Vi har fått leta efter honom bland julpynt och längst bak i skåpen.
Även i kyrkor finns krubbuppsättningar där man lägger till djur när julen närmar sig: får, oxar och till och med en åsna. Till slut är även Maria och Josef på plats, och allra sist, på julafton, lägger man det lilla Jesusbarnet på halmen i foderkrubban. Då är den heliga familjen samlad.
Heligheten består inte i att familjen är särskilt traditionell eller idealisk. Pappa Josef är inte far till det nyfödda barnet, och hans trolovade Maria väntar barn redan innan bröllopet. Heligheten sitter inte heller i stallets eller grottans väggar – där finns inga marmorgolv och det är inte högt i tak; det är bara ett provisoriskt skydd för djuren mot kylan.
Heligheten består i barnet.
Det lilla barnet vittnar om Guds kärlek och goda vilja; Maria och Josef vänder sig mot barnet och ser på honom.
Till julkrubban hör kanske också en ängel som berättar de goda nyheterna för herdarna: herdarna skyndar sig i väg för att se vad som har hänt. Vid krubban står också de tre vise männen som har sett en ny stjärna gå upp och därför tagit sina kameler och gett sig ut på den långa resan. De bugar sig inför barnet och ger honom sina dyrbara gåvor. Guld, rökelse och myrra kanske inte är de mest praktiska gåvorna till en nyfödd, men de vittnar om vördnad.
Till mina julminnen hör också att jag alltid hittar extra figurer som barnen har lagt i krubban. Även Mumintrollet och en dinosaurie har fått vara med. Goda nyheter tillhör alla!
Om julens barn har försvunnit ur ditt julfirande – stanna upp en stund och tänd ett ljus. Sätt dig framför det lilla barnet i krubban och se på honom som Maria och Josef gjorde. Barnet ser också på dig.
En nyfödds blick är djup och god.
I blicken speglas nattens stjärnor och morgonens sol, människornas glädjeämnen och sorger, nöden i Gaza och Ukraina. Ett litet barn ser också allt du bär på i ditt hjärta.
Gud är mitt ibland oss, ett barn har fötts åt er. Ja, ett barn har fötts åt oss, julens största gåva och skatt.
Anna Toivonen
Anna Toivonen