De är bara inne på tredje veckan som nya diakoner i pastoratet: Malin Stomenius i Sankt Pauli församling och Jonas Lööf i Skårs kyrka i Örgryte församling. Men de har tidigare lång erfarenhet av att jobba i Svenska kyrkan. Jag stämmer träff med dem en vacker höstdag i september för att höra deras tankar om diakonyrket som sådant och om vilka drömmar och förväntningar de har för framtiden.
– Jag har varit engagerad i kyrkan sen jag var barn, berättar Malin. Från barntimmar till konfirmand, till extravaktmästare. Jag har mött många längs vägen – inte minst en diakon som jag i efterhand har förstått har betytt mycket för mig. Jag funderade ett tag på om jag skulle bli präst, men det blev snabbt väldigt tydligt att det var diakon som var min väg. Och det har nog att göra med att jag haft goda förebilder.
Jonas känner också igen att han mött goda förebilder i kyrkan. Själv jobbade han flera år som ungdomsledare i Fässbergs församling.
– Här fick jag ofta den omhändertagande rollen. Jag fick en del jobbiga samtal och insåg hur mycket mötet där och då betydde. Ibland fick jag höra ”Du borde bli präst” – men det landade inte riktigt hos mig. I stället mognade beslutet att bli diakon fram.
Se människan
Det kan vara att möta människor i svåra situationer men också i deras glada stunder.
Jonas Lööf
För Malin var diakonyrket utstakat tidigt. Det har nu hunnit bli 26 år för Malin i Kortedala församling och nu var det dags att göra något nytt. Jonas kommer senast från en tjänst som diakon i Sävedalen. Jag frågar dem om vilken deras syn på diakoni är – och vad som är diakonens uppgift.
– Jag tänker att diakoni är att se varje människa som individ. I kyrkan har vi många gruppverksamheter men jag tänker att diakonens uppgift är att vara den som ser, säger Malin.
– Det kan vara att möta människor i svåra situationer, kanske när ett äktenskap kraschat eller när någon har förlorat någon nära – men också att möta människor i deras glada stunder, fortsätter Jonas. Att ge människor möjlighet att få sätta ord på sin berättelse och att vi kan vara den som lyssnar. Det är inte alltid så att vi ska lotsa. Ofta är det just när de själva får sätta ord på sina känslor som de kommer vidare i tanken.
– Vi diakoner kan också finnas med som ett stöd. Vi kan gå med vid jobbiga saker – till exempel kontakt med myndigheter – men vi kan inte göra jobbet åt dem, alla människor ansvarar för sitt liv, inflikar Malin.
