I Jesu samtid hade kvinnan en tydligt underordnad ställning gentemot mannen. Det fanns många skäl till det, men det fanns också platser i omgivningarna som Jesus rörde sig i, där synen på kvinnan så sakta började förändras. I stora drag var hon utesluten från bildning och var hänvisad till att hemma fråga sin man. Men om jag inte missminner mig så var det en grekisk lärare som redan 200 f kr bröt mot den gängse inställningen och undervisade kvinnor. Någonstans var en förändrad syn på väg. Att Jesu tolv apostlar alla var män får ses i det sammanhang att kvinnorna var hemma och skötte hemmen och kunde inte lulla omkring på det sätt som männen tydligen kunde göra. Eftersom kvinnan fortfarande var analfabet i de allra flesta fall så var hon undandragen varje form av lednings och ansvarsposition. Inom vilken samhällsgren idag skulle man sätta någon som varken kunde läsa eller skriva som ledare? Så det är inget konstigt i sig, men det tragiska var förhållandet att kvinnan var utesluten från utbildning.
Bibeln har detta till trots ändå en del att säga om kvinnan som förebild i tro. Jag tänkte att vi nu ska titta på vad evangelierna har att berätta - som vanligt blir det ingen fullständig redogörelse men förhoppningsvis kan det ge dig perspektiv att fundera över.
Låt oss börja i Lukasevangeliet
”På den tiden då Herodes var kung i Judéen fanns det i Avias avdelning en präst som hette Sakarias. Hans hustru härstammade från Aron och hette Elisabet. De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. De var barnlösa eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren. En gång när turen hade kommit till hans avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud var det han som efter den sedvanliga lottningen bland prästerna skulle gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick. Då visade sig Herrens ängel för honom, till höger om rökelsealtaret. Sakarias blev förskräckt vid denna syn och fruktan föll över honom. Men ängeln sade till honom: »Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet, och han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett. «Sakarias sade till ängeln: »Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren.« Ängeln svarade honom: »Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag är utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud. Men du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker, eftersom du inte trodde på mina ord, som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne. «Folket stod och väntade på Sakarias och undrade varför han dröjde inne i templet. När han kom ut kunde han inte tala med dem, och de förstod att han hade haft en syn i templet. Han måste göra tecken åt dem, och han förblev stum. När dagarna för hans tjänstgöring var slut begav han sig hem. Efter en tid blev hans hustru Elisabet havande, och i fem månader höll hon sig i avskildhet. Hon sade till sig själv: »Detta har Herren låtit ske med mig. Nu har han tänkt på mig och befriat mig från min skam bland människor.
I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: »Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.« Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.« Maria sade till ängeln: »Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.« Men ängeln svarade henne: »Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.« Maria sade: »Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.« Och ängeln lämnade henne.
Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.… Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.
Men för Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: »Nej, han skall heta Johannes.« De sade till henne: »Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.« Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: »Johannes är hans namn«, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judéens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.”
I Lukasevangeliet så går Jesu släkttavla tillbaka till Adam och därmed till Eva. Namnet Eva betyder ”moder till allt levande”. Lukasevangeliet börjar därmed med mödrarna Elisabet och Maria. Båda dessa kvinnors förtröstan på Gud lyfts fram och skapar kanske förutsättningen för det som sedan händer. Kvinnan som föder på sin ”ålderdom” tar emot den unga kvinnan med sin obändiga förtröstan på Gud och utbrister ” »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”
Elisabet står här för det saliga jublets glädje. Inför ett sådant mottagande av Maria så frigörs Marias jubel och hon brister ut i lovsång. ”Min själ prisar Herrens storhet…” Såsom Elisabet beredde väg för Marias jubel så beredde Johannes (Elisabets son) vägen för Jesus (Marias son). Här är ett sådant ställe där kvinnorna går före på trons väg och visar vägen.
När den äldre generationen tar emot Jesus som nyfödd så möter vi en kvinna och en man. Vi koncentrerar oss just nu på vad som sägs om Hanna.
”Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.” För mig är det ett fantastiskt sätt att beskriva en djupt troende människa, där jag tror att många kvinnor genom historien kan känna igen sig i henne. (Men nu är jag man så har kanske helt fel).
