Istid, yngre stenålder och de första bosättningarna

Istid i vårt område

På och invid det berg som sträcker sig utmed hela Högtorpsvägen återfinner vi många spår från den senaste istiden. Den varade i omkring 120 000 år och upphörde för bara drygt 10 000 år sedan. När isen var som störst, för omkring 40 000 år sedan, var den upp till tre kilometer hög och täckte stora delar av norra Europa. Med sin enorma tyngd pressade isen ned landskapet flera hundra meter och det har ännu i dag inte rest sig helt, utan landhöjning pågår fortfarande.

Förr berättades i sagorna om att de stora stenar (flyttblock) som ligger lite här och var i naturen hade kastats dit av jättar. Nu vet vi att stenarna och flyttblocken under tiotusentals år rullat omkring inne i isens floder och flyttats fram och tillbaka i landskapet av inlandsisen. Med sina rörelser och sin enorma kraft har isen slipat och format inte bara de rundade stenarna och flyttblocken utan även givit berghällarna dess runda och välvda former.

Det har förekommit flera istider och under de senaste 500 000 åren har vårt område haft isfria somrar endast ungefär 10 % av tiden. En ny istid stundar förmodligen framöver, det är forskarna tämligen eniga om, men ingen vet med säkerhet när den kommer att inträffa.

De första bosättningarna

De sannolikt första människorna som bosatte sig i det område som vi i dag benämner Österåker valde att bygga sina hyddor i slänten upp mot berget i Högtorp, för nära 5 000 år sedan. Nedanför, ungefär vid det gröna i bilden, flöt en grund havsvik.

Säljägarna – Österåkers första bebyggare

Den sannolikt mest omfattande arkeologiska undersökning som gjorts i Österåker utfördes år 2016 i en högt belägen skogsbacke vid Tråsättra (se bild ovan). Undersökningen visade att en omkring 4 500 år gammal boplats varit belägen på platsen.

Det var således under yngre stenåldern som de tidiga nybyggarna slog sig ned på vår ort och byggde sina hyddor nära de dåvarande stränderna. Dessa våra urinvånare försörjde sig i stor utsträckning på säljakt och arkeologerna har därför valt att benämna dem säljägare.

Vid denna tid fanns endast ett fåtal boplatser i det område som vi i dag benämner Österåker. Dessa var högt belägna på områden som några tusen år efter istiden hade rest sig ur havet. Förutom i Tråsättra fanns för omkring 4 500 år sedan bosättningar även vid Högtorp och Lappdal.

Vattnet vid stränderna i Högtorp och Lappdal var tämligen långgrunt, medan bottnen i vattnet vid boplatsen i Tråsättra sluttade brant, vilket innebar att det blev bråddjupt bara några meter från stranden.

Antalet invånare i vårt område under yngre stenåldern var mycket begränsat. Förmodligen bodde här sammantaget vid en viss given tidpunkt inte fler än ett par hundra människor. Sannolikt hade invånarna på de olika boplatserna viss kontakt med varandra. Med båtar tillverkade av trästockar eller träramar klädda med sälskinn färdades de på havet, troligen invid stränderna, och vi kan nog utgå från att de möttes ibland. Vi vet inte hur människor kommunicerade med varandra på den tiden, men att överföring av kunskap och tradition kunde ske förstår vi av de fynd som gjorts, till exempel tillverkades kärl av keramik på likartat sätt över stora områden och så även stenyxor med tillhörande skaft.

Vår hemorts urinvånare

De första boplatserna på vår ort tillkom sannolikt under yngre stenåldern, för snart 5 000 år sedan. Vid den tiden hade ett antal områden i nejden rest sig ur havet och blivit tillgängliga via stock- och skinnbåtar. Kända boplatser från denna tid finns till exempel vid Högtorp, Tråsättra och Lapptorp.

Våra urinvånare var kustjägare och byggde sina boplatser vid stränderna. Säljakt var den vanligaste och viktigaste sysslan. Sälen gav rikligt med föda och dessutom fungerade sälskinn som ett universalmaterial, av vilket man kunde tillverka merparten av alla behövliga produkter såsom hyddor, kläder, skor, båtar med mera.

På andra orter, längre in i landet, hade människor sedan länge ägnat sig åt jordbruk, men våra urinvånare föredrog jägarlivet. Hundar förekom och möjligen även några tamsvin, men knappast något egentligt jordbruk.

Om somrarna var boplatserna idylliska och attraktiva med varmt och behagligt klimat, men vintrarna kunde vara kalla och besvärliga. Bilden ovan visar en tidstypisk boplats för kustjägare under sommarhalvåret på yngre stenåldern i våra trakter.

Stenåldern på nära håll

Vi kan föreställa oss en varm sommardag för snart 5 000 år sedan. En boplats är belägen nära den nuvarande Högtorpsvägen, invid den plats där de röda husen står i dag, inte långt från Åkersberga golfklubbs anläggning.

Boplatsens invånare har byggt sina hyddor bara något tiotal meter från den dåvarande havsvikens strand. Hyddorna som är klädda med sälskinn står nu tomma, men vid ogynnsamt väder och förstås till natten beger sig de boende dit. På marken nära stranden brinner en öppen eld omgärdad av skyddande stenar.

På stranden leker barnen med kottar och stenar, och ibland spelar de på sina vasspipor. Några barn fiskar med metspön. En äldre pojke vadar med sin harpun intill stranden i förhoppningen om att kunna ta en stor fisk.

En kvinna och en man befinner sig ute på vikens vatten i en skinnbåt, möjligen är de på väg till Lappdal för att plocka bär. På en berghäll nära hyddorna sitter en äldre man och syr i sälskinn, kanske ska det bli ett klädesplagg eller rent av en ny båt.

Längre in i landet ägnar sig befolkningen främst åt jordbruk, men invånarna på Högtorp har inga odlingar, de nöjer sig med att hysa några tamsvin. Vår orts urinvånare har bosatt sig i bergets stora skreva invid havsvikens strand, främst för att kunna fiska och jaga. Havsviken rymmer ansenliga mängder av fisk och säl, vilket tryggar tillgången till föda. Med sitt skinn bidrar sälen dessutom med material till mängder av saker som behövs i vardagen, som till exempel kläder, skor och täcken, men även till hyddor och båtar.

Den mest eftertraktade varan är sannolikt flinta, en delvis glasliknande bergart. Från en flintkärna (se bilden ovan) kan man slå ut vassa skärvor i olika storlekar. Dessa används vid tillverkning av verktyg såsom yxor och knivar men också till spetsar att fästa längst fram på spjut och pilar.

En stenåldersyxa

Stenyxor var de vanligen mest förekommande verktygen under yngre stenåldern, så även förmodligen bland våra urinvånare vid Högtorp. En stor mängd yxor har bevarats åt eftervärlden, men de tillhörande skaften av trä har i allmänhet gått förlorade i den naturliga förmultningsprocessen.

Med hjälp av skarp belysning avslöjas emellertid hur stenåldersyxan varit monterad i det tillhörande, ursprungliga skaftet (bilderna ovan). Yxan har legat dold i marken i omkring 5 000 år. Träskaftet multnade och ”försvann” troligen efter endast ett par hundra år.

Inte bara sten

Sten var det i särklass vanligaste materialet vid tillverkning av verktyg under stenåldern, men även ben användes i olika sammanhang. Bilderna här ovan visar exempel på fiskeredskap som våra urinvånare vid Högtorp sannolikt använde när de fiskade i den tämligen grunda havsvik som flöt nedanför deras boplats. Tillgången till fisk var extremt god, vilken gjorde att boplatsens invånare troligen aldrig behövde svälta.

Kanske gick man några meter ut i vattnet och harpunerade fiskar som man samlade i ett bylte eller helt sonika kastade upp på land. Harpunens spets kunde tillverkas av ben i vilket man monterade eggar av flinta (se bilden ovan). Harpunen försågs därefter med lämpligt skaft av trä.

Barnen kunde sitta ute på udden och meta. Till fiskespö använde man en lagom lång och spänstig trädgren och linan kunde bestå av fibrer från växter, till exempel brännässlor. Kroken snidade man ofta i ben (se bilden ovan).

En omkring 4 500 år gammal miniatyr

Flera tusen år efter istiden var det område som vi i dag benämner Österåker helt täckt av havets vatten. Men för ungefär 5 000 år sedan steg ett antal berg och förhöjningar i landskapet upp ur havet. På några sådana kustnära platser bosatte sig människor under yngre stenålder. Så skedde bland annat i Tråsättra, Lappdal och Högtorp. Boplatsernas invånare ägnade sig främst åt jakt och fiske, samt att samla frukter och bär. Vid utgrävning av boplatsen i Tråsättra år 2016 fann man bland annat ett antal miniatyrer föreställande såväl människoansikten som djur. Vi vet inte vilken funktion dessa miniatyrer haft, men förmodligen har de tjänat något magiskt syfte, som till exempel jaktlycka. Märkligt är att liknande miniatyrfigurer påträffats inom ett stort geografiskt område, innefattande såväl Finland som delar av Ryssland.

Från stenålder till vikingatid

Bilden ovan visar utsikten i väster från den plats på Klockarhagens kulle där den vikingatida hallen var belägen. På andra sidan av golfbanan ser vi de röda husen i Högtorp. Vid det område där dessa hus nu finns byggde vår orts förmodade urinvånare sina hyddor under yngre stenåldern, för cirka 5 000 år sedan. Hyddorna restes vid stranden till den dåtida, grunda havsvik som flöt där golfbanan i dag finns.

Under bronsåldern, 2 000 år senare, hade havsvikens strand flyttat flera hundra meter söderut och låg då i nivå med den nuvarande kyrkogårdens norra mur. Det område där golfbanan i dag finns utgjorde under bronsåldern bördig ängs- och jordbruksmark. Åkrarna var förhållandevis små, och inhägnade. På de bördiga ängarna betade böndernas kreatur.

Den grop som syns i bildens förgrund är omtvistad. Tidigare hembygdsforskare hävdar att den utgjort en del av fundamentet till en vikingatida barfred (fristående vakttorn), medan den arkeolog som senast undersökt gropen menar att det rör sig om en plundrad gravhög.

Texter: Rolf Ekelund