Österåkers kyrka från tidig medeltid

Österåkers kyrkas historia

Vid slutet av 1000-talet fanns en blomstrande stormannagård på det område som vi i dag benämner Klockarhagen. Sannolikt bar gården namnet Aker.

Flera decennier tidigare hade folket på gården påbörjat övergången till kristendomen. Det framgår bland annat av det stora kors som finns i centrum på den runsten som numera exponeras i kyrkans vapenhus. Runstenen, som berättar om Toka och Viking restes omkring år 1040 och ristades troligen av den kände runristaren Fot (bild till höger).

Någonstans i kyrkans murverk eller golv finns förmodligen ytterligare en runsten. Den iakttogs och avbildades av riksantikvarien J. H. Rhezelius när han besökte kyrkan omkring år 1640 (bild till vänster). Därefter är denna runsten försvunnen; sannolikt finns den överrappad i något av kyrkans murverk. Ristningen berättar om bröderna Sigsten, Sven och Kvick.

Ytterligare ett tecken på att kristendomen ankommit till orten utgör de kistgravar som finns på Klockarhagens gravfält, ett av kommunens största. Även på det närbelägna gravfältet Asphagen finns kristna kistgravar från samma tid.

Den första kyrkan

Den kristna läran anammades vid denna tid runt om i vårt land. Inte sällan började man ganska snart därpå att bygga kyrkor. Man kan säga att det ”låg i tiden” att lämna asatron och övergå till kristendomen.

Ofta valde man att bygga kyrkan på det markområde som tidigare tjänat som kultplats för tillbedjan och offer till asagudarna. Troligen gäller detta även Aker och Österåkers första kyrka. Kyrkan har kvarstannat på denna plats i drygt niohundra år.

Vi vet inte hur den tidigaste kyrkan såg ut, men troligen var det en vacker stavkyrka med stående timmer. Sannolikt restes en klockstapel i kyrkans närhet. Strax nedanför kyrkan låg en spegelblank havsvik och i väster kunde man skymta Långhundraleden.

Stenkyrkan

Ungefär hundra år senare, omkring år 1200, ersattes träkyrkan med en bastant stenkyrka. Troligen bestod stenbyggnaden i huvudsak av ett torn i väster och ett långhus med ett avsmalnande kor i öster. Den dåvarande kyrkan var cirka tio meter kortare än den nuvarande kyrkan. Såväl tornet som långhuset försågs med kraftiga murverk och fönstren var betydligt mindre än vad de är i dag.

Försvarskyrka

Det kan ha varit så att man först byggde tornet och att kyrkans långhus tillkom något decennium senare. Skälet till att man i så fall prioriterade tornet torde ha varit att det främst var avsett som försvarstorn och att det brådskade med ett sådant.

Historiska dokument och notiser visar att kyrkans torn aldrig har varit försett med klockor. Med detta i beaktande och med hänvisning till kyrkans kraftfulla konstruktion kan vi med tämligen stor visshet konstatera att Österåkers stenkyrka inledningsvis var en så kallad försvarskyrka.

Behovet av försvarsanläggningar var stort vid de orostider som var förhärskande under tidig medeltid. I kyrkan, och framför allt i tornet, skulle människor kunna söka skydd, och även med vapenmakt försvara sig mot fiender.

I slutet av 1200-talet påbörjades byggandet av Biskopstuna, lite längre ner mot havet och invid infarten till Långhundraleden. När Biskopstuna väl tagits bruk och efterhand byggts ut till en kraftfull försvarsanläggning under 1300- och 1400-talen avtog successivt kyrkobyggnadens betydelse i försvarshänseende. Kyrkans torn miste således till stor del sin ursprungliga uppgift, men fick ändå orört stå kvar i närmare trehundra år.

Österåkers kyrka kan troligen således med fog sägas vara en föregångare till Biskopstuna och måhända även en efterträdare till en eventuell barfed (fristående vakttorn) som kan ha funnits på gården Aker omkring år 1000.

Kyrkobyggnadens historia  

Redogörelsen nedan bygger i huvudsak på tre källor, nämligen standardverket Sveriges kyrkor (1950) samt stiftets respektive församlingens dokumentation kring kyrkobyggnaden. Vissa uppenbarligen stridiga uppgifter finns. Nedan lämnas den information som framstår som mest trovärdig. De i texten angivna färgmarkeringarna avser bilden nedan.

