Fråga
Hej! Min sambo (vi är båda i 40-årsåldern) har hamnat i en livs-/identitetskris som är kopplat till barndom och att han gör allt för andra och sätter sig själv i andra hand. Han hamnade här för några månader sedan när vi först bestämt att vi skulle förlova oss men att han sedan kände att han inte ville det (han har egentligen aldrig sett det som något specielllt utan gick med på det för min skull fick jag veta och förstod sen). Han fick väldigt dåligt samvete för att han sårat mig och var rädd att han skulle förlora mig pga detta. Han har haft och visat mycket kärlek sen vi träffades för drygt 3 år sedan men nu är han inte i kontakt med sina känslor och ifrågasätter vad han känner för mig och det gäller även andra i hans omgivning som släkt. Han säger dock att han tycker om mig mycket och har sedan detta inträffat sagt att jag är näst viktigast i hans liv efter hans barn, men han kan inte säga orden att han älskar mig. Han har själv valt att gå i individuell terapi samt att vi går på parterapi tillsammans. Har sökt och läst mycket på nätet men hittar inte många fall där man klarat att ta sig igenom en sådan här kris tillsammans utan de flesta fall slutar med separation och skilsmässa. Det är givetvis påfrestande för oss båda och jag försöker stötta så gott jag kan (och läser mycket om hur man kan stötta på bästa sätt) och vi har som mål att klara detta men hur ser det ut; finns det par som klarat detta, eller kämpar vi förgäves? Har svårt att tro att han tidigare inte älskat mig så jag undrar också om man ofta hittar tillbaka till sina känslor eller kan det vara så att han i och med detta tillstånd han är i nu har tappat dem för alltid?
Anonym
FAMILJERÅDGIVARNA SVARAR
Hej Anonym!
Du berättar om din oro för att sambon har förlorat sin kärlek till dig för alltid. Ni går i parterapi, men du söker information om det verkligen kan hjälpa er att hitta tillbaka till varandra och inte resultera i separation.
Vår erfarenhet som familjerådgivare är att det i de allra flesta fall när par kommer tillsammans på terapi för att få det bättre tillsammans också får det. Mer sällan leder det till separation. Däremot är det inte ovanligt under individualterapi att man blir mer inåtvänd och självcentrerad i perioder.
Du beskriver att din sambo levt mycket för andras skull vilket han nu går i terapi för. När man går in i en terapi som syftar till förändring så är det en djupgående process som oftast har sina rötter i uppväxten. Man behöver då fokusera på sig själv och kan upplevas som annorlunda av omgivningen. Man behöver få vara introvert under den processen. Det låter som han behöver hitta sätt att bejaka sig själv och sina känslor också. Precis som du skriver är det en rätt förvirrad tid när man inte ens själv förstår vad som händer eller vad man känner. Då är det också svårt att uttrycka det till sin partner.
Din oro och rädsla kan du uttrycka i parsamtalen och ni kan tillsammans med terapeuten prata om hur ni ska handskas med den här otrygga situationen och hur ni kan vara ett stöd för varandra. Övrig tid är det bättre att ni fortsätter göra de saker ihop som ni tidigare gjort. Det låter som din sambo gör ett viktigt jobb med sig själv, som också gör honom tydligare i er relation. Om din oro blir så stark att den är svår att uthärda så är det klokt att du söker hjälp för egen del.
/Caroline Burstedt, Louise Nordström och Mats Ekerbring, familjerådgivare hos Svenska kyrkan