Det är senhöst, hårdare restriktioner har nyligen införts och på Östra sjukhuset läggs återigen allt fler covid 19-patienter in. Jag kopplar upp mig digitalt med Gudrun Ernstson, socionom, och Anders Elfström, sjukhuspastor, som arbetar i Sjukhuskyrkan. De märker att personalen på sjukhuset är trötta.
– Om vi är många som är trötta på coronapandemin så är personalen extremt trötta! De jobbar för fullt, har fått kapa sin semester och nu ökar arbetsbelastningen rejält igen. När fler smittas i samhället innebär det att också fler i sjukvårdspersonalen smittas. Och det ökar i sin tur bördan på dem som arbetar och som redan är utarbetade, menar Gudrun.
Anders håller med; den andra vågen känns tung. Det ligger mycket oro i luften. Samtidigt finns det större kunskap och erfarenhet nu, tycker han.
– När vi går in till patienter nu har vi alltid visir, även om där inte finns någon konstaterad smitta. Så var det inte i våras, säger han.
– Det är också tydligare markerade avstånd i personalrum. Även om personalen arbetar tätt inpå varandra försöker de mer tydligt hålla avstånd mellan sig när de kan, säger Gudrun.
Sjukhuskyrkan arbetar med att både stötta patienter, anhöriga och personal. Förutom Anders och Gudrun ingår också tre sjukhuspräster, två diakoner, en psykolog och en katolsk nunna i teamet. Sjukhuskyrkan kan också förmedla kontakter till andra trossamfund. Och även om många yttre förutsättningar förändrats i och med coronapandemin är uppdraget i stort sett det samma.
– Oavsett om du är svårt sjuk i cancer eller i covid-19 är det samma frågor och förtvivlan som väcks, menar Gudrun. Den stora skillnaden är att närstående inte fått besöka sina sjuka nära och kära. Endast undantagsvis, om läget är allvarligt, har de fått komma in. Där har Sjukhuskyrkan kunnat fylla en viktig funktion. De närstående vet att någon finns hos deras nära och kära när de själva inte kan vara där, och kan känna någon sorts tröst i det.
Halva ansiktet är skymt bakom visir och munskydd och det kan vara svårt att höras genom det. Men jag brukar försöka nicka och le instämmande och förhoppningsvis ser patienten lite av mina ögon i alla fall.
Gudrun Ernstsson
Kontakten med personalen på avdelningarna är god – både Gudrun och Anders känner att Sjukhuskyrkan har ett gott förtroende. Ofta är det också på kallelse från personalen som besöken hos patienter sker. Någon i Sjukhuskyrkan finns i beredskap dygnet runt och de kommer alltid när någon kallar.
– Det kan vara allvarliga akuta situationer; allt ifrån att någon har dött eller att sjukdomen är inne i ett allvarligt skede. Människor har behov av att prata om vad de varit med om. Det kan ha varit covid-19, men även andra sjukdomar, säger Anders.
De covid-19-patienter de möter befinner sig oftast i ett läge där de håller på att tillfriskna. Några efter en längre tid i respirator. Samtalen pendlar mellan vardaglighet och de stora existentiella frågorna.
– När patienterna vaknar upp är det ofta med en känsla av overklighet. De undrar över vad de har varit med om. Samtidigt är många ännu inte helt medvetna. Efter hand kommer de existentiella tankarna och en oro över hur nära döden de varit. En del kan landa i en tacksamhet över livet och få en beslutsamhet att ta tag i det som tidigare skjutits undan, berättar Anders.
Att möta smittade patienter är inget nytt för Sjukhuskyrkan. Skillnaden nu är att det sker mycket oftare. Jag frågar hur det går till rent praktiskt att ha ett samtal med en covid-19-patient i full skyddsutrustning.
– Det är en hel process att klä sig. Det är handsprit, handskar, munskydd och visir som vi får hjälp med att ta på. Att gå in till en patient i full skyddsutrustning tror jag däremot är mer ovant för oss än för patienterna. De har vant sig vid att dem de möter ser ut så här, säger Anders.
Utrustningen kan vara en utmaning för kommunikationen. Kroppsspråket och mimiken blir otydligare och även beröring, som att trycka någons hand till tröst, uteblir.
– Halva ansiktet är skymt bakom visir och munskydd och det kan vara svårt att höras genom det. Men jag brukar försöka nicka och le instämmande och förhoppningsvis ser patienten lite av mina ögon i alla fall. Jag försöker också instämma verbalt. När personen berättar om sina känslor och upplevelser brukar jag upprepa ”Är det så här du känner...” Det blir ett sätt att prata och att bekräfta personen.
Och på något sätt går det ändå att mötas. Det är full koncentration som råder, och det blir svettigt och varmt.
– En gång satt jag i mer än en timme då det fanns behov av ett längre samtal. Efteråt var jag yr och hade huvudvärk av värmen! Då tänkte jag på personalen som ofta behöver vara där, kanske 4 timmar åt gången, i ansträngande arbete och utan att kunna lämna rummet. Det är både mentalt och fysiskt påfrestande för dem, menar Gudrun.
