Ibland känner jag mig inte hemma i kyrkan. Jag trivs bara inte. Blir obekväm. Jag ser ingen som ”känns som jag” och sammanhanget är ovant. Jag tänker att kyrkan nog inte är något för mig. Men så är det inte alltid. För ibland när jag kommer till kyrkan är det som en efterlängtad vätskekontroll. En rastplats i vardagen. Jag landar i en bänk och pustar ut allt som sliter och drar i mig. Jag andas in Gud. En Gud som fyller på med frid och hopp för just det jag står i. Jag låter sångerna omsluta mig, texter och ord beröra. Jag hälsar på andra och tar en kopp kaffe på språng. Jag tänker att kyrkan nog trots allt är livsviktig för mig.
Kyrkan är mer än en plats att gå till. Kyrkan är Gud på jorden. En osynlig ”kropp” av alla oss som vill tro, men ibland tvekar och tvivlar. En organism som lever och tar sig olika uttryck på olika ställen.
För mig är poängen med kyrkan att dela livet. Med varandra och med Gud. Att du och jag kommer samman och får nya perspektiv och infallsvinklar. Att tro och tvivel får plats och att livet kan berikas av andras tankar, erfarenheter och berättelser.
Kyrkan är en gemenskap bortom ord. I nattvarden tar vi emot bröd och vin. Jag tänker att Gud dröjer sig kvar i oss. Kyrkan är som ”Guds famn”. En trygg bas att utgå ifrån när jag möter vardagens utmaningar och möjligheter, men också en famn att återvända till. En famn där jag får vara sådan jag är och där jag själv får ta emot hjälp, stöd och vägledning när jag har det svårt.
Ibland när jag kommer till kyrkan vill jag vara för mig själv. Ibland när jag kommer till kyrkan vill jag inget hellre än att få sällskap. Oavsett, hur vi mår och har det, så är du och jag villkorslöst och utan undantag välkomna!
/Johanna Olander, teolog