Under 1100-talets avslutande decennier restes, som tidigare nämnts, troligen det försvarstorn som omkring år 1200 blev en del av Österåkers kyrka i och med att långhuset då byggdes och färdigställdes. Tornet i väster var tämligen högt (röd markering) och långhuset sträckte sig ungefär fram till det på bilden med ett grönt streck markerade läget, där det avslutades med ett smalt kor, som cirka hundra år senare vidgades till långhusets bredd. In- och utgången fanns troligen i söder, invid det västra tornet (blå markering). Under senare delen av 1200-talet tillkom en sakristia på kyrkans norra sida.

En större renovering och tillbyggnad gjordes under 1430-talet. Utbyggnaden medförde att kyrkan gavs ungefär nuvarande storlek. Den tidigare sakristian ersattes med en ny och ett vapenhus byggdes på långhusets södra sida i anslutning till den redan befintliga och ursprungliga in- och utgången (blå markering).

I mitten av 1600-talet genomfördes ytterligare en grundlig renovering och ombyggnad av kyrkan. Den välrenommerade murarmästaren Hans Ferster kontrakterades för byggnationens genomförande.

Det gamla koret revs och ersattes med ett nytt, polygonalt, kor. Det är detta graciösa kor som fortfarande pryder vår kyrkas ”front” i öster. På taket ovanför koret monterades en så kallad takryttare (svart markering), det vill säga en tornliknande utsmyckning. Samtidigt installerades den pampiga 1600-talsporten, krönt med ätterna Oxenstiernas och Kurks vapen på kyrkans södra långsida. Även sakristian renoverades och försågs invändigt med en tidstypisk, massiv dörr klädd med järnplåt och tillverkad av harneskmakaren Graff i Stockholm.  

Kyrkans äldsta murverk är betydligt kraftigare än de murverk som tillkommit senare, främst vid renoveringen på 1600-talet. På byggnadens utsida kan vi skilja den äldre delen av byggnaden från den yngre genom att iaktta strävpelarna, de så kallade pilastrarna, som löper vertikalt utmed ytterväggarna. Pilastrarna på kyrkans äldre del (orange markering) är kraftigare och löper ända upp till taket medan de pilastrar som förekommer på kyrkans yngre del, från 1600-talet, är mindre och smalare (brun markering) samt har sin avslutning någon decimeter nedanför taket.

Samtliga pilastrar tillkom emellertid vid renoveringen omkring år 1650. De är alla försedda med så kallade ankarslut i järn, försedda med ätten Oxenstiernas vapenbild och initialerna GO och BK. Initialerna avser makarna Brita Kurk och Gabriel Oxenstierna, som var ägare till Säby gård. Gabriel Oxenstierna avled år 1647 och det var hans änka Brita Kurk som tog initiativet till kyrkans renovering och bekostade densamma med delar av sin och den bortgångne makens förmögenhet. Även Gustav Banér, ägare till Tuna gård, bidrog ekonomiskt till kyrkans ombyggnad.

År 1705 byggdes tornets nedre del om till vapenhus och huvudentré (grå markering). Samtidigt revs det gamla vapenhuset på kyrkans södra sida (blå markering). När tornets övre del slutligen revs år 1750 försågs den nedre delen, det vill säga det nuvarande vapenhuset, med ett valmat tak.

Tornet hade varit fallfärdigt under lång tid. En avbildning av kyrkan daterad år 1684 bekräftar detta.

Vårsolens ljus avslöjar fortfarande tydliga spår efter rivningen av tornets övre del (se bild nedan). Betraktaren inser att rivningen gjordes i hast. Stenar sticker ut lite här och där i murverket ovanför vapenhusets tak.

Under inledningen till 1950-talet renoverades och moderniserades kyrkan invändigt. Bland annat byttes delar av golvet ut. I samband med att detta gjordes fann man de två runstensfragment som nu exponeras i kyrkans vapenhus och som berättar om Toka och Viking.