Vi tar klivet till Lukasevangeliets sjunde kapitel från vers 36
En av fariséerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: »Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.« Då sade Jesus till honom: »Simon, jag har något att säga dig.« – »Säg det, mästare«, sade han. »Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?« Simon svarade: »Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.« – »Du har rätt«, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: »Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.« Och han sade till henne: »Dina synder är förlåtna.« De andra vid bordet sade då för sig själva: »Vem är han som till och med förlåter synder?« Men Jesus sade till kvinnan: »Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.«
Vi jämför denna berättelse med de andra evangelisternas vittnesbörd om motsvarande händelse:
Matteus berättar i kapitel 26:6-13
Medan Jesus befann sig i Betania hos Simon den spetälske kom en kvinna fram till honom med en flaska dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. Då blev lärjungarna förargade och sade: »Vilket slöseri! För det där hade man ju kunnat få mycket pengar att ge åt de fattiga.« Jesus märkte det och sade till dem: »Varför gör ni kvinnan ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.«
Markusevangeliets motsvarighet lämnar vi då den överensstämmer så oerhört väl med Matteusevangeliets berättelse och går istället till Johannesevangeliet: kapitel 12:1-8
Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: »Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?« Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: »Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.«
I Lukasevangeliets skildring går kvinnan som allmänt betecknades som ”synderska” dvs helt utan status, hon går kan man säga, sin Golgota vandring, när hon den föraktade tar sig in huset till en farisé, för hon ska bara ta sig fram till Jesus – det får bära eller brista. Och Jesus tar emot henne och säger dessutom till farisén att hon har visat stor kärlek – medan han den etablerade och respekterade mannen visat liten kärlek. Här sägs inget om huruvida balsamen hon hade med sig var dyrbar eller inte, det saknar helt intresse i denna berättelse, istället berättas om hur den av alla föraktade tar sig hela vägen genom etablissemanget och allas blickar fram till Jesus. Med sin vandring till Jesus förebådar hon Jesu väg till korset. Här lyfts också förlåtelsen fram och kärleken och förlåtelsen knyts ihop på ett väldigt tydligt sätt.
I Matteus och Markus evangelium är det en kvinna som är respekterad för den hon är, men som gör ett stort offer med att köpa en dyrbar flaska nardusbalsam. Flaskan kostade lika mycket som en arbetares årslön och med detta vill författarna säga att hon ger allt för sin Jesus. Hon gör sig rent av fattig för hans skull. Kärleken driver henne och Jesus uppfattar det som en förberedelse för hans begravning.
Johannes evangelium skiljer sig inte så mycket i denna berättelse men gör en av de närmaste vännerna Maria från Betania med syskonen Marta och Lasaros till den kvinna som slösar in dyrbara balsam över Jesus.
I samtliga av dessa fyra berättelser handlar det om en kvinna som på olika sätt genom sina liv visar på den väg som Jesus ska gå.
Även om nu inte kvinnan på den tiden kunde vara apostel så berättas om kvinnan på ett sätt som i princip likställer henne med apostlarna. Låt oss se på Lukas kapitel 8 från den första versen:
Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.
Därifrån vandrar vi vidare till en kvinna så oansenlig men så stor!
Lukas kapitel 21 från vers 1
Jesus tittade upp och såg hur de rika lade sina gåvor i tempelkistan. Men han såg också en fattig änka lägga ner två kopparslantar, och då sade han: »Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra. De tog av sitt överflöd och lade det bland gåvorna, men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på.«
Här vill jag lyfta in den s k Kristushymnen från Filipperbrevets 2 kapitel:
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt (i grundtexten på grekiska står det gjorde sig tom/ tömde ut sig) och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.
Jag tycker inte det är för starkt att säga att vi i den fattiga änkan med sina kopparslantar möter en kvinnlig Kristus gestalt. Som i likhet med sin Frälsare, tömmer ut sig själv fullständigt. Ingen äger så lite som hon, ingen ger så mycket som hon.
De kvinnor vi nu tittat på utmanar mig och vill samtidigt visa mig på trons stora väg. De lyfte alla blicken mot Gud och vandrade i tro. Jag är inte färdig ännu med dessa kvinnor som trons förebilder - de kommer fortsätta utmana och uppmana mig så länge jag lever om att lyfta blicken och vandra i tro.