På ett för mig helt fantastiskt sätt så strålar så oerhört mycket av bibelns budskap samman till ett enda bröd och en enda mänsklighet. Låt oss börja i andra mosebok: 2:a Moseboken kap 16
”Israels menighet bröt upp från Elim och kom till Sinöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten. Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen och sade: »Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl! «Då sade Herren till Mose: »Jag skall låta det regna mat till er från himlen, så att folket varje dag kan gå ut och samla så mycket de behöver. Då kan jag sätta dem på prov och se om de rättar sig efter mina anvisningar eller inte. När de tillreder vad de hämtat hem på sjätte dagen kommer det att vara dubbelt så mycket som de samlar in de andra dagarna. «Mose och Aron sade då till israeliterna: »I kväll skall ni förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egypten, och i morgon skall ni få se Herrens härlighet. Han hör ert knot mot honom – för det är inte mot oss ni knotar, vi är ju ingenting.« Och Mose fortsatte: »I kväll ger Herren er kött att äta och i morgon så mycket bröd ni behöver. Herren hör nu hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren. «Sedan sade Mose till Aron: »Säg till Israels menighet att träda fram inför Herren, eftersom han har hört deras knot.« När Aron talade till Israels menighet vände de sig mot öknen, och då visade sig Herrens härlighet i molnet. Herren talade till Mose: »Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud. «Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret. När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg det frågade de varandra: »Vad är det här?« eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: »Det är den mat som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.« Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde. Mose sade till dem: »Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon.« Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem. Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort. När de samlade mat på sjätte dagen fick de dubbelt så mycket, två omermått var, och alla hövdingarna i menigheten kom och talade om detta för Mose. Han svarade dem: »Det är som Herren har sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon.« Då sparade man det till nästa morgon, som Mose hade befallt. Och nu fick det ingen dålig lukt och det gick inte mask i det. Och Mose sade: »Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken. Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting. «Ändå gick några bland folket ut den sjunde dagen för att samla, men de fann inte någonting. Då sade Herren till Mose: »Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? Tänk på att det är Herren som har gett er sabbaten – därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar. Alla skall hålla sig i stillhet och ingen får gå hemifrån på den sjunde dagen.« Sedan höll folket sabbatsvila den sjunde dagen. Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka. Mose sade: »Herren har gett denna befallning. Spara en omer av detta genom alla släktled, så att era efterkommande får se det bröd som jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egypten.« Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg en omer manna i det, ställ det inför Herren och spara det genom alla släktled.« Aron gjorde som Herren hade befallt Mose: han ställde kärlet framför förbundstecknet. Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan. En omer är en tiondels efa.”
Redan här pekar brödet utöver sig självt. Kom ihåg mannat i öknen, släktled efter släktled. Mannat där var och var och en fick det man behövde och sen var det bra. Kom ihåg Gud som ger oss förutsättningarna i Skapelsen för brödet, till människans tjänst. Roffa inte åt dig, då går det mask i brödet och brödet börjar lukta illa. Kom ihåg att du inte har äganderätten till brödet, djupast sett är brödet, Guds bröd som kommer ner från himlen för att ge världen liv, se bara på mannat.
Härifrån går vi direkt till Johannesevangeliets 6 kapitel:
”Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid. När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: »Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?« Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: »Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.« En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: »Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?« Jesus sade: »Låt folket slå sig ner.« Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: »Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.« De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit. Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: »Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.« Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.”
Den här berättelsen hittar du också på följande ställen: Markus 6: 30-44, Matteus 14: 13-21, Lukas 9: 10-17. Berättelserna är väldigt lika varandra här, Matteus ensam att det var 5000 män och därutöver också kvinnor och barn. Eftersom berättelserna här är så lika så stannar vi inför Johannestextens berättelse om brödundret.
Såsom varje troende jude tar Jesus brödet och ber tackbönen. När Jesus vänder sig till Gud och läser tackbönen och sedan delar brödet inför Guds ansikte så händer något. Jesus känner berättelsen om mannat i öknen om att man delar så att var och en får efter sina behov så räcker brödet och blir över. Detta händer nu när Jesus välsignar brödet inför Guds ansikte och tolv korgar blir över – fullbordans tal – något fullbordas när det delas inför Guds ansikte. Det som fullbordas är att när brödet bryts och delas inför Guds ansikte så räcker det och blir över. Detta gäller ännu. Det finns mat att mätta varenda mun på jorden och ännu mer mat än så finns det. Men i en värld där man roffar åt sig istället för dela och äta med måtta utifrån vars och ens behov, så räcker inte brödet till alla, utan många blir utan.
