Trakterna norr om kyrkan har varit bebodda alltsedan marken reste sig ur havet efter den senaste istiden. De första människorna på området byggde sina hyddor vid den dåtida havsviken under stenåldern, för omkring 5 000 år sedan.
Lämningar på Klockarhagen vittnar om att det på området funnits en omfattande bebyggelse. Två stora långhus utmärkte sig på gården. Det ena låg nära havsviken och en förmodad hamn och det andra var beläget tämligen högt uppe på en kulle och kan ha varit en så kallad vikingahall med en byggnadsyta på mer än 300 kvm.
Vid 1000-talets inledning var fortfarande asatron förhärskande och sannolikt fanns en kultplats ett par hundra meter väster om gården; på det område där kyrkan senare kom att byggas.
Omkring år 1026 förstördes praktiskt taget alla gårdens byggnader i en våldsam brand. Förmodligen omkom ett antal människor samt boskap och husdjur i den omfattande eldsvådan. Vi vet inte om branden var anlagd eller om den uppkom genom en olyckshändelse. Gården byggdes emellertid upp igen och fortsatte att blomstra under 1000-talets senare del.
Tiden vid och efter branden innebar förstås stora umbäranden för människorna på gården. Samtidigt nåddes man av det kristna budskapet och det dröjde inte mer än något decennium förrän människorna på gården Aker lämnade asatron och anammade kristendomen.
Kultplatsen övergick då till att bli ett centrum för den kristna tron och redan omkring år 1040 restes där en runsten som smyckats med ett stort kors, vilket vittnar om att de som låtit rista och resa stenen hade anslutit sig till den kristna tron.
Det var barnen till Toka och Viking som lät resa runstenen till minne av sina föräldrar. Sannolikt deltog barnen i återuppbyggnaden av gården Aker och möjligen hade deras föräldrar omkommit i den stora branden.
Mycket talar för att invånarna på gården under senare delen av 1000-talet byggde en träkyrka på, eller i anslutning till, den forna kultplatsen. Hundra år senare ersattes träkyrkan av en stenkyrka med ett bastant torn i väster och ett långhus i öster.
Runstenen blev liggande på kyrkogården under många hundra år och vid en senare renovering av kyrkan användes de två huvudfragmenten av runstenen som golvbeläggning i kyrkorummet.
Vid kyrkans senaste större renovering i början av 1950-talet lyftes de två runstensfragmenten upp ur golvet och placerades som utsmyckning på vapenhusets kortväggar. Märkligt är att man då inte uppmärksammade att det rör sig om delar av en runsten, istället benämnde man dem gravhällar. Eftersom runstenens delar hängdes på två olika väggar var det inte möjligt att läsa ristningen i ett sammanhang. Dessutom hängdes runstenens nedre del upp och ner.
Under senare delen av 2010-talet uppmärksammades fadäsen med runstenen och år 2021 gavs den en korrekt och mer värdig placering i vapenhuset. Cirkeln är sluten.
/ Rolf Ekelund