Catharina Fredriksson växte upp i Björndammen. Hon blev döpt och konfirmerad, men ingen i familjen var positiv till kristen tro.
-Jag tyckte inte att det var något för mig. Jag såg ner på kristna.
Åren gick. Catharina utbildade sig, gifte sig, fick barn.
-Sedan hamnade jag i en 40-årskris. Det blev skilsmässa och allt var upp och ner.
Mitt i krisen fick hennes syster dessutom en bebis som var svårt sjuk. Läkarna visste inte vad de skulle göra. Bebisen hade ett hjärtfel som man inte kunde bota. Dessutom hade hon cancer i binjuren. Läkarna sa att hon max skulle bli fem år och att hon skulle behöva sitta i rullstol den sista tiden av sitt liv. Familjen var förkrossad.
Åkte på lopp
Catharina har alltid gillat att träna och vid den här tiden körde hon olika lopp, såsom Vasaloppet och Lidingöloppet. I närheten av där hon bodde i Kåhög fanns ett par som de umgicks med. Mannen i paret, Magnus, gillade samma typ av träning som Catharina, så de började träna ihop. Catharina visste att Magnus och hans fru var kristna, men uppskattade att de höll en låg profil kring det.
-Vi åkte iväg på olika lopp och då fick man chans att prata mer och då kom han in lite på sin tro. Jag kunde varken säga bu eller bä. Jag var inte så nyfiken. Men innan ett av loppen, frågade han om det gjorde något om han bad för loppet. Och det kändes bra.
Efter det började Magnus berätta mer om sin tro.
-Han såg att jag krisade. Han tog upp det i sin hemgrupp och de började be för mig.
Catharina började följa med sina vänner till Furulundskyrkan, men kände sig allmänt avtrubbad.
-Mina vänner såg att jag var riktigt illa ute. Men jag följde med till kyrkan och det var skönt att bara vara där. Men både min syster och mamma såg att jag var i kyrkan och blev rädda. De såg att jag var i kris och undrade om jag hade tappat det.
Hoppet försvann
Vid en punkt försämrades läget för systerdottern och läkarna sa att det inte fanns något hopp.
-Jag var på konferens när min syster ringde. Hon var förtvivlad. Hon sa att ”du som är i kyrkan, du måste be!” Hon var så ledsen och grep sista lilla halmstrået. Jag grät och sedan ringde jag Magnus och sa ”Du måste be för min systerdotter.” Han började be högt i telefonen och mina tårar sprutade. Det var så drabbande och nådde ända in. Sedan lade vi på. Jag var ju på konferens, så jag torkade tårarna och gick och åt med mina kollegor.
Dagen efter satt hon i bilen, på väg hem från konferensen, när hennes syster ringde.
-Hon skriker, fast det är ett helt annat skrik. Det är jubel!
En av läkarna hade kommit på att det skulle kunna vara cancern i binjuren som orsakar hjärtfelet, och om de tar bort cancern så kanske hjärtfelet kan botas.
-Min syster bara jublade!
Denna händelse gjorde stort avtryck på Catharina.
-Det var från helvete till himmel på ett dygn. Det var som ett bönesvar som jag fick vara med i, fast jag inte bett. Och min syster som var så kritisk till kyrkan bad mig att be... Jag blev frälst den dagen. Sedan den dagen har jag sökt och längtat. Det var en vändning i mitt liv.
Efter detta gick Catharina mer i kyrkan. Hon gick också Alpha -en grundkurs i kristen tro. Hennes tro växte allt eftersom, och även hennes engagemang i Furulundskyrkan.
Systerdottern är i dag 14 år och fullt frisk.
Hur är ditt liv idag?
- Det är medvetet och fullt med glädje. Glädje är huvudrubriken på mitt liv! Och jag kan bli så glad för det lilla -att jag har ett hem, ett jobb, en familj. Jag känner en stor tacksamhet över livet. Det känns så positivt hela tiden. Det är som att varje dag är ”Wow, idag får jag prata med Gud direkt på morgonen!”.
Catharina känner en mening med livet också när det är motigt.
-Även när jag är ledsen, så finns det en glädje i botten och en livsmening. Jag kan se Guds ledning i små saker och då vet jag att Gud vill uppmuntra mig. Jag ser små tecken överallt. Jag är som ett litet barn!
Text och bild: Maria Lokrantz