Olika generationer – mycket som skiljer och förenar

Majken Nyström Norvenius, 79, och William Olsson, 15, bor på grannöarna Hyppeln och Rörö, men har aldrig träffats. När den reslige tonåringen kliver in i hennes uterum dröjer det inte länge förrän samtalet är igång. Kim Larsen, den danske musikern, förenar. 
– Jag såg många kommentarer om hans bortgång på Facebook förra året och förstod att han var en ikon för danskarna, säger Majken.
– Jo, det stämmer, och på Hyppeln! säger William leende.

Majken bjuder på hemgjord flädersaft och rulltårta med aprikoser från Rörö. Det märks att hon gillar att prata med ungdomar. 
– Jag arbetade i många år på lågstadiet i Backa i Göteborg och stortrivdes, berättar hon. 

Att få läsa vidare på 50-talet var inte självklart för alla.
– Men ”Folkhemmet” hade börjat ta fart och vi var många arbetarbarn från min klass i Helsingborg, som fortsatte till högre studier. Min mor såg inga hinder, även om det var skralt i kassan och hon slet med diverse olika arbeten. 

Majkens äldre bröder arbetade redan.  
– Efter realexamen tvekade mor inte att låta mig fortsätta till studenten, även om far tyckte det var dags att börja arbeta.

William lyssnar. 
– Själv borde jag väl ta lite mer ansvar för skolan, säger han.
– Det var en dröm att ta studenten, fortsätter Majken. Mina äldre bröder bar mig på sina axlar från flickläroverket i Helsingborg, då var far också väldigt, väldigt stolt. Att sedan få studera vidare till småskollärare, ja, då gick min barndomsdröm i uppfyllelse.

William har också en klar bild av vad han helst vill arbeta med.
– Elektriker. Jag börjar 9:an nu och får börja kolla upp vilka utbildningar som finns, säger han. 

Helst vill han även i framtiden kunna bo på Hyppeln. Där finns familjen, rötterna och närmaste släkten. 
– Det är så fint så det går inte sätta ord på det, säger han och tittar ut över havet.

Fast det är ju mer liv på en kyrkogård än på HÔppeln, tillägger han. I alla fall på vintern. Så småningom får utbildning och jobb styra var han ska bo.
– Det är ju inte billigt att skaffa hus heller, konstaterar han, eller att hitta en tomt. 
Majken och han pratar lite om livet på öarna, om nya hus och byggnader som kommer upp och stör utsikten. Om omtanke, hänsyn och ansvar mot sina grannar. 
– Det är fantastiskt att bo så här på en ö, enas de om. Man känner varandra och bryr sig. 

Föräldrar är viktiga

Att bli vuxen kommer att innebära mer ansvar, men William bekymrar sig inte i förväg. 
– Har det funkat för andra i alla tider, ska det väl lösa sig, säger han enkelt. När man betalt sina fem första räkningar, rullar det väl på. I år har han haft sitt första sommarjobb. Han var hamnvakt på Hyppeln, tog emot hamnavgifter, höll snyggt och städade toaletter.

Mycket ansvar?
– Njae, men det klart att det hängde ju på mig att det var snyggt och att alla betalade. 

Sommaren har varit kul. På högstadiet och på konfaläsningen har han lärt känna kompisar på fler öar, som han hängt med på lovet.  
– Mamma och pappa vill gärna ha koll på mig, de sms:ar och så, men det är okej, jag förstår dem. Jag trivs bra hemma också, vi gillar att umgås och har väldigt, väldigt kul ihop!
– Andra kan tänka att föräldrar är ”nåt som man har”, men de är ju väldigt viktiga för en, de som tar hand om en. Det är bra att visa respekt för att de existerar, tror jag.
– Min morfar är också en stor del i mitt liv, jag ser upp till honom. Han gör väldigt mycket för att jag ska ha det bra, ja, för alla barnbarnen. Sån vill jag också bli. Ibland blir jag kallad Flemming, som han, säger han och ler. 

Tiderna har förändrats

Majken berättar, att hon som fått möjlighet att studera, känt stort ansvar för att göra sitt bästa. Att komma från arbetarmiljö var inte alltid lätt. På läroverket deklarerade en lärare högt vilket arbete vars och ens pappa hade, som doktor eller bankdirektör. Hennes mor fick frågan av en arbetskamrat på tvätteriet, hur hon skulle ha råd att hålla Majken med tillräckligt fina kläder.

Majken blir rörd när hon berättar och William konstaterar att tiderna förändrats. Majken blev småskollärare och gifte sig, men blev hastigt och oväntat änka när döttrarna var små. 
– Det var förstås svårt att bli ensam med flickorna, men jag ville inte att mor skulle tycka synd om oss. Det var väl ett försvar. Sen fick jag min tjänst i Backa, som jag trivdes med, så fina elever, föräldrar och kollegor. Där blev jag kvar i 35 år. Efter många år i Göteborg gifte hon om sig och kom med sin make till Rörö 2007. Fem år senare blev hon åter änka, men att flytta var aldrig aktuellt.
– Att få bo så här vackert, så lugnt bland så fina människor är fantastiskt! 

Hon deltar i samhällslivet och ansvarar bland annat för midsommardansen i Parken. Majken går gärna i gudstjänst till både församlingshemmet och Sion.

Lite mindre ansvarsfull

– Om jag fick leva om mitt liv, hade jag velat vara mer tydlig och lite mindre ansvarsfull. Det hände, att jobbet och pliktkänslan gick före mina barns önskemål. I dag hade jag prioriterat annorlunda.

Lättar ansvaret när man blir lite äldre, barnen är vuxna och har sina egna liv?

Majken funderar. 
– Man ska alltid finnas till för sina medmänniskor och då främst familjen. Ett stort ansvar, inte minst som äldre, är ju också att ta hand om sig själv, hem, hus, trädgård och de uppgifter man lovat ta sig an.

William flikar in: 
– Jag känner ansvar för mina småkusiner. De är fyra och sju år och bor i stan, men älskar att vara på Hyppeln. Jag känner ansvar för att ge dem samma uppväxt som jag har fått, att älska dem lika mycket som morfar gjort för mig.

Samtalet rundas så småningom av och William reser sig för att promenera ned till hamnen där han tar sin egen båt, egentligen morfars, hem till Hyppeln. Majken säger tack och hej då och tillägger:
– En sån givande eftermiddag! Vad mycket man har att lära av människor man inte känner!  

Text och foto: Cecilia Sundström