Foto: Maria Lundström

Prästlönefastigheten som är grodornas paradis

Spännande saker händer med natur- och kyrkreservatet i Baldringe. Området, som ägs av Lunds stifts prästlönetillgångar, har nu genom Länsstyrelsens försorg fått ett starkt och formellt skydd för all överskådlig framtid.

Besöksmålet för dagen ligger i sydöstra Skåne norr om Ystad. Platsen utmärker sig på flera sätt, här finns en högintressant flora och fauna. Baldringe är vida känt och uppskattat som ett grodparadis där löv- och klockgrodors sång ljuder som surrande syrsor och kyrkklockor i skymningen.

I dessa unikt sammanhängande naturbetesmarker finns gott om våtmarker och dammar där grodorna trivs och frodas. Landskapet är kuperat med dungar av vackra gamla bok- och lövträd.

Efter en färd längs slingrande vägar är vi framme. Lars-Ewert Jönsson, jordbruksförvaltare vid egendomsavdelningen på stiftskansliet, hittar lätt och har varit här förut. Vi tas emot av arrendatorn Ing-Marie Olsson och sambon Ronni Flink.

Efter att den dåligt utrustade stadsbon tillika skribenten fått låna en varm tröja och passande gummistövlar beger vi oss direkt ut i markerna.

Rötter och kärlek

Ing-Marie Olsson berättar medan vi stretar upp för en brant kulle att hon är fjärde generationen på gården. Familjen äger även granngården intill. Ing-Marie har starka band, djupa rötter och en stor kärlek till platsen.

- Allt lantbruk var man än befinner sig handlar om att bruka, inte förbruka. Allt ska leva i harmoni tillsammans – djur, natur och människa. Det är mycket, mycket värdefullt för mig. Jag har sedan barnsben varit intresserad av naturen och under uppväxten var jag ofta ute med pappa när han jobbade, säger Ing-Marie och vilar handen mot stammen till ett mäktigt bokträd.

Lockar grodorna, hur ser det ut med besökstrycket?

– Flödet av människor varierar, men visst har vi grodspanare som söker sig hit i perioder. Grodorna har alltid funnits här. I olika etapper har dammar anlagts för att grodorna ska gynnas och trivas ännu bättre. Innan var de rödlistade, det är de inte längre.

Det är framför allt på våren man hör deras läten som intensivast, på sensommar och höst går de också att spana efter. Experterna Ing-Marie och Ronni vet att berätta att grodorna är som en gammal femkrona i storlek. När parning är fullgjord tar de sig upp ur vattnet med ett knorrande ljud.

– Det är rent ut sagt ett himla liv. Lövgrodorna påminner lite om syrsor. På håll låter klockgrodorna som kyrkklockor. Det går att ”snacka” med dem i parningstider. De svarar faktiskt! Det är roligt att studera dem. De tycker mycket om att sola.

Bröl och dödsmetallrock 

Det är ett viltrikt område vi befinner oss i. På tal om läten kan man ofta höra de skygga kronhjortarna bröla:

– Det låter som värsta dödsmetallrocken, konstaterar Ing-Marie och skrattar.

En hel del muande är vanligt förekommande. I hagarna runt gården föds biffkor upp. Bruksbesättningen består av 150 djur om tre flockar. Det är en charolaiskorsning. Vad de betar skiftar, men på den här värdefulla naturbetesmarken är det förbud mot kemiska bekämpningsmedel med mera. Köttet från gården är av högsta kvalitet och säljs till butiker i närområdet.

– Vi hade gärna sålt ännu mer riktat, men vi är stolta över det vi producerar. En del av djurflocken går ute året runt, då finns en ligghall. De äter gräs och ensilage. Vi skördar allt här, ingenting kommer utifrån och vi slaktar lokalt.

– Naturen är relativt orörd. Även om det funnits en lång kedja av människor som vårdat den så hade de här markerna inte funnits utan djur som betar. Det är djurens förtjänst att det ser ut som det gör.

"Allt lantbruk handlar om att bruka, inte förbruka. Det är mycket, mycket värdefullt för mig.", säger arrendatorn Ing-Marie Olsson, här med sambon Ronni Flink. Foto: Maria Lundström

Öppna landskap och kulning på skånska 

"Allt lantbruk handlar om att bruka, inte förbruka. Det är mycket, mycket värdefullt för mig.", säger arrendatorn Ing-Marie Olsson, här med sambon Ronni Flink.

Inför framtiden ser Ing-Marie att det är viktigt att det finns en efterfrågan på svenskt kött. Hon gör ett inlägg i klimatdebatten. Som det är nu utmålas kor som ett problem tycker hon:

– Ska vi bara äta vegetarisk kost växer detta igen. Då är det vi skådar ut över nu ett minne blott. Ing-Marie sveper med sin arm och liksom fångar upp landskapet. På håll ser vi en klunga kvigor närma sig. Ing-Marie kular på skånska:

– Kom flickorna, kom!

Med ens rusar korna fram nyfikna. Det dånar i marken och det ryker från några grästuvor. Det märks att de är goda vänner med Ing-Marie och Ronni.

Vi slår oss ner i en skogsdunge. Kaffe och kaka dukas upp medan Ing-Marie berättar:

– Vi har alltid arrenderat av kyrkan. Det är en bra, trygg och långsiktig markägare. Kontakten har varit god och positiv genom åren.

Lönsamhet och ekstolpar 

Marken har som sagt varit i kyrkans ägo sedan länge. Lönsamhet är viktigt, men det finns också värden här som är svåra att mäta med pengar.

– För vår föräldrageneration fanns tid men inte pengar. Min far hade ett särskilt ekstolpsplantage, han tillverkade alla ekstolpar själv. Idag köper folk färdiga tryckimpregnerade stolpar.

Området är klassat som särskilt skyddsvärt. 1993 invigdes kyrkreservatet i Baldringe.

– Det innebar ingen större skillnad när det gäller markskötseln, det var snarare ett kvitto på att ni skött det föredömligt, kommenterar Lars-Ewert Jönsson (ses i bildspelet nedan).

Ing-Marie nickar stolt:

– Det var ett glädjande erkännande av min pappas hårda arbete, det var hedrande. Han lever inte längre, men han lade ner sin själ i dessa marker.

Skötselplan för reservatet 

Länsstyrelsen har många strängar på sin lyra och är både förvaltare och utövar tillsyn. De ska nu ta fram en skötselplan för reservatet. Det som är annorlunda i Baldringes fall är att man valt att göra hela gården till ett naturreservat.

Här finns inget förbud mot att bedriva jordbruk, tvärtom. Brukandet av åkermarken ska fortsätta som tidigare och konventionell odling kommer att vara tillåten. Markerna ska hållas öppna och får inte planteras igen.

– Vi kommer att få viss hjälp av länsstyrelsen med en del åtgärder vilket i så fall blir positivt. Vi hoppas på att få inflytande över skötselplanen och att det kan finnas en dialog, betonar Ing-Marie.

Hur gick det för er under den exceptionellt varma sommaren 2018?

– Det gick relativt bra, men det har blivit tuffare efterhand. Foderförsörjningen innebär ökade kostnader. Detta kommer att göra avtryck i ekonomin i många år framöver.

Det finns fler utmaningar berättar Ing-Marie och Ronni. Det har skett en katastrofal ökning av vildsvin i trakten. De bökar framför allt nattetid, är svåra att jaga och kan förstöra stora områden på kort tid. Även dov- och kronhjort orsakar skador.

Björken har självsått, står tätt och är igenvuxen på sina ställen.

– Här vill nog länsstyrelsen att det gallras. Naturvård är jättesvår. Det är en väldig balansgång, allt ska vara i samspel med vartannat och det ska vara precis lagom.

Skalbaggar och åsikter

Hur det anses vara bäst att röja i markerna förändras över tid. Trenderna går upp och ner. Örter, blommor, skalbaggar, träd – var lägger man fokus? Åsikterna varierar från tid till tid och från expert till expert.

– På 1970-talet värnade man exempelvis om enebackar, det var en policy som förändrades under mitten av 1990-talet, intygar Lars-Ewert.

– Ja, det går inte att spara allt, det gäller att hela tiden försöka att hitta lagomläget, inflikar Ing-Marie.

Solen börjar dala i det leende gröna landskapet. Tröja och stövlar krängs av och vi tackar för denna fina stund i vad som måste vara en av Skånes allra vackraste platser.

Text och bilder: Maria Lundström