Levande ljus har en förunderlig förmåga att beröra oss. Med sitt stilla sken påminner dem om vad vi känner och tänker. De blir en bild för längtan och oro, för tacksamhet och kärlek. Inne i kyrkorna tänder vi därför ljus året om. De brinner som en slags ordlös bön.
På samma sätt är det med gravljusen i allhelgonatid. De lyser i mörkret som om de var en spegel av stjärnhimlen. Tänk så mycket kärlek de står för! Timme efter timme sprider de ljus i mörkret och tröst i sorgen.
Det finns något djupt mänskligt, men också något djup gudomligt, med vår längtan efter ljus. I bibeln beskrivs Guds eget väsen som ljus. Kanske är vår längtan efter ljus i grund och botten en längtan efter det heliga? En längtan efter sammanhang, mening och frid. Jag tror det.
Denna allhelgonahelg vill jag därför önska dig allt det goda som ljuset symboliserar: tröst, hopp och tro. Må Gud välsigna dig! Och glöm inte att tända ett ljus!
/Elinor Johansson, kyrkoherde i Örgryte pastorat