svensk psalm 213:1,2
Vi närmar oss det som man brukar kalla med ett fint ord för kontemplativ bön. När man så att säga går inåt, innanför allt det yttre och låter sig fördjupas. Jag tror att när bönen tas upp i Johannes evangelium så handlar det just om kontemplativ bön.
Kontemplativ bön är för mig det största för som finns i trons värld. Det handlar om att Gud själv leder min bön. Mina ord har upphört, jag pratar inte på längre, jag är till inför Gud – öppen som så att Jesus kan stiga ner och använda min själ och min kropp till en plats där Jesus formar sin bön för världen. Här har min egen vilja upphört, all min kramp, alla mina ansträngningar, som Karin Boye uttryckte det: Min fromhet lägger jag ner för din fot så växer livet till.
Wilfried Stinessen, präst och karmelitermunk, uttrycker det som så att ”nu är det inte längre vi själva som går utan vi bärs av Gud. Det är inte våra små steg som bestämmer hastigheten utan vi förs framåt i Guds egen takt. Den frigjordhet och den insikt i världens fåfänglighet som är frukten av vilans bön är något helt annat än det man åstadkommer genom aktiva försakelser: Efter en halv timme av vilans bön ”trampar man världen under sina fötter”
Kontemplation handlar djupast sett om att tysta det inre larmet. Tänk på psaltarens bön: Låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.
Nu går vi in i Johannesevangeliets 16:e kapitel och 23 vers.
”Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.”
Vid tre tillfällen behandlar Jesus bön i hans namn: Det handlar om tron och Jesu bortgång till Fadern. Andra gången är det missionsarbetet som står i förgrunden. Tredje gången handlar det om Jesu uppståndelse.
I den första texten 14:13 ”vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det”. Här är det Jesus som ska bönhöra dem som ber i hans namn. I de andra två texterna 15:16 ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn”. och 16:23-26 ”Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud.” Också här är det Fadern som ska bönhöra det lärjungarna ber om.
Den sista texten förbinder bönen med den fullkomliga glädjen och understryker att Fadern själv älskar lärjungarna. I Joh 17 fortsätter Jesus men går nu in i dialogen med Fadern. Han växlar då till ditt namn. ”Jag har uppenbarat ditt namn” jag har gjort ditt namn känt för dem. Det finns en förbindelse mellan Faderns namn och Jesu namn såsom det finns en ömsesidig relation mellan Jesus och Fadern.
Vad innebär detta för mig om nu centrum i min bön inte längre ska vara mina egna ord, samtidigt som präster och pastorer uppmuntrar församlingsbor med att säga att din bön duger. Det är fortfarande så att din bön duger i högsta grad. Men om vi ska förstå vad det är att be i Jesu namn så handlar det om något mycket större än att avsluta en bön om allt jag önskar med orden, det ber jag om i Jesu namn. Att be i Jesu namn handlar om att Jesus Kristus ska stiga in i mig och påverka min bön så att Jesus Kristus beder genom mig.
Vår käre Paulus uttrycker sig i Romarbrevet 8: 24-27 så här: ” I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”
Då stiger vi in i den verklighet som handlar om den Heliga Anden och som vi får återkomma till i ett annat kapitel. Ta med i din bön, bönen om Helig Ande. Bed något i stil med: ”Du Guds Heliga Ande kom”. Lämna därefter en stunds tystnad, låt tankarna vila och bed om igen ”Du Guds Heliga Ande kom”.