Det finns ett stort centralt begrepp i Gamla Testamentet, nåd. Nåd i gamla testamentet har inget med strafflindring att göra utan handlar om Guds kärlek till människan som flödar över åt alla håll och kanter.
I 1917 års översättning av bibeln kan vi läsa i Psaltarens 23 psalm ”Herren är min herde”
”Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar,
och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.”
Vi återvänder nu till det poetiska språket i bl. a psaltaren, där den ena delen av strofen har samma innebörd som den andra, även om det sägs med andra ord än i den första delen. Det var ett sätt för minnet, när man varken hade böcker eller kopieringsapparater, att lära utantill. Sådana knep har vi i västvärlden, mer eller mindre, helt förlorat.
Ett annat sätt att säga: Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över är: Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar
och samtidigt bildar det övergången till att jag ska få bo i Herrens hus, evinnerligen.
Nåden - Guds kärlek som flödar över. Från bibelns första blad följer denna Guds nåd människan i vått och torrt. När hon gör rätt och när hon gör fel. Men Guds nåd upphör inte utan fortsätter att kalla människan tillbaka till Gud.
Det som nu händer vid brödundret är att brödet pekar utöver sig självt på denna Guds stora nåd som räcker och blir över. För mig som kristen är det också så att brödundret pekar på Jesus Kristus själv på mer än ett sätt:
1 - Jesus Kristus är i den stunden Guds nåd – förkroppsligad.
2 - Såsom brödet räcker och blir över när det delas. Så räcker Kristus och blir över när tron på Kristus delas. Men om vi gör med Kristus som med brödet, vi roffar åt oss och tror oss ha ensamrätt, då blir många utan hoppet om härligheten hos Kristus.
3 – Brödet och delandet av brödet får nu också ytterligare en dimension, som handlar om Jesus Kristi sista måltid på jorden:
Matteus evangelium kap 26:26f
”Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike.”
Den judiska påsken firas till minne av uttåget ur Egypten. Men varje gång man firar denna påsk så förenar man sig med de som firade den första påsken och bekänner samtidigt Guds ingripanden för att rädda/frälsa sitt folk.
2 Mos 13:8
”Den dagen ska du säga till din son: Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig, då jag drog ut ur Egypten” Detta Guds ingripande är inte historia i den meningen att det har hänt en gång och sen minns man det utan istället förhåller det sig så att när man går in i denna Guds handling så sker den på nytt och på nytt och gäller därmed för kommande tider och släkten.
Detta perspektiv är också matteusevangeliets perspektiv när Jesus instiftar nattvarden. Det är ingen enstaka historisk händelse utan varje gång nattvarden firas träder Jesus Kristus in i handlingen och ger oss att äta av till vår frälsning.
Det osyrade brödet som åts med hast vid uttåget ur Egypten blev till en påminnelse om vem det är som sänder folket, då brödet pekar mot Israels Gud. Det osyrade brödet vid Jesu sista måltid pekar mot Kristus som sändaren – din sändare som sänder dig och gör dig rustad för att du får gå i tro på honom som sänder dig som människa och kristen. När du tvivlar på hur mycket eller lite kristen du är kan du få lita på att det inte är du som ska sända dig i någon slags prestation utan det är Jesus Kristus som sänder dig och följer dig i vått och torrt.
Såväl vid uttåget ur Egypten som vid Jesu sista måltid fanns det människor av alla de slag – det var inte bara en troende elit – (om det nu finns någon sådan) där fanns alla sorter, men Guds kärlek och Guds sändning gällde dem alla. Det erbjuds du och jag att få hålla oss till. Håller vi oss nära Jesus kan vi få växa var och en i sin takt.
Såväl den judiska påskmåltiden som den kristna nattvarden binder samman det som varit med det som är och med det som ska komma – för varje gång den firas sker det på nytt att Gud griper in. Det är stort och det blir bara större ju mer man tränger in i det.
Var gång du tar emot nattvarden kan du få be: ”Kom Guds heliga Ande, kom”
Kom ihåg att det inte är du som presterar vid nattvarden – nattvarden handlar om vad Kristus gjort och gör för dig och genom nattvarden leds du till frälsningens källor. De källor som porlar för dig. Man kan vara på olika sätt när man sig vara frälst. Alltifrån påklistrade leenden till att vara helt vanlig men ändå känna att Jesus är med mig. Strunta i hur andra menar att en frälst människa är. Sök Jesus och lita på att Jesus följer dig.
Christian Sandblom
Kyrkoherde i Rogberga-Öggestorps församling.
christian.sandblom@svenskakyrkan.se
Telefon 036-39 06 81