Utställningen speglar det ljus som bådas konstnärsskap i grunden präglas av. Även där det ter sig som mörkast ser vi ljus, även i de mörkaste tider finner människan hopp.
Mötet med ljuset sker i Birgitta Anderssons oljemålningar som hänger runt pelarna i kyrkosalen och på Marja-leena Sillanpääs guldmålning på en brudkista som står framför ett mindre altare.
Mötet mellan Andersson och Sillanpää började för ca 25 år sen på Kungl. Konsthögskolans avdelning för grafik. Under samtalen runt fikabordet växte ömsesidig nyfikenhet och glädje. Genom åren har samtalen fortsatt, ibland med långa mellanrum t ex när den ena studerade i Finland och i New York, medan den andre besökt kloster och historiska platser i Egypten eller rest i Sydamerika. Men de senaste åren har båda håll sig hemma i Hornstull och mötena är mer frekventa.
Sillanpää har presenterat Anderssons måleri i två separatutställningar det senaste året. Den tredje pågår nu; en utställning med tre generationer målare på Konstfrämjandet i Örebro (William Jernberg, Carl Michael Lundberg, Birgitta Andersson) som pågår samtidigt med denna.
Ljus har kommit ned till jorden i S:t Nicolai kyrkan är den första med Birgitta Andersson och Marja-leena Sillanpää tillsammans.
Birgitta Andersson
13 MÅLNINGAR - visas på pelarna i kyrksalen. Olja på duk, målade mellan 2000-2025
Birgittas blick ser stämningar i en människas hållning, ser en annan tid på en annan plats i ljuset som lyser in i hennes ateljè på Långholmen, ser fjärran länder via himlar och vatten som ger oss förnimmelser av dofter, ser människor, tillsammans med en hund eller katt i en egen stilla tillvaro, ser det som finns att se över bordet, men även det som inte syns med blotta ögat. Det vi känner mot huden, luften. Birgitta visar oss även detta osynliga, luften, som är mild.
Hon säger att hon inte kan sluta måla för att hon vill att en inre sanning ska komma fram, men nog finns den där; en latent andlighet, den som finns i oss, i var och en, och därmed i allt liv på jorden, när vi ser in i oss själva i det vi kallar vår själ.
Marja-leena Sillanpää
ATT FYLLA TOMRUM MED LJUS - visas på golvet framför ett mindre altarbord. Guldpigment på gouasche, åldrig träkista. 2025
Det finns en tystnad i ett visst ljus, en möjlighet för djupsinnig inkänning genom värmens inverkan. Enskilda minnesbilder som passerar genom oss separat eller tillsammans kan härledas och kännas igen, för att slutligen belysas och namnges. Istället för att filtrera bort det okända ges möjligheten till att närma oss och upptäcka igenkännbara frekvenser.
Skulpturen belyser de ögonblick som tiden stannar upp, när solens strålar träffar oss.
Hon säger; när jag en gång lämnat nuet är detta den plats där jag ska vara, med uteslutande av varje annan plats. Placeringen får denna tid att framträda i ett hittills osett nytt ljus.
