Hedra din far och mor – men ge dig själv en paus ibland!

Lena Andersson på Hälsö var själv i 55-årsåldern när hennes pappa Lennart, 85, plötsligt blev ”lite åldersskör” som hon säger. Han som alltid varit pigg och vältränad och jobbat långt upp i åren blev plötsligt både stapplig och vilsen. Så småningom kom han till ett äldreboende. 

Mamma Barbro, två år äldre, bodde kvar hemma med hemtjänst, innan hon något år senare kom till samma boende.

Lena och hennes man Roger hade något år tidigare flyttat från Skövde till Göteborg för att komma närmare barn och barnbarn. Flytten gick sedan vidare till Hälsö. 
– Det blev många bilturer till föräldrarna i Skara på helgerna. Först till mamma, sen tillsammans med henne till pappa på boendet – och så vidare till min svärmor Karin i Skövde, som vi också ville hinna träffa. Min man är ensambarn, hans mamma var änka och gick bort 2016. 

Lena arbetade heltid, även helger och det var mycket praktiskt att ta ansvar för under de här åren. Varje besök innebar en göralista: köpa ett par byxor till pappa, fixa hygienartiklar som tagit slut, ta ut kontanter, göra ärenden till apoteket och så vidare. Hennes äldre bror tog ansvar för att betala räkningar. 
– Vi syskon ringde och mejlade varandra jättemycket. Vi har alltid haft kontakt, men extra mycket då. 

Vid den tiden hade Lena två barnbarn och fick ytterligare två under de här åren, idag är de fem stycken.
– Vi ville ju finnas där för dem också, det var väldigt viktigt för oss. Ibland åkte jag direkt från mamma till dem. Det var en speciell känsla att hålla hennes gamla hand och några timmar senare en liten barnhand.
– Det är viktigt att hämta kraft någonstans, fortsätter hon. Det är lätt att tänka ”detta borde jag klara” men man måste försöka ta hand om sig själv också, ge sig själv pauser.  

Lena konstaterar att det ändå fanns mycket som underlättade. 
– Vi är fyra syskon som kunde dela på ansvaret, även om alla bodde på avstånd, i Göteborg och Stockholm. Mamma och pappa kom också till ett bra boende med fin personal, där vi kände oss trygga med att lämna dem. 

Ljusa minnen och saknad

Lena känner inte igen problemen kring äldreomsorg som man hör om i många storstäder. 
– Men visst satt vi i möten med biståndshandläggare om diverse praktiska saker. Vi har krigat om både färdtjänstbilar och skalad potatis!

Ingen av föräldrarna fick en förändrad personlighet, vilket betydde mycket, säger Lena. De hade fin kontakt, med många ljuspunkter, och föräldrarna var heller inte rädda för att dö.
– Vi var med, alla fyra syskon, när mamma dog och likadant med pappa två år senare. När döden närmade sig sa pappa: ”Nu vill jag fortsätta!” Det var skönt att höra. När svärmor gick bort i cancer ett halvår efter pappa hann vi tyvärr inte dit. Det grämer mig, även om vi fanns med på alla sätt fram till dess.

 Det blev totalt cirka sju år som Lena och hennes syskon tog extra mycket ansvar för sina föräldrar och på slutet även för svärmor.
– Hur orkade vi? kan jag fråga mig och visst var det en slags lättnad när de gick bort. Det är en lättnad att inte behöva ansvara för allt praktiskt och att ständigt åka iväg på helgerna. Inte heller behöver vi oroa oss för dem. 
– De behöver ju inte lida heller ... säger Lena och tillägger: det kanske är ett sätt att skydda sig lite, att säga så. 

Idag kan hon se på det med lite distans. Den första tiden efter föräldrarnas bortgång slogs hon av hur oerhört trött hon var. 
– Att upplösa ett föräldrahem tar ju också på krafterna. 

Lena nämner också samvets­förebråelserna. Att alltid känna sig otillräcklig, vilja göra mer. 
– Jag brottades alltid med att vi borde varit där oftare, men personalen sa: ”Ni kommer ju så mycket ni kan!” Det hjälpte mig jättemycket!

Idag förknippar hon sina föräldrar och svärföräldrar med ljusa minnen och saknad. 

Lej bort det som går

Som diakon i kyrkan möter Lena många anhöriga i samtal och andra sammanhang och ser att många kämpar. Det finns ett behov av att få prata och lätta hjärtat.  
– Man orkar inte hur mycket om helst. Som anhörig är man ständigt ”påkopplad” – och det är döjobbigt. Det är viktigt att vara ärlig mot sig själv – ”så här känner jag”. Kanske har man någon nära vän som man kan få ”pysa” hos.

Kommunens anhörigstöd betyder mycket för många, berättar Lena. 
– Eller kontakta oss på kyrkans samtalsmottagning! Vi finns både på Öckerö och i Torslanda/Björlanda. 

Hon tipsar även om att leja bort sånt som andra kan göra. 
– Om ekonomin inte är ett hinder, så lej bort städningen till exempel. Gör själv det som är svårare att leja bort, betala räkningar till exempel, så kan det bli tid över att umgås. Man får försöka tänka att detta är för en tid, man vet inte hur länge, men sen kommer något annat.

Själv hämtar Lena mycket energi hos sina barn och barnbarn. 
– Där kommer livet på nytt! 

Hon laddar också energi på golfbanan.
– Det är fantastiskt! Att vara utomhus och röra på sig. Sen är min tro fundamentet i allt, den ger mig kraft i livet och gav kraft även i detta. 

Brukade du tänka på budordet om att ”hedra din far och din mor?”
– Faktiskt inte så mycket utifrån det. Mer att de alltid har gjort sitt bästa för oss, efter förmåga. 
– Sen är det inte självklart för alla att ta ansvar för föräldrarna när de blir gamla. Det kan finnas orsaker till det som vi inte vet om, vi vet inte hur relationen sett ut.

 Och när du själv blir gammal?
– Det har vi faktiskt inte pratat så mycket om. Jag önskar förstås att barnen vill hälsa på och så, men jag vill inte att de slår knut på sig själva.   

Text: Cecilia Sundström