Vi har fyra författare som berättar om Jesu liv och verk.
Vi möter Matteus evangelium som i stor utsträckning har perspektiven från våra fem Moseböcker och är präglad av dessa. Detta evangelium har den hebreiska bibeln som sin utgångspunkt.
Vi möter Markus evangelium som är det kortaste av alla evangelier, men samtidigt finns det inget evangelium som kan konkurrera med Markus om att berätta om Jesu känslor.
Vi möter Lukas evangelium som är skrivet till församlingen i Rom och där den noggranne bibelläsaren lägger märke till att de citat som finns i Lukasevangeliet från Gamla Testamentet (GT) inte stämmer riktigt överens med när vi slår upp det bibelstället i GT och läser. På 200-talet före Kristus fanns det en stor grupp judar som bodde i Alexandria och som talade grekiska. De lät göra en grekisk bibelöversättning som allmänt kallas Septuaginta och Lukas-citaten från GT överensstämmer med denna grekiska översättning. En del forskare menar att Lukas förmodligen inte kunde hebreiska alls utan var grek som skrev till greker. Lukas evangelium är väldigt socialt i hela sin framtoning och har väldigt många kända berättelser, som han dessutom är ensam om.
Vi möter Johannes evangelium som är en fantastisk sammansmältning av judiskt liv och tro å ena sidan och grekiskt filosofiskt tänkande å den andra sidan. Till detta kommer att Johannes evangelium är skrivet på en väldigt enkel och lättläst grekiska. Jag blir full av beundran och ödmjukhet. Samtidigt som författaren är väldigt lärd så sprider han sin lärdom med ett enkelt språk.
Man brukar tala om att Matteus, Markus och Lukas har ganska stora likheter i hur man ser på saker och ting, samtidigt som var och en har sin profil. Johannesevangeliet har en annan karaktär överlag och när vi kommer till Jesu väg till Golgota så blir det så tydligt att Johannes perspektiv är annorlunda. Mer om det senare.
Två av evangelisterna, Matteus och Lukas, presenterar Jesu släkttavla: Redan här är de på en gång lika samtidigt som de är olika:
Matteus evangelium börjar med: ”Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham”. Sedan följer en förklaring av hur detta hänger ihop. Här är det Abraham som är utgångspunkten och det förbund som Gud upprättat med Abraham, i vars efterföljd vi fortfarande lever. Abraham och fäderna lever i högsta grad i Matteus evangelium (Matteus 1:1-17). Efter släkttavlan berättar Matteus om Jesu födelse.
Lukas evangelium lugnar sig lite med att presentera sin släkttavla. Författaren börjar i en annan ände med att adressera sitt evangelium till Teofilus, som vi vet väldigt lite om, och berättar för denne Teofilus att hans syfte är att skriva ner saker och ting i rätt ordning. Så han börjar med att berätta om Johannes Döparens födelse med mera, och först efter Jesu födelse, uppväxt och dop, infaller släkttavlan. Visserligen är Jesus hos Lukas son av Abraham, men Abraham nämns bara i uppräkningen som en bland alla andra och Lukas stannar inte hos Abraham utan går tillbaka ända till Adam och ännu längre tillbaka, son till Gud (Lukas 3:23-31).
Jesus är Guds son i båda dessa evangelier, men i Matteus evangelium inställd i Abrahams led. Något annat var här otänkbart. I Lukas evangelium är det ”bara” Guds Son som gäller. Detta ger perspektiv åt allt som berättas i dessa båda evangelier. Här hos dessa två evangelister vill jag börja.
De är också ensamma om att berätta något om Jesu barndom. Hos Lukas möter vi julevangeliet så som vi är vana att höra det. Men Lukas berättar också om det som händer före: om Johannes Döparens födelse, om ängeln Gabriel som förkunnar för Sakarias, Johannes far, att Johannes ska födas, hur Sakarias, prästen, tvivlar på detta och vad som sedan händer. (Slå upp och läs Lukas kapitel 1:5-25, 57-80.)
När ängeln Gabriel sänds till Maria och talar om för henne att hon ska föda en son, så tror hon på det som ängeln säger.
Här går debatten hög – om Maria blev gravid genom den Heliga Andens under eller inte. Själv tillhör jag den grupp som tänker så här: Under finns och kommer att finnas. Men frågan om Marias jungfrulighet har blivit lite väl stor i kristenheten. Man måste våga tänka kritiskt.
I profeten Jesajas bok kapitel 7 från den 10:e versen berättas om att den unga kvinnan blir havande och föder en son, Immanuel (Gud med oss). I hebreiskan skiljer man inte på glosan för ung kvinna respektive jungfru utan det är samma ord. I grekiskan skiljer man däremot på ung kvinna och jungfru.
I Rom som Lukas skriver till så blir tronarvingen alltid befruktad av solguden som stiger ner genom ett under och befruktar kejsarinnan. Likadant i Egypten med Faraos tronarvinge. Det kan med andra ord finnas flera skäl till varför Lukas väljer ordet för jungfru i samband med Maria, Jesu mor.
Matteus evangelium berättar inte alls så mycket om Jesu födelse men i det lilla som berättas ingår även där att ”barnet i Maria har blivit till genom helig ande”.
Markus evangelium berättar ingenting om Jesu födelse och barndom över huvud taget.