Kyrkans portar

Kyrkans nuvarande två in- och utgångar, den till vapenhuset och den till koret, bär spår av de arkitekturer som var ledande vid de tidpunkter då kyrkans stora renoveringar genomfördes, det vill säga den medeltida under 1400-talet respektive den barocka under stormaktstiden på 1600-talen.

Den ståtliga portalen på kyrkans södra långsida, nära koret, signalerat klart och tydligt att den stammar från stormaktstiden och 1600-talet, så även dörren till sakristian.

På den nuvarande porten till vapenhuset, som alltså installerades år 1705, finns flera detaljer som härrör från den medeltida porten. Bland annat torde beslagen vara autentiska. De nuvarande dörrarna tillkom visserligen 1705, men påminner sannolikt om dörrarna till det ursprungliga medeltida vapenhuset. Fönstret ovanför de nuvarande dörrarna är dock inte av medeltida ursprung. 

Dramatik kring Österåkers kyrka vid ombyggnaden 1647 - 1650

År 1647 åtog sig alltså murarmästaren Hans Ferster att genomföra en omfattande renovering och ombyggnad av Österåkers kyrka.

Ferster var vid den tiden en av Sveriges mest anlitade och namnkunniga murarmästare. Han hade omkring tjugofem gesäller och var bland annat verksam med en ombyggnad av Stockholms slott. För arbetet med Österåkers kyrka skulle Ferster enligt avtal erhålla 400 riksdaler (motsvarar närmare 10 miljoner kronor i dagens penningvärde).

Framför allt skulle koret ges ny form (den nuvarande). Dessutom skulle sakristian byggas om och renoveras.

Under arbetet med ombyggnationen inträffade emellertid något som inte fick hända: Stora delar av kyrkans norra murverk rasade. Detta resulterade i att renoveringen fick betydligt större omfattning än vad som ursprungligen planerats.

En tydlig påminnelse om det olycksaliga raset utgör den bastanta strävpelare som än idag löper från sakristian ut mot kyrkogårdens mur. Den ansvarige murarmästaren ville med byggandet av den enorma strävpelaren försäkra sig om att kyrkans norra murverk skulle förbli stående och hållfast för lång tid framöver. Av vad vi i dag kan se lyckades murarmästaren väl med detta uppsåt.

Medeltid och barock

Den stora ombyggnaden i mitten av 1600-talet resulterade i att kyrkan från öster betraktad framstår som en mäktig barockkyrka från stormaktstiden.

Väljer vi att istället beskåda kyrkan från väster ser vi i huvudsak en tämligen stram och genuin medeltidskyrka. Ur ett arkitektoniskt perspektiv har medeltid och barock förenats på ett föredömligt sätt. De tio pilastrarna (stödpelare) som tillkom i mitten av 1600-talet gör att byggnadens olika delar framstår som förenade och att kyrkan träder fram i en både originell och vacker helhet. 

Klockstaplarna

Vi tror oss alltså veta att vår orts första kyrka möjligen var en stavkyrka, troligen med en tillhörande fristående klockstapel, placerad i kyrkans närhet.

Med stor sannolikhet kan vi utgå från att Österåkers stenkyrka aldrig burit klockor i tornet. Förmodligen har flera klockstaplar genom århundraden funnits invid eller i närheten av kyrkan. Att församlingen senare valde att placera klockstapeln uppe på Klockarbacken berodde säkert på att samhället vuxit och att ringningen skulle kunna höras längre ut i bygden.

 I skriftliga källor nämns att det funnits flera tidigare klockstaplar på Klockarbacken. Sannolikt gjöts den stora klockan på Klockarhagen år 1495. Möjligen användes ”gjuteriet” även till att framställa andra produkter i gjutgods.

Med stor sannolikhet kan vi utgå från att den första klockstapeln på Klockarbacken restes år 1495, det vill säga det år då storklockan gjöts.

I samband med kyrkans renovering i mitten av sextonhundratalet ersattes den medeltida klockstapeln av en ny som sannolikt bar stormaktstidens prägel.

Hundra år senare var den då befintliga stapeln fallfärdig och ersattes därför år 1760 med en ny klockstapel, som placerades lite högre upp i backen. Det är denna klockstapel från frihetstiden som fortfarande är i bruk. Den elektrifierades i början av 1950-talet och år 1967 renoverades den och försågs med koppartak.

Text och fotografier: Rolf Ekelund