Hemma i många långa veckor, dels med sjuka barn och dels som sjuk själv. Vänner och grannar har handlat mat. Vi umgås med föräldrar och syskonfamiljer via Facetime. Några gånger virtuellt fika med kollegor men annars inte mycket till social samvaro. Tärande.
Mediciner som vidgar luftrören har hjälpt mig att andas och jag har sluppit besök på sjukhus.
Nu befinner jag mig i det stadiet när huvudet vill mer än kroppen orkar och jag undrar vad som egentligen är värst, de corona-liknande symptomen eller ledan och isoleringen.
Jag ska inte raljera, så klart är det viktigaste att lungorna fungerar men att vår sociala samvaro fungerar kommer inte långt efter. Jag saknar både småprat och längre samtal.
Social abstinens
Vi lider av social abstinens. Det gäller både mig och barnen. Sjuåringen blev frisk först och fick ge sig iväg till skolan. När vi hämtat vid skolbussen på eftermiddagen och åter parkerat i garaget utbrister tvååringen:
–Näe mamma, nu är vi ju hemma igeeen! Jag vill åka till mormor och morfar.
Så klart vill han det. Det vill jag också. Men det dröjer. Vi roar oss bäst vi kan, för den ene är sandlådan bästa stället att fördriva tid, men det gäller inte mig. Vad gör du för att dämpa den sociala abstinensen?
Facebook och ledan
Kanske är du som jag och spenderar mer tid i sociala medier. Jag har både tittat och lyssnat på lite av varje på Facebook och diverse andra streaming- och lyssnings-appar.
Jag jobbar hemifrån några få timmar i veckan. När jag jobbade med vår Facebook-sida insåg jag vilken betydelse den sidan och mina kollegor haft för mig i min hemmatillvaro. Det har varit livesändningar, små inspelade filmer och en påsk-podd.
Jag har legat i soffan och lyssnat på andakt, suttit ute och lyssnat på reflektioner och fällt en och annan tår till både ord och toner. Jag har sjungit med högt i psalmer, högre än jag någonsin skulle sjunga bland folk, en trevlig fördel. En annan fördel är att man kan greja samtidigt som man lyssnar, vika tvätt, ta hand om disken – när orken finns vill säga.
Jag och barnen har tittat tillsammans också, på pedagogers filmer där de berättat bibel-
berättelser med hjälp av bilder. De vänder sig till sina barngrupper genom kameran. Vi andra, med eller utan barn, får också ta del av deras fina sätt berätta.
Det är ingen som producerat filmerna, ljussättning och smink saknas och visst, ibland skulle vi behöva jobba med ljudkvalitén, men vad spelar det för roll. Mina kollegor fortsätter göra sina jobb, i en delvis ny kanal, och jag känner deras engagemang, deras tro på vad de gör och säger. Jag berörs.
Förändrat efter krisen?
Även om jag längtar efter social samvaro hjälper den digitala. Och jag ser fördelarna med de digitala gudstjänsterna och filmade reflektioner.
Det är alltid människor som av olika anledningar vill ha kontakt med sin lokala kyrka även om de inte kan vara fysiskt närvarande. Är du en av dem?
Jag funderar på vad som kommer vara förändrat när corona-krisen klingat av? Vad har samhället lärt sig, vad har kyrkan lärt sig och vad har du och jag lärt oss? Det återstår att se.
De här sjuka veckorna har varit en pärs och återhämtningen har bara börjat. Samtidigt tänker jag på alla de människor som har det värre. På grund av ensamhet och leda, av nattsvart ångest eller ännu värre. Och därför vill jag
avsluta med: Du vet väl att oavsett om det är totalt nattsvart eller om du bara behöver någon att prata med så finns kyrkans personal för dig.
Jag har så fina kollegor som utbildat sig för din och min skull, för att vara Guds öron, ögon och hjärtan på jorden. Alla präster och diakoner har dessutom tystnadsplikt. Ett tips från en hemmavarande kommunikatör.
Ellen Jansson Weist, kommunikatör