Johannes evangelium talar om hur Kristus var hos Gud redan i världens skapelse och sedan blev människa i Jesus Kristus.
Om man då ställer frågan till mig, vad tror du, präst? Då vill jag svara så här. Jag tror på under, jag tycker det för min del är lättare att tro på under än på slumpen. Jag tar emot berättelsen om ängelns möte med Maria, i tro. När Lukas berättar dessa berättelser, upplever jag mig stå på helig mark och jag får lyssna med hela mitt inre till berättelserna om hur gudomligt och mänskligt möts och hör samman. Och jag får be den Heliga Anden röra vid mig så att orden inte bara blir ord utan istället får bli till liv.
Matteus evangelium som tydligt markerar ”i Abrahams efterföljd” berättar naturligtvis om flykten till Egypten med Jesus. Men innan han berättar om flykten till Egypten, berättar författaren något väldigt spännande och vi får ta del av berättelsen om de vise männen/stjärntydarna, kärt barn har många namn. Det finns en bakgrundsberättelse som inte heller den kan ge sig ut för att vara hela sanningen men den är spännande:
Det ord på grekiska som har översatts med vice män/stjärntydare har aldrig betytt det. Istället har det varit reserverat för mithraspräster. Mithras var en religion i de inre delarna av nuvarande Iran, som hade en hel del gemensamt med den kristna tron. Kanske var det därför de försvann någon gång på 200-talet efter Kristus. Varje år i Mithrasreligionen lånade man en baby som man lade i en krubba inne i en grotta. Sedan gick prästerna in i procession i grottan och sjöng lovsång och framme vid krubban föll man ned och tillbad Gud som ett barn. I så fall ägde det rum religionsmöte redan vid Jesus krubba. Att dessa vicemän/stjärntydare var Perser finns det väldigt mycket som talar för.
Sedan följer flykten till Egypten, Jesus, precis som Mose, var flykting i Egypten. Mose och Messias är i grunden samma namn. I Abrahams efterföljd.
Nu ska vi göra en jämförelse av en text som finns i alla fyra evangelierna och titta på vad en sådan jämförelse kan säga oss. Alla är överens om att Jesu jordiska verksamhet börjar med Jesu dop.
Den längsta berättelsen om Jesu dop svarar Matteus evangelium för. Motiveringen för Jesu dop är teologiskt stor: ”Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”. Johannes ville först hindra dopet av Jesus, för han tyckte att det skulle vara tvärtom, att han blev döpt av Jesus istället, men inför det svaret: ”Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”, så accepterar han med en gång att han ska döpa Jesus. (”Abraham trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet”.)
Ett av Gamla Testamentets mest centrala begrepp är ”rättfärdighet”. Du ska veta att det har skrivits böcker om bara detta lilla ord, så därför måste det bli några rader om vad detta ord står för, men alla sammanfattningar har sina stora brister, så också denna.
Bibelforskaren Bo Johnson beskriver det så här: ”I den gammaltestamentliga gudsbilden, uppfattas Gud som närmare, mera personlig, mera engagerad och därmed mera ofrånkomlig. Gudsrelationen föreligger redan i utgångsläget.” (”Rättfärdigheten i bibeln”, Gothia 1985, sid. 114). Johnson fortsätter: ”Guds rättfärdighet består i att Gud i trohet mot sig själv håller fast vid den relation som Gud själv har skapat. Denna rättfärdighet från Gud är därför en positiv, frälsande och uppehållande kraft i relationen mellan Gud och människa. I denna relation handlar Gud med människan, i och genom henne. Alla människans krafter och resurser tas i anspråk i denna gudomliga relation. Det avgörande för människan är att hon lever i denna gemenskap med Gud. Hennes viktigaste uppgift är att vara Guds medarbetare, att samarbeta med Gud” (sid. 115 - 116).
När Jesu dop då sätts in i den gudomliga rättfärdighetens sammanhang, så blir det till ett tecken på att Gud genom sin trohet mot sig själv håller fast vid sin relation till Jesus Kristus och alla Jesus krafter och resurser tas av Gud i anspråk i denna relation.
Markus evangelium har ett budskap med sin berättelse om Jesu dop. Två gånger använder Markus evangelium ordet för ”dela sig” schizo: när Jesus döps delar sig himlen och när Jesus dör delar sig också himlen. Därmed knyter detta evangelium samman Jesu dop med Jesu död.
Lukas evangelium berättar inte vem som döper Jesus bara att han blivit döpt och stod och bad och då öppnade sig himlen. I Lukas evangelium liksom i Apostlagärningarna öppnas himlen som svar på bön.
Som vanligt skiljer sig Johannes evangelium på flera sätt från de andra, också när berättelserna är någorlunda lika. Här sägs ingenting om att Jesus blir döpt med vatten bara ”att den som du ser anden komma ner och stanna över, han är den som döper i helig ande.”
Ingen röst från himlen hörs utan endast Johannes, vittnets, röst. ”Jag har sett det och jag har vittnat om att han är Guds utvalde”. Här är endast Johannes vittnet om Jesus. Jesus är den som Johannes fått ett vittnesbörd om, från Gud själv.
Så här kan en jämförelse se ut mellan vad som berättas i de olika evangelierna: