Pilgrimsvandring i Örgryte börjar ofta med en gudstjänst i Skårs kyrka. Till gudstjänsten är vem som helst välkommen, också den som inte orkar vandra.
– ”Du får gå för mig”, brukar en del säga, berättar Annika. Det känns fint att vi kan bära med oss dem i tanken.
Vandringen går ofta lokalt. Naturen längs Delsjön är fin att vandra i och de har även vandrat runt de sex kyrkorna i Örgryte pastorat. Men de har också vandrat på andra platser, till exempel på Orust, Öckerö och Björkö. Anna Märta och Annika provgår alltid i förväg så att de känner till terrängen. Målet är att vandringen ska vara tillgänglig.
– Många 70-80-åringar har bra kondition, kanske tack vare att de inte blev skjutsade så mycket som barn, utan fick gå eller cykla själva. Och det går att ordna vandringar som är anpassade också för rollator eller barnvagn, menar Anna Märta.
Gruppen vandrar i tystnad delar av vandringen, men det finns också tid att dela liv och tankar. Det blir stopp för matrast och även andra stopp längs vägen för bön, psalmsång och ”ett ord att tugga på”, ett uttryck som pastorn och författaren Tomas Sjödin myntat. Anna Märta berättar att hon och Annika ofta utgår från olika teman, till exempel Frälsarkransen, pilgrimens nyckelord eller Birgittas bön. De firar ibland också mässa längs vägen.
Intresset för pilgrimsvandring har exploderat de senaste 15-20 åren. Tanken med att gå in i tystnad och fokusera inåt tycks tilltala allt fler. På många håll rustas gamla och nya pilgrimsleder upp. Mest känd är kanske den långa leden El Camino i Spanien. Finns det då en risk att pilgrimsvandringen blir till prestation, ännu en punkt på en ”bucket list” att pricka av?
– Den risken finns ju alltid, men samtidigt finns också möjligheten att man faktiskt blir påverkad av vandringen på ett sätt som man inte kunnat föreställa sig. Pilgrimsvandring var från början en vandring till ett heligt mål, ofta där reliker från ett helgon finns bevarade. Så kan det till viss del vara även idag. Men det som är så fantastiskt är att jag inte behöver åka till Spanien – jag kan pilgrimsvandra här hemma. Det är främst en vandring inåt, menar Anna Märta.
– Det heliga finns runt omkring oss, håller Annika med. Gud är inte långt borta från oss. Skapelsen är helig och människan själv är helig. Därför tycker jag att ett heligt mål är att tänka på andra. Och den stora upplevelsen kan vara 15 minuter bort från där jag bor – det har jag upptäckt det här coronaåret.
Själva vandringen, vad den gör med oss, är något som båda två funderat mycket kring.
– När vi var nomadfolk vandrade vi för att söka föda. Idag vandrar vi för att söka en annan sorts föda. Jag tror att när kroppen får något att jobba med släpps tanken fri och vi kan ställa in oss på den våglängd vi behöver, säger Annika.
Anna Märta återkommer till Heliga Birgittas bön som lyder ”Herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den”.
– Men visste du att det finns en fortsättning: ”Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare, så uppfyll då min längtan och visa mig vägen”. Svårigheter möter vi alla, men Gud är vår medvandrare och vill vara med oss på vår livsväg. Jag tror att många idag upplever att de har fastnat, både kroppsligt och andligt och känner en längtan efter rörelse, på olika sätt. Där kan pilgrimsvandringen hjälpa oss att få syn på oss själva, våra medmänniskor och Gud.
Vila och rörelse tycks inte vara varandras motsatser – utan verkar tvärtom höra ihop. I våra moderna och rätt fulltecknade liv kan det tyckas som om vi är inne i en händelsespiral där allt snurrar väldigt fort. Istället för en rörelse framåt blir känslan kanske snarare att vi stampar kvar på samma fläck.
– Många, inte minst unga, tror att de har så mycket de måste göra. Jag tror att det kan hjälpa de unga att leva om de unnar sig pauser, så att de får tid att ställa in sitt hjärta och huvud på det som är viktigt, fortsätter Annika.
