Foto: Helena Sandström

Jag vill hjälpa människor

Nyhet Publicerad

Sina har precis avslutat dagens arbetspass när vi ses. Han håller på att hjälpa organisten Mikael i Sankt Pauli församling, med att digitalisera notförrådet.

Vi sätter oss ute i det fina vårvädret för vår pratstund. Det första som slår mig är att han pratar väldigt bra svenska.
– Jag har lärt mig svenska genom att träffa människor och prata. Jag talar flera språk och har lätt för att lära.

Sina Ghaderi kommer från Iran, är uppvuxen i en kurdisk familj, och flydde till Sverige år 2015.
Skälet till att han flydde är att han är konvertit. Är det skäl nog för att fly hela vägen till Sverige? Ja, eftersom Iran är ett land som styrs enligt shiamuslimska principer och vars lagar grundas på koranen och sharia. Som kurd anser myndigheterna i Iran att Sina är född muslim.
– Det jag gjort mig skyldig till i Iran när jag döptes och blev kristen är avfällighet, och enligt sharia är straffet för avfällighet döden.

Sinas ansökan om uppehållstillstånd i Sverige har avslagits i alla instanser eftersom de svenska myndigheterna inte anser att det är trovärdigt att han är kristen.
– Myndigheterna tror inte att jag konverterat på riktigt och ser därför inget hinder för att skicka tillbaka mig till Iran. Men myndigheterna i Iran tror på att jag är konvertit. Därför är jag nu mittemellan – inget uppehållstillstånd men inte heller någon utvisning. Men om jag skickas tillbaka är det till förhör, tortyr och kanske döden i ett iranskt fängelse.

Vi pratar om det kaos som flyktingvågen 2015 innebar. Sina kom vägen från Turkiet via Grekland. Att vara en ung man som lämnat sin familj för att hitta en plats att få leva det liv han vill kräver mycket mod och tillit. Han berättar att han pratade med Gud för att få hjälp på vägen över havet.
– När jag kom till Malmö i slutet av 2015 var det -20 grader och mörkt. Jag undrade vart jag hade kommit. Det var så kallt!

Sankt Pauli kyrka Foto: Helena Sandström

I Göteborg fick han jobb på Köttbulle-källaren vid Saluhallen. Framför allt var det fredag till söndag som han fick timmar. Han berättade för ägaren att han gärna jobbade, men att han måste få gå till kyrkans gudstjänst också. Så vissa söndagar fick han ledigt för att kunna gå till kyrkan.
– Jag besökte flera kyrkors gudstjänst, satt alltid längst ner i hörnet och bad ensam. Jag ville tillhöra församlingen, men kände mig inte riktigt hemma.

Via en farbror som bor i Ulricehamn med en kristen fru, så fick han kontakt med en präst. Sina mötte Ulf på farbroderns tandläkarmottagning. De bad tillsammans och pratade om Bibeln, tills Ulf slog ihop boken och frågade:
– Hur kunde myndigheterna inte tro på dig? Du kan ju mer om bibeln än vad jag kan…

Ulf hjälpte Sina att komma i kontakt med Sankt Pauli församling, och presenterade honom för Daniel, präst i församlingen. Och i Sankt Pauli blev han välkomnad och har hittat en plats. Här är han med i olika sammanhang i församlingen. I en hemgrupp som träffas på måndagar, som kyrkvärd, han har suttit vakt i den öppna kyrkan och nu hjälper han till med notbiblioteket.

Tidigare i år blev han ansikte utåt för fler konvertiter när församlingsbor gick ihop och gjorde en annons som publicerades i bland annat DN och Dagen. Dessutom skapades en Facebookgrupp ”Låt Sina stanna”
– Jag har aldrig velat vara den som syns och ropar högt för att synas, det bara blev så. Men kanske kan jag hjälpa dem som inte haft tur som jag att kunna höras. Det finns många konver-titer i Sverige idag.

När jag frågar vad han vill göra med livet och vad han vill arbeta med så är svaret:
– Jag hade tänkt att utbilda mig till tandläkare, men måste läsa in sista året på gymnasiet och sedan ytterligare fem år, så kanske får det bli något annat.
I Iran läste jag biologi, det tycker jag är intressant. Men jag vill också berätta för människor om Jesus, och hjälpa dem att hitta till kristendomen, att hjälpa människor på olika sätt. Min pappa är bonde och odlade vete och grönsaker. Han delade alltid med sig till andra byar av det som familjen inte behövde. Så tänker jag också; jag behöver jobba extra hårt för att hjälpa andra. Inte bara min familj, men alla människor omkring mig som behöver hjälp.

Men hur håller man modet och hoppet uppe när man är i Sinas situation?
– Jag har dagar och kvällar när jag är ledsen och allt känns mörkt. Men jag talar med Gud, jag frågar vad han vill med mig. Nu för tiden är det inte lika många mörka stunder. Jag har tänkt på uttrycket att man får bära sitt kors, och funderat på om det är det jag gjorde när jag lämnade allt och alla i Iran. Och jag kom fram till att det är det jag gör – jag bär mitt kors. För min tro och för att kunna leva ett ärligt liv. Och jag vill dela med mig av livet med Gud som leder mig. När jag frågar honom får jag svar!

När vi avslutar vårt samtal med fotografering i kyrkan, kommer en dam med rullator utanför porten, Sina är snabbt framme och erbjuder hjälp att komma in. En naturlig gest i all ödmjukhet. En ödmjukhet som lyser igenom i allt han säger och gör.