Under resonemangen fram och tillbaka kring lås och larm, sa plötsligt en av säkerhetskonsulterna: ”Vi måste vara överens om ifall det är säkerhet eller trygghet vi talar om”.
Orden har följt mig sedan dess. Jag hade inte tänkt på skillnaden, men plötsligt blev det så självklart att det är två helt olika saker. Och det blev också tydligt att dessa termer ofta blandas ihop.
Säkerhet är det objektiva skyddet som gör att inget skadligt ska kunna hända. Tryggheten handlar om själens djup och upplevelse av världen.
Paradoxalt kan de ibland vara motverkande. Larm på huset gör förmodligen livet säkrare. Men kommer jag att känna mig tryggare när jag varje dag slår av och på larmet och påminns om farorna?
Och vad händer när vi bygger livets och samhällets murar högre och högre, och ständigt påminner varandra om riskerna, eller ännu värre, ständigt talar om andra människor som faror?
Det där samtalet med säkerhetskonsulten landade i att säkerheten är viktig och sköts av säkerhetsföretaget, men att tryggheten troligtvis oftare är ett ärende för själavårdaren.
Att bygga sin trygghet är på många sätt ett livslångt projekt, och det involverar självförståelse, omvärldsförståelse och hur vi nalkas frågorna om livets mening och djup.
Jesus fick en gång frågan om vilket som är det främsta budet i lagen. Han pekade på det så kallade dubbla kärleksbudet – egentligen tredubbelt: att älska Gud över allt och sin medmänniska som sig själv. Det han pekar på är livets tre grundrelationer, de som, enligt kristen tro, alla människor står insatta i: relationen till Gud, relationen till omvärld/medmänniskor. Och relationen till mig själv.
Trygghet är ett livslångt arbete med att bottna i alla dessa tre relationer. Att vara trygg i sig själv, tillsammans med andra och i den svindlande relationen till livets djup. Gud, i min vokabulär.
Många vittnar om att det på detta sätt går att bygga trygghet också i en osäker värld, att ha redskap för att hantera också de livets smärtor som inga murar eller larm kan skydda mot.
För mig finns ingen bättre sammanfattning än den välsignelse som avslutar varje gudstjänst. Just välsignelsen tycks faktiskt vara det som många, som går i kyrkan, uppskattar mer än allt annat:
”Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.”
För många är det den yttersta tryggheten. Det är jag säker på.