– Jag trodde att jag visste allt om att vara präst efter att ha arbetat i 34 år i olika församlingar i flera länder, men det här är en ny värld och jag är ödmjuk.
Det säger prästen Valentine Aderibole som arbetar som fängelsepräst på anstalten i Österåker sedan två år tillbaka. En del av de intagna han möter i själavårdande samtal är i förnekelse, skyller ifrån sig och kanske tänker på hämnd. Men, säger han, med tid och tålamod kan de tillsammans förändra den berättelsen.
– Jag försöker nå fram till personen bakom fasaden. Många känner skuld och det tar tid för dem att börja öppna upp. Jag pratar mycket om att acceptera det som har varit och tänka framåt. Hur kan de förändra sitt liv? Gud har tålamod med oss människor och ger aldrig upp. Vi kan alla börja om och få en ny chans, säger Valentine.
I samtalen använder han sig ibland även av egna erfarenheter av att komma till Sverige som flykting.
– Jag hade ett bra liv, men så föll allt samman och jag blev tvungen att fly. Det var inte något jag hade planerat, men det är något jag har accepterat.
Det är nu snart 15 år sedan han tvingades fly sitt hemland Nigeria efter att ha skrivit en text om samkönade par och vikten av att vara vidsynt.
– Jag har en liberal attityd och som präst vill jag inte döma någon annan. Jag har ett hjärta som accepterar alla, säger Valentine.
Men hans text, i ett land där homosexualitet är förbjudet enligt lag, gjorde att han blev förföljd.
– Jag har alltid älskat Gud och i sydvästra Nigeria där jag växte upp var kyrkan allt. Det var där man umgicks, idrottade, lekte, sjöng i kör och hjälpte prästen under gudstjänsten, berättar han.
Valentine prästvigdes i den anglikanska kyrkan i Nigeria 1991. Förutom att arbeta som präst så utbildade han även nya präster på tre olika prästinstitut och tog två masters, en i filosofi och en i psykologi. När han tvingades fly landet hamnade han i Sverige, på en flyktingförläggning i Mariannelund.
– Det var där jag besökte en svensk kyrka och deltog i en svensk gudstjänst för första gången. Även om jag inte förstod språket så kände jag igen mig i mässan som jag kan utantill på engelska.
När han senare flyttade till Enköping påbörjades processen att bli präst i Sverige. Först jobbade han som volontärpräst i anglikanska kyrkan i Stockholm, praktikant i Klara kyrkan samt i Sveriges kristna råd innan han, efter fem år i Sverige, blev godkänd som präst i Svenska kyrkan.
– Jag är den enda prästen från Nigeria i Svenska kyrkan. Det har varit en omställning för mig eftersom det finns en annan syn på kyrkan och kyrkans tradition här. Sverige är ett sekulariserat land.
Idag delar han sin tid i Österåkers pastorat mellan att vara ”vanlig” präst i församlingen och fängelsepräst på anstalten. Han var tveksam till att arbeta på fängelset först, mycket för han trodde att det skulle vara en nackdel att vara invandrare och inte kunna flytande svenska.
– Men mitt utanförskap blev något de kände igen sig i. Många upplever att jag förstår dem och ber att få prata med just mig, säger Valentine, som fått smeknamnet Svarte påven på fängelset.
Många av de intagna har gjort grova brott och han får ofta höra mycket hemskt i de enskilda själavårdande samtalen.
– Som präst har jag absolut tystnadsplikt, så allt de säger stannar hos mig, säger Valentine, som tycker att det är extra tungt att möta unga personer.
– De är i början av sina liv och borde studera på universitetet istället för att sitta inne.
Valentine får ofta frågan om han är rädd. Det är han inte, däremot uppmärksam, och larmet han måste ha på sig har han aldrig behövt använda.
– Jag är helt ointresserad av att ta reda på vad de intagna har gjort för brott innan jag träffar dem för samtal, det hjälper inte mig. Den Gud jag tror på accepterar oss som vi är.
Han säger att tålamod är något som ständigt behövs på anstalten.
– Vi människor är otåliga sedan den dag vi föds. Vi vill ha allt här och nu. Men vi behöver alla öva på tålamod så att vi kan tänka efter före, istället för att göra något förhastat och ångra det efteråt.
Han talar om tålamodet som krävs av den som är inlåst en lång tid. Om vikten av att bemöta både sig själv och andra med tålamod och om att våga lägga allt i Guds händer och vara tålmodig i det.
– Jag är tacksam över att det finns ett rättssystem här i Sverige där människor får avtjäna sitt straff för det brott de har begått. Men vi behöver visa tålamod och tolerans även för den som har gjort fel.
Många av de intagna är nyfikna och intresserade av kristendomen, säger han, och söker upp honom för samtal eller kommer till gudstjänsterna han håller på anstalten.
– Kristendom handlar om nåd och förlåtelse med en Gud som är accepterande och möter oss som vi är. Jag kommer aldrig glömma en dag som vi skulle ha mässa. Innan vi började bad jag en av de intagna att hjälpa mig med att dela vinet under nattvarden. Han sa ”Nej aldrig, jag är ju kriminell”, säger Valentine, och fortsätter:
– Då sa jag ”Jag är inte här för att träffa kriminella, det är inte ditt namn. Jag är här för att träffa dig och Gud älskar dig.” Då började han gråta. Han hade aldrig trott att han skulle kunna få ett sådant uppdrag och vara del av en mässa på det sättet.
Det är just därför kyrkan är i fängelset, säger han, och understryker att till kyrkan är alla välkomna.
– Vi bemöter de intagna som de människor de är, inte utifrån vad de har gjort.
Skribent: Mia Sjöström
Bildtext: ”Det händer att de intagna gråter i våra själavårdande samtal och jag tror att Gud når dem där och då.” säger Valentine, som är fängelsepräst på anstalten i Österåker.