nattvardsfirande 1981

Altarstenen

Berättelsen om prästen som gav nattvarden till snapphanarna under skånska kriget har kastat ett romantiskt skimmer över bygden och flera författare har skildrat händelsen.

Om stenar kunde tala …

Ja, om stenar kunde tala så hade vi nog både häpnat och rörts av berättelserna som Altarstenen kunnat berätta.
Som ni kanske vet, så ligger ca 4 km från Oderljunga kyrka och 2-300 meter söder om den s.k. Månstorpsvägen en kulle som i dagligt tal kallas Altarebacken och på den kullens krön ligger ett jättestort flyttblock, ”Altarstenen”.
Här möts två sockengränser (Perstorp och Oderljunga) och fyra byars ägor. (Skäggestorp, Oderljunga, Harholma och Kjellstorp)

Vad var snapphanarna?

Ordet snapphane var det skällsord den svenska krigsledningen på 1600-talet använde om både stråtrövare,  dansksinnade skånska bönder och de skånska styrkor som kämpade på danskarnas sida i de dansk- svenska krigen under perioden, framförallt under skånska kriget 1675-1679.

Snapphanebygd

Vi ska förflytta oss tillbaka i tiden, närmare bestämt till september 1677. De stora skogarna runt Oderljunga var tillhåll för snapphanar och det berättas ofta hur de ofredade ortens befolkning, mördade och brände. Inte ens på söndagar under pågående gudstjänst kunde de hålla sig lugna utan störde andakten såväl utanför som inne i kyrkan med sin närvaro. På grund av detta vågade inte oderljungaborna hålla gudstjänster i kyrkan längre.
Dåvarande prosten Morthen Jörgenssen-Odder utsåg i hemlighet en öppen plats i skogen, ca en halv timmes vandring från kyrkan, där en stor, flat sten låg – och denna sten fick tjänstgöra som altare vid de kommande friluftsgudstjänsterna.

Snapphanarna hämnas

Snapphanarna fick dock reda på att gudstjänst firades ute i skogen och beslöt sig för att straffa och röva bort prästen en natt.
De begav sig till prostens gård, sadlade hans häst och förde ut honom med våld.
Han ombads ta med vin och oblat för att ge dem nattvarden och följet begav sig till altarstenen.
Väl där höll Jörgenssen ett dundrande strafftal till de församlade och under tårar bekände dessa sina brott och lovade bättra sig. I gryningen sjöng de psalmer och mottog nattvarden med stenen som altare – därav namnet.
Ledaren för expeditionen, Truls Andersson, lär ha sagt efter gudstjänstens slut:
”Kasta nu era vapen i en hög och bränn upp dem och må vi aldrig glömma vad vi idag har lovat.”

Vad hände sen?

Efter denna händelse återgick många snapphanar till sina sysslor och blev hederliga människor.
Karl IX lär har fått reda på händelsen och den seger som prosten i Oderljunga vunnit och gav alla de forna snapphanarna nåd.
Trots sin prästerliga bragd blev Morthen Jörgenssen-Odder kort tid därefter misstänkt för otrohet mot den svenska överheten och hölls en tid fängslad på Halmstad slott. Han blev senare friad från anklagelserna och tillträdde 1678 som pastor i Äspö och Klagstorps pastorat.

Gudstjänstfirande vid stenen

Mycket talar för att stenen har långt äldre historia: Sägnen berättar att den varit offerplats under förkristen tid.
Det finns mer att berätta om altarstenen, så klart. Vid några tillfällen längre tillbaka när vi firade gudstjänst vid stenen kom tjänstgörande präst
ridande, precis som Jörgenssen gjorde 1677. Kanske kan vi känna av historiens vingslag när vi besöker stenen, som många gjort före